Här sympatiserar jag med KD

Religiösa samfund ska ha rätten att bestämma över sig själva, det är grundlagsfäst. Staten ska inte gå in och bestämma vilka som får viga sig hos de religiösa samfunden. I Regeringsformen stadgas såväl yttrandefrihet som religionsfrihet. Religionsfriheten är enligt svensk grundlag en så kallad absolut rättighet. Detta innebär att religionsfriheten såsom den definieras i Regeringsformen  – ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion” – inte får inskränkas.

Newsmill

Och där instämmer jag helt med Göran Hägglund, trots att vi sannolikt inte är överrens i många frågor – om någon – annan. Möjligen att staten inte ska diktera hur barnledigheten fördelas mellan föräldrar. Nåväl.

Staten ska inte bestämma över religiösa samfunds religionsutövande, så länge detta inte kränker rättigheter* hos individen. Det är ingen rättighet att delta i ett religiöst samfund, i dess ritualer eller annat. Precis som jag inte anser det ska va en rättighet att delta i något arrangemang som arrangeras av en privat aktör i samhället.

Vill man syssla med suspekta ritualer, go ahead! Jag bryr mig inte, så länge ingen tvingas mot sin vilja eller på annat sätt får sina rättigheter kränkta.

Däremot kan inte religiösa samfund ta patent på termen ‘äktenskap’ och ‘vigsel’. Visst kan man tycka att man av respekt för vissa religioners traditioner inte bör använda samma term som de har för sina sakrament, men det är trots allt inte en copyright:ad term och vem som helst får kalla vad som helst för äktenskap.

Sen att det inte blir juridiskt bindande för att Lisa, fem år, kallar sina dockor gifta och deras ceremoni med gosedjuren för vigsel, eller att dockorna ingått äktenskap är en annan sak. Vad hon vill kalla det är hennes ensak. Samma sak för alla andra människor.

Folket i majoritet verkar dock trots allt anse att det ska heta äktenskap även för samkönade par och då får helt enkelt religiösa människor av motsatt åsikt finna sig i det. Ni kan fortfarande kalla er ceremoni för vigsel och äktenskap, bara var vaksamma på att det inte är juridiskt bindande, alla borde därmed vara nöjda.

Detta om det inte låg i religionens natur att ha åsikter om vad även dess icke-utövare spenderar sina liv med. Tyvärr så är ju religionen en ständig kränkare av människors rättigheter. Varhelst religion kraftigt präglar ett land följer lagstiftningen medeltida mått, med ”framstående” exempel som USA och Iran att titta på. Ser man till vilken utveckling KD förespråkar så ser man ju snabbt vart det bär hän. Det är inte ett samhällsideal jag delar. Om nu någon mot förmodan förletts att tro så.

Andra om detta: Hanna Wagenius, Blogge Bloggelito, Frihet, Fildelning och Feminism

Gammelmedia: SvD, DN

*Med rättigheter syftar jag på det liberala rättighetsbegreppet med negativa rättigheter, inte socialistiska ”rättigheter”; ‘att få tvinga andra förse en med diverse saker’.