mellan könen

Hej SvD – Jag ser att ni börjat ta betalt?

Jag ser att ni har börjat ta betalt för er nättidning.

Eftersom ni inte gjort om sidan på något sätt eller direkt erbjuder något mervärde sedan detta infördes, så känner jag mig inte direkt motiverad att betala för att läsa just er tidning..

Jag slutade läsa DN när de började ta betalt för vissa artiklar. Det är bara irriterande när man kan läsa vissa delar, men inte andra. Att ha 25 artiklar per månad är så lite att det också skapar irritation mer än något annat.

För den som har jobb är det förmodligen värt ca 50 mån, men vi studenter, hur tänker ni för oss?

Att ni tar betalt gör dessutom att jag inte kommer kunna länka nyheter till andra, och jag kommer vara stressad varje gång jag själv ser en länk till SvD. Är den värd offra en av endast 25 artiklar på? Det vet jag inte. Så sannolikt kommer jag klicka allt mindre.

Jag tror ni gör er en otjänst med denna affärsmodell. Jag förstår att ni måste få in pengar och annonsörerna betalar allt mindre, men utan ett mervärde för de som betalar ser jag inte hur det är värt det.

Varför inte tillåta kommentarer enbart för medlemmar? Eller låta länkar delade av medlemmar vara gratis att titta på för de som läser dem? På så vis har folk incitament att klicka på länkar och att sprida nyheter. Vilket sannolikt gör att fler kommer se era nyheter och därmed också fler som vill och kan betala för medlemskap.

Tills vidare kommer jag dessvärre sluta läsa er och eran inlåsningsmodell gör också er tidning som debattplattform allt minde aktuell för vanligt folk. Det är tråkigt.

Vänliga hälsningar
Hanna

Att bygga självförtroende – Skolan

Inställningen till sin egen förmåga att lösa en uppgift, självförtroendet, är ofta helt avgörande för att lägga den energi det kräver att faktiskt klara av att slutföra en uppgift. Utan självförtroende väljer man – helt förnuftigt – att inte investera massa energi i att lösa något man “vet” är bortkastat. Det är rationellt!

Problemet är att om ens självförtroende är sämre än ens egentliga förmåga så blir det en ond cirkel. Varje påbörjad uppgift som inte slutförs blir en förstärkning av en negativ självbild. Därför är det viktigt att inte ge sig på saker man inte har en chans klara av.

Samtidigt är enda sättet att utvecklas, att ta utmaningar precis i gränsen för vad man kan prestera. Uppgifter man tror man kan klara av, men som man vet inte löser sig utan ansträngning. Det ger tillfredställelse, ökat självförtroende och positiv energi – även på områden inte direkt kopplade till den enskilda uppgiften.

För att uppnå denna positiva cirkel, krävs en individuellt anpassad nivå. Även om vi alla föds utan kunskap så är vår individuella förmåga att ta till oss ny kunskap – på olika områden – väldigt olika. Kort sagt, [i princip] alla kan lära sig gå, men inte alla blir löpare på elitnivå.

Vi har alla olika inbyggd nyfikenhet för olika områden. Och en del är generellt mer nyfikna av sig. En del har generellt lättare för att ta till sig ny kunskap och andra har det generellt svårare. Oavsett ens förmåga är man inte hjälpt av att behandlas som en del av ett kollektiv, ist för som enskild individ (om man inte råkar vara just den statistiska mittfåran och därmed får en outtalad individuell anpassning).

Detta var mitt problem med skolan. Jag var ett sk högpresterande barn, “low effort, high output”. Det gjorde att jag aldrig utmanades. Jag hade ett bedrägligt gott självförtroende, i det att alla uppgifter jag ställdes inför tedde sig enkla. Och hade jag varit ett geni så hade jag förmodligen kunnat leva hela livet och aldrig behövt anstränga mig för att lära mig något alls.

Men något geni är jag inte. Så när vi närmade oss högstadiet började det ämne jag alltid haft minst lätt för – matematiken – att bli en utmaning. Jag var tvungen anstränga mig. Och det var inte roligt. Jag var inte van anstränga mig för att få känslan av att ha lyckats, så jag tyckte mattematiken var tråkig. Och eftersom jag klarade mig bra i övrigt så kändes det inte som något problem. Jag struntade i matten. Även på min sämsta nivå så klarade jag mig skapligt.

Sen kom gymnasiet och det började krävas större ansträngning i allt fler ämnen. Kemi, naturvetenskap, fysik, matematik. Jag bytte program från Tekniskt till Samhällsvetenskapligt program. Det var lättare där. Jag behövde inte anstränga mig. All potential som jag hade, om jag bara varit triggad av utmaningar ist för att ha ett inlärt beteende av att undvika dem, gick förlorad.

Och sen kom verkligheten. Det fanns ingen väg efter skolan som var ‘enkel’ längre. Man behövde körkort. Det var tråkigt och ‘jobbigt’. Gick inte av sig självt och jag tröttnade direkt. Plugga var jag utless på. Det var jobbigt. 12 års svensk skola hade satt sina spår. Allt hade ju löst sig av sig självt hittills, varför skulle det inte vara likadant utanför skolan?

Till slut, så bestämde jag mig för att försöka ta körkort. Så jag började på bilskola. Jag hatade det. Varenda lektion kände jag mig värdelös. Jag hade inget självförtroende och jag uppskattade överhuvudtaget inte utvecklingen, eftersom jag aldrig kände mig duktig, utan bara hela tiden fick nya utmaningar. Men min körskolelärare gav inte upp. Hon sa åt mig att skärpa mig, när hon märkte att jag inte koncentrerade mig ordentligt. Hon hade större tilltro till min förmåga än jag själv. Och så rätt var det var så var det uppkörning. Och jag klarade det på första försöket. Och jag som nyss suttit och hostat fram bilen med kopplingen kunde nu köra bil. Jag hade inte ens själv märkt utvecklingen förens jag såg tillbaka.

Att ta körkort gav mig självförtroende. Jag klarade för första gången något jag trodde var omöjligt. Om jag kunde klara det, vad mer kunde jag inte klara, som jag innan “vetat” var omöjligt? Studier?

Jag sökte en kurs på våren. Halvtid. Med mitt nyfunna självförtroende gick det galant. Jag lade mer tid på studierna än jag någonsin gjort tidigare. Min ambitionsnivå var hög och det gav resultat!

Mitt problem med koncentrationsförmågan avhjälptes senare också av ADHD-medicinering. Men det enbart, hade inte räckt för att jag som idag kan plugga på universitet på heltid med högsta betyg i de flesta kurser. Det är en kombination av självförtroende (investering av tid och energi) och förmåga (ADHD-medicinering).

Med låg förmåga kan man kompensera med tid och energi (självförtroende), men har man dessutom god förmåga så måste man utmanas för att utveckla denna. Därför är svensk skola en björntjänst mot alla de barn som har en inneboende potential, men aldrig utmanas för att inse denna.

Jag vet ärligt talat inte hur mycket skolan ändras de senaste tio åren. Kanske är det en fundamentalt annorlunda skola mot när jag gick där. Men när jag läser lärares debattartiklar verkar det snarare ha blivit precis tvärtom. Tilltron till barnens förmåga är noll och utmaningarna lyser med sin frånvaro.

Dagismentaliteten att “det är inte vinna som räknas, utan att delta” har spridit sig upp i åldrarna och när ungdomar slutar skolan förväntar de sig att allt ska leveras till dem bara för att de andas. “Alla är lika mycket värda” har blivit ett mantra som betyder “alla har rätt till allt dom vill ha” utan att någon ställer sig den uppenbara frågan vem som ska leverera det alla har “rätt till”.

Är det solidariskt och rättvist att leva på andras ansträngning bara för att man har dåligt självförtroende? Samhällets ansvar är att inte gynna utvecklingen av hela generationer av barn som aldrig utmanats och därmed har noll självförtroende. Det är faktiskt inte att delta som räknas, utan att prestera. Och ju tidigare barn lär sig det, desto tidigare kan de börja utveckla ett självförtroende som inte fallerar så fort de ställs inför en verklig utmaning.

För när skolan tar slut och du ska söka jobb är det vad du presterar som räknas. Inte att du andas.

Liknande artiklar:

Vår okunnighet om Islam måste ändras

Vi svenskar är rätt godtrogna. Vi tror gott om alla. I synnerhet minoriteter och försöker alltid ta parti för den svaga. Det är inte nödvändigtvis ett problem, men det gör oss också väldigt lättmanipulerade, när vi inte bryr oss om att faktiskt läsa på, utan tar parti med magkänsla och utan en kritisk fråga.

Ta exempelvis torsdagens avsnitt av Debatt. En ledmot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén var där, Fatima Doubakil. Bredvid henne satt en företrädare för Islamiska Förbundet. Vad företräder dessa organisationer?

För mig och många okunniga svenskar, så är det ingen uppenbar skillnad på en muslim från en annan. Få vet skillnaden på Sunni och Shia-muslimer (jag måste själv googla för att hålla isär dem). Utöver dessa två grenar som lite kan jämföras med Katolska kyrkan och Amerikanska frikyrkor, finns det exempelvis Wahhabismen, som är en ännu mer fundamentalistisk inriktning av Islam. Någon moderat inriktning, av typ Svenska Kyrkan, existerar alltså inte.

Eftersom organisationerna inte har hederligheten att ha en innehållsförteckning som tydligt beskriver varan i sina namn – möjligen för att de inser att det gagnar dem mer att vara diffusa och spela på okunnig godtrogenhet – så är det lätt att inbilla sig att de alla är moderata muslimer när de får delta i SVTs program under förespeglingen att de skulle tala för ett större antal muslimer i Sverige.

Det hjälper förstås inte att det är svårt att som svensk hålla isär alla ovanliga namn som dyker upp, när de flesta av oss sannolikt inte hör skillnad på ett namn från Iran eller Somalia och därmed kan koppla ihop enskilda uttalanden till en enhetlig agenda.

Att också journalister lider av denna okunnighet och bristande åtskillnad blev pinsamt uppenbar i Debatt, där inte en enda kritisk fråga ställdes om vilka värderingar och åsikter som Muslimska Mänskliga Rättighetskommitéen och Islamiska Förbundet egentligen står för. Inte en enda fråga.

Och mänskliga rättigheter och ett förbund för muslimer, det låter ju neutralt och bra? Vem kan ha något emot det?

Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén
Fakta om denna organisation på WikiPedia är sparsam. De bildades 2007 och Fatima Doubakil (ledamot) som satt med i Debatt i Torsdags har hyllat Osama Bin Laden som en hjälte på Twitter.

Kitimbwa Sabuni (ledamot) har jämfört Nalin Pekul (S), kurd och muslim, med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna. [ href="http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/19/nalin-pekgul-ar-socialdemokraternas-front-nar-de-provar-sverigedemokratiska-grepp">Newsmill]

Fatima Doubakil (ordförande) har kritiserat fd integrationshetsminister Nyamko Sabuni för antiislamsk propaganda. [ href="http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/21/sd-inte-varre-folkpartiet-eller-svenska-dagbladets-ledarsida">Newsmill]

I övrigt vill de bibehålla Islam och motverka assimilering och dekonstruktion av Islam, alltså de är emot en utveckling av Islam till en mer moderat version, kompatibel med svenska samhällets värderingar. De anser detta är en mänsklig rättighet och att alla som är emot detta och kritiserar deras värderingar är islamofober, vilket de inte är sena att påtala (t o m Expo blev kallade islamofober i Debatt).

Islamiska Förbundet
Detta förbund agerar utifrån en ‘islamisk värdegrund’ och är en del av Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) och följer deras riktlinjer. De vill bland annat stärka den muslimska identiteten hos muslimer i Sverige och öka muslimers inflytande i allmänna institutioner och organ. De kräver också att deras medlemmar uppträder i enlighet med islams påbud. [Källa: href="http://www.islamiskaforbundet.se/sv/pdf/F%C3%B6rbundsstadgar_20120610.pdf">Förbundsstadgar
2012]

Det är denna organisation som Omar Mustafa som blev petad från Socialdemokraternas partistyrelse är ordförande för.

Också riksdagsledamoten Abdirizak Waberi (m) har tidigare varit ordförande för Islamiska Förbundet. Han har också gjort uttalanden att han vill leva i en muslimsk stat. [SVT, href="http://www.youtube.com/watch?v=L3Y3qAf03Fk">Slaget om
muslimerna, dokumentär 2009] Han är enligt egen utsago Sunnimuslim.

Federation of Islamic Organizations in Europe
Denna paraplyorganisation har kopplingar till Muslimska Brödraskapet och Hamas och finansiärer i fundamentalistiska Saudiarabien.

Utöver dessa organisationer finns Sveriges Unga Muslimer, Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Muslimska Förbund, Islamiska Informationsföreningen och ja.. listan fortsätter. Jag ämnar göra en total kartläggning i förhoppning att hitta någon moderat muslimsk organisation med vettiga företrädare som inte är islamister, men det tar tid, så ni får nöja er med detta tills vidare.

Fakta:
90% av alla muslimer är Sunni, den ortordoxa grenen av Islam. 8-10% är Shia, en mer fundamentalistisk gren av Islam, som företräder Islam som grund för samhället. [Källa: WikiPedia]

Liknande artiklar:

Myter som blir sanningar – Rakade underliv

Ibland känns det som att vissa etablerade sanningar inte är annat än något som nån enskild person en gång uttalade utan att veta ett skit om, som sen spridit sig och till slut blivit en etablerad sanning. Ta t.ex. påståendet att fenomenet att raka bort sitt könshår är ett resultat av porren. Låt oss syna detta påstående. Det tar inte mer än lite googlande för att faktiskt undersöka validiteten i detta.

Men vi kan börja med det uppenbart skeva i resonemanget. Som om porren vore något som dikterades av nån enskild person, där någon fick för sig att “nu ska vi ta bort allt könshår” och vips så följde hela samhället efter. Det är lika verklighetsfrånvänt resonemang som när folk (huvudsakligen feminister) tror att kvinnoidealen i media ger kvinnor en skev självbild, som om idealen i media vore helt frånskilda från kulturell inverkan i övrigt.

Naturligtvis är det tvärtom. Rakandet av könshår i porren uppstod som ett resultat av kulturen i övrigt. Kvinnoideal i media är ett resultat av kvinnoideal i samhället i övrigt. Media är nämligen inte propaganda dikterad av en elit som i de kommunistiska diktaturer dessa tokfeminister verkar dyrka överlag…

Rakande och ansande av könshår och annan kroppsbehåring, har funnits i alla möjliga kulturer.

I islam t.ex.: http://islamqa.info/en/ref/2887
“This word (fitrah) was also mentioned in the hadeeth narrated by Abu Hurayrah who said: “The Messenger of Allaah (peace and blessings of Allaah be upon him) said: ‘Five things are part of the fitrah: removing the pubic hair, circumcision, trimming the moustache, plucking the armpit hairs, and trimming the nails.” (Reported by al-jamaa’ah )”

Jag antar Muhammed såg för mycket porr där kring 600 eKr?

Det antika egyptens skönhetsideal var hårlöshet (3000 BC), något som sedan spred sig till romarna och grekerna som utmärkte sin högre klasstillhörighet/civilitet genom att raka sig och ansa sitt hår, även om de inte var fullt lika fanatiska som egyptierna. Egyptiska kvinnor rakade t o m av sig håret på huvudet (det är ingen slump att de porträtteras med samma peruk-frisyr allihop, de _hade_ peruker). Även pubishåret rakades bort. Det ansågs ociviliserat att ha en hårig kropp helt enkelt och utmärkte slavar och lägre klasser som inte hade råd att hålla sig med den hygienen. Man rakade sig, använde krämer i syfte att döda hårsäckar och använde stenar för att rispa bort hår.

Människan är den enda apan utan kroppshår och det finns olika teorier om varför. Men att vi i olika kulturer och tider har haft hårlöshet på olika delar av kroppen som ett ideal är givetvis ingen slump. Vare sig för att undvika löss och sjukdomar, eller för att det ansågs mer estetiskt tilltalande. Inte heller är det en slump att kvinnors och mäns behåring skiljer sig. Det sexuella urvalet är inte starkt nog för att sannolikt påverka behåringen mellan benen, men det inte generna ger kan kulturen åtgärda, vilket den bevisligen gör, gång på gång.

Så låt nu myten om att porren skulle vara “boven” bakom vår fixering vid kroppsbehåring och rakning av våra genitalier vara död och begraven en gång för alla.

Liknande artiklar: