Det positiva med en global krasch

Teknisk innovation är svårt. Det är svårt inte enbart för att det kräver en allt bättre förståelse av verkligheten för att kunna hitta sätt att förbättra verktygen vi använder. Men det är svårt också för att människor inte är maskiner. Det går inte bara koppla på en ny app, en ny maskin, en ny teknisk lösning på oss, utan ett mått av engagemang och villighet att investera tid och energi. De svåraste innovationerna är de som kräver att vi ändrar vårt beteende.

Eftersom människor generellt agerar utifrån inlärda rutiner så tar det tid för oss att ta till oss en ny lösning på ett problem som vi en gång funnit en lösning på. Inte kanske primärt för att den nya lösningen är sämre. Den kan tvärtom vara uppenbart, mätbart objektivt bättre. Men vi gör gärna saker på samma sätt som vi har vant oss vid. För det kräver ingen mental ansträngning. Medan en förändring kräver att man exponeras för något nytt, något delvis oförutsägbart och därmed någon grad skrämmande.

early adopter ? hipster. - hipster Barista | Meme Generator

De stora innovationerna kommer ofta när någon satt sig ner och tittat på ett problem och inte försökt lösa det genom att optimera hur man löser problemet idag, så som att bygga ett lite snabbare tåg för hundratals miljarder, utan genom att förkasta allt och börja från noll, som med distansarbete för att helt enkelt ta bort mycket av behovet att förflytta sig långa avstånd, eller självkörande fordon för att kraftigt optimera behovet av manuellt arbete och AI för att optimera distributionen av transportmedel. En sådan innovation kan vara banbrytande och göra saker mycket enklare, men de är också de svåraste lösningarna att få folk att ta till sig, eftersom de avviker så kraftigt från hur man är van att göra saker.

Dvorak VS QWERTY

Ett inte allt för gammalt, men historiskt exempel på detta finns i allas våra tangentbord. Knapparnas placering är i stort sett densamma idag som på de tidigaste skrivmaskinerna. Anledningen då var att man ville reducera skrivhastigheten så att de bokstäver som användes mest frekvent tillsammans inte skulle slås ner för snabbt, för då kunde slaghuvudena på skrivmaskinen – de små armarna som satte bläck på pappret – fastna i varandra.

När tangentborden blev digitala fanns inte längre någon anledning att fördröja skrivhastigheten. Inga tecken kunde snubbla på varann, så därför uppfann någon en ny tangentuppsättning. Den kallas Dvorak efter mannen som patenterade detta. Ett traditionellt tangentbord kallas QWERTY, efter tangenterna på första raden, från vänster till höger. Problemet med Dvoraks tangentbord var inte att det inte fungerade. För det lilla fåtalet elitister som tyckte det var värt ansträngningen, för att det gick snabbare, eller mer sannolikt för att det var en statussymbol, lärde sig skriva med sitt Dvorak-tangentbord. Men de flesta av oss gjorde inte det. Även de som lär sig skriva på tangentbord idag lär sig QWERTY-uppsättningen. Därför att vi människor är djur av vana och det är lättare att göra som man alltid har gjort, även om det inte är den mest optimala lösningen.

Dvoraks patenterade tangentbord

I ovan beskrivna exempel är den förlorade vinsten av att vi inte alla lär oss skriva på ett Dvorak-tangentbord inte så stor. De flesta vana datoranvändare kan trots allt skriva väldigt snabbt ändå. Ungdomar lär sig t o m skriva med tummarna på sitt mobiltangentbord, medan jag som växte upp med T9 på min Nokia skriver med pekfingret (men jävlar va snabb jag var med T9 och en tumme).

Det finns andra vanor som har desto större kostnader för samhället, där riktigt bra lösningar finns, men där vi inte känslomässigt eller kulturellt är mogna att ta klivet över till att använda dem fullt ut. Oftast sker denna innovation först i nästa generation, som inte bär bördan av en redan inlärd lösning.

Ett sådant exempel vill jag mena är möjligheten att jobba på distans. Det finns en utbredd övertygelse om att det inte går att jobba “på riktigt” om inte alla befinner sig på samma plats. Kommunikationen blir så kraftigt lidande att det inte ens är värt försöka, anser vissa. Den som “jobbar hemma” kunde lika gärna vara sjuk för de som befinner sig på kontoret. Och det är omutifall möjligheten alls ges. För många av oss finns helt enkelt inte ens möjligheten att arbeta på distans. Antingen är man på arbetsplatsen, eller så får man vabba, ta ledigt eller på annat sätt motivera sin frånvaro.

Jag vill mena att detta till stor del beror på kulturell omognad inför konceptet och känslomässig aversion, snarare och primärt på att det inte tekniskt finns en fullgod möjlighet att arbeta på distans som åtminstone ofta kan väga upp för de kostnader som absolut finns.

En konsekvens av pandemin och påbudet att arbeta hemifrån “om man kan” är att väldigt många företag nu börjat jobba på distans. Man till och med rekryterar på distans, något jag själv just nu erfar, eftersom jag söker ett nytt jobb efter att det företag jag signat kontrakt med sannolikt inte kommer ha möjlighet att låta mig starta mitt jobb där, till följd av den oroliga ekonomin.

Möjligheter och utmaningar

Jag vill mena att jobba på distans eller att jobba på ett kontor eg. är en falsk dikotomi. De är inte varandras motsats. De är två alternativ som bägge har kostnader och vinster, fördelar och nackdelar. Emedan vi ofta vant oss vid den påtagliga nackdelen av att ha kollegor och ljud som stör och distraherar vår produktivitet, så är det mer påtagligt när ljudkvalitén i ett videosamtal lämnar något att önska. Vinsten av att kunna jobba ostörd en hel dag ges inte samma objektiva värde i jämförelsen som den känslomässiga osäkerheten inför oron att den som inte sitter på kontoret kanske inte arbetar utan ligger på soffan och softar. Istället för att lösa grundproblemet – tilliten till sina anställdas kompetens och engagemang, så försöker man kontrollera beteenden. Det är sällan en långsiktigt hållbar väg framåt. Att någon jobbar på distans har i det fallet inte skapat ett problem, det har blottlagd problemet med uppenbar brist på tillit.

Givetvis finns det problem, eller “utmaningar” med tekniken som behövs för den kommunikation som behöver ta plats mellan kollegor. Ofta är det dock för att man försöker använda ett verktyg för allt.

Istället för att filma en tavla som någon ritar på kan man t.ex. använda skärmdelning, så får alla en högupplöst version utan distraktioner på sin egen skärm. Istället för att sitta alla i samma rum och försöka använda en central mick, kan alla sitta med sin laptop och headphones, vilket gör att ljudet blir bättre och det blir också lättare att överblicka vem som talar. Ju mer av tillvaron som digitaliseras, desto lättare är det att följa den oavsett var man befinner sig. Och ju lättare det är att följa med oavsett var man befinner sig, desto mindre anledning finns det att befinna sig på kontoret.

Men, den sociala biten då? Det här är förstås något som slår olika hårt för olika människor. Den som är introvert lider inte alls på samma sätt av att befinna sig hemma eller på ett bibliotek, som den som vill omges av andra människor. Men det är också de mest sociala som de facto är anledningen till att många kollegor inte får så mycket gjort när de sitter på kontoret. Det betyder inte att man inte har trevligt. Men det finns ofta en konflikt mellan att prata och ha trevligt och att få något gjort. Och tro mig, jag är en av de där som älskar prata och diskutera och utan problem skulle kunna sitta i ett diffust motiverat “möte” hela dagen och känna mig fullständigt tillfreds trots att noll produktivitet uppnåts.

Här finns förstås en poäng med att skilja på socialt behov som är motiverat för att kunna vara produktiv och socialt behov som finns för att det känns trevligare så. Det är inte alltid en helt enkel gränsdragning. Men ska vi kritisera distansarbetet för bristande kommunikation, så bör vi också vara redo att kritisera när kommunikationen inte längre handlar om produktivitet utan om vår personliga preferens för underhållning.

Titeln till denna text är givetvis medvetet provokativ satt, men syftar på det positiva med att ibland tvingas till en förändring, att behöva ge det en chans, att behöva få det att fungera. Och det är den situationen många av oss idag befinner oss. Vi behöver få det att fungera att arbeta på distans och de som lyckas befinner sig i ett rejält konkurrensövertag gentemot de företag som inte lyckas.

De företag som nu kan rekrytera via videosamtal och sköta mycket av sin verksamhet via digitala möten, kan få resurser och kompetens och skapa ett värde som annars inte hade varit tillgängliga för dem i en tid när detta verkligen kan göra stor skillnad!

Det är inte smärtfritt. Alla kommer inte lyckas. Men begränsningar ger ramar för kreativitet. Och kreativitet föder innovation. Att inte ha något val gör förhoppningsvis att vår kulturella och känslomässiga anpassning till dessa – i grund och botten ofta överlägsna – lösningar faktiskt går betydligt snabbare än om vi hade behövt ledas varsamt in i dem.

Och det ser iaf jag fram emot.

Rekommenderat lästips helt utan betalning eller annan profit (tyvärr):

Remote: Office Not Required
Klicka för länk

2 kommentarer

  1. kul liten funderare:
    QWERTY-layouten gör det också möjligt att skriva ordet “typewriter” utan att behöva lämna översta bokstavsraden. Kan såklart vara en slump, men chansen för att det är just en slump är ungefär 0.02%. Och en presentation som visar hur “enkelt” det är att använda en ny maskin säljer enheter (tänk steve jobs presentationer). För övrigt väldigt kul att skriva på en gammal skrivmaskin. Min 92 år gamla Royal Portable fungerar felfritt än idag och gör att hemmet får en härligt Resident Evil känsla 😛

    1. Fast du kan inte applicera sannolikhet på tangenternas placering, det är ju inte som att man kastade dem i luften och valde placering utifrån hur de landade. 😛

      Jag hade gärna velat ha en gammal skrivmaskin, helst en sån där som ser lite steam-punk-aktig ut 😀

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: