Migrationskaoset

GODMORGON, SOVIT GOTT? Som jag skrev strax efter valet så verkar proppen ha släppt nu. Allt fler vågar öppet ta fram fakta i ljuset och den sektliknande mentaliteten som präglat Sverige, att den goda viljan inte får ifrågasättas med praktiska invändningar, börjar falla i bitar.

Merit Wager har skrivit om kaoset på Migrationsverket i åtta år och tagit upp exempel efter exempel på hur fullständigt verklighetsfrånvänt verksamheten fungerar. Nu skriver Ivar Arpi på Magasinet Neo om samma sak. Det betyder att det inte kan ignoreras och avfärdas som något från en hatsajt och därmed ointressant att beakta oavsett det som sägs är sant eller inte.

Men något som är svårt att ta reda på under tidspress är om en person faktiskt kommer från det land han eller hon uppger sig komma ifrån. Som Syrien till exempel. Eller Eritrea. I det förra fallet saknar 72 procent pass och i det senare 98 procent.

–Det finns jättemånga människor som kastar bort sitt pass. Antingen på eget bevåg eller för att smugglaren säger att man ska göra det. Men vem som gör det och vem som helt enkelt inte hade möjlighet att få med sig sitt pass, det vet vi inte, säger Mikael Ribbenvik.

Magasinet Neo

Tove Lifvendahl skriver på SvD om hur mottagandet i praktiken inte är i närheten av humant, eftersom det helt enkelt inte går att hantera den enorma tillströmningen av asyl-sökande (som inte ska förväxlas med verkliga flyktingar).

Den mänskliga och ekonomiska kostnaden för en människa som inte tas i anspråk, multipliceras snabbt. Räntan är dessutom hög. Ingen borde, med hedern i behåll, kunna slå sig för bröstet för att Sverige hanterar sina resurser så.

SvD

På Expressen skriver återigen Anna Dahlberg om hur vänstern inte har mer än floskler och goda avsikter att komma med. När det kommer till praktiska lösningar tvår de sina händer i oskuld, eftersom antalet asylsökande tydligen anses vara nån slags naturlag som inte går att påverka överhuvudtaget. Vi kan bara behandla ansökningarna efter bästa förmåga…

En del drar paralleller till kriget på Balkan i början av 90-talet. ”Varför skulle vi inte klara det nu?” frågar exempelvis Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet (14/11).

Sanningen är att skillnaderna mellan då och nu är fler än likheterna. En uppenbar sådan är det brutala visumtvånget som infördes år 1993, vilket kritikerna verkar ha förträngt. När antalet flyktingar ökade till 84 000 år 1992 svarade regeringen med att stänga Sverige för flyende bosnier. Det var flera år före massakern i Srebrenica.

Att denna period nu framhålls som ett historiskt föredöme är anmärkningsvärt med tanke på den poäng som debattörerna vill göra.

Expressen

Jag står mest och konstaterar, ”vad var det vi sa?”, för inget av ovanstående är ju nyheter för den som följt debatten. Det enda som skiljer är att när nu allt fler öppet erkänner att kejsaren är naken så börjar de elaka antydningarna om onda avsikter låta allt mer ihåliga. Det är helt enkelt inte något moraliskt övertag att säga att någon är rasist, när var och en kan se problemen som migrationskaoset medför med egna ögon.

Istället är det de som envetet vägrar tala om problemen som framstår som onda. För det är ju bara den som räds ett erkänna verkligheten som inte vågar prata om den.

Mer läsvärt

”Vi kan göra både och!”

Om du har ca 20 kronor att spendera på glass så kan du köpa en Magnum. Du kan också köpa en Daimstrut. Men du kan inte köpa båda två. Inte utan att spendera ungefär dubbelt så mycket pengar. Det är ganska elementär matematik, men tydligen gäller den inte för kostnader relaterade till att hjälpa flyktingar.

Plötsligt kan man spendera samma pengar två gånger, utan att spendera dubbelt så mycket pengar!  Om det här stämmer så har ju debattörerna som använder detta resonemang upptäckt något som borde motivera ett Nobelpris i ekonomi!

Men självklart är det inte sant. Du kan inte spendera samma pengar två gånger. Har du spenderat X miljoner av budgeten för migration på att ta emot flyktingar så har du mindre pengar att spendera på flyktinghjälp i närområdet. Och eftersom pengarna hjälper fler i närområdet per krona, så är detta det bättre valet. För det är bättre att hjälpa fler än färre.

Det resonemanget borde faktiskt en 10-åring förstå.

Att riksdagsledamöter inte begriper något så simpelt är skrämmande. Men det förklarar ju en hel del kring hur kostnaderna kan skena så okontrollerat utan att någon i riksdagen förutom Sverigedemokraterna verkar förstå sambandet mellan massinvandringen och migrationsrelaterade kostnader.

Man kan tycka att Kent Ekeroth är onödigt otrevlig och raljant, men det ändrar inte att han har rätt i sak. Att trots upprepade försök i Riksdagen inte besvaras sakligt utan av vuxna människor fortsätter med att envist återupprepa ”vi kan göra både och” är frustrerande.

Jag rekommenderar alla som har tid att se debatten från Riksdagen idag om massinvandringen. Det är beklämmande låg nivå på sakligheten i argumenten.

Den strukturella naiviteten

GODMORGON, SOVIT GOTT? – Det tog sin lilla tid, men när konsekvenserna av världens mest välvilliga och naiva asylsystem nu inte ens med bästa välvilja kan beskrivas som fungerande och gammelmedia inte förmår bortförklara den verklighet allt fler lever i,  så börjar allt fler öppet erkänna att kejsaren är naken.

För oss som resonerat kring konsekvenserna av den svenska modellen för asylmottagande – det vill säga strukturell naivitet – så är inte dagens situation varken oväntad eller obegriplig. Tvärtom, så är den ett väldigt naturligt resultat av att vägra ens tänka tanken att välvilja i varje enskilt fall inte skulle kunna leda till något annat än positiva resultat i det stora hela.

Situationen påminner om kvinnan som tar in hemlösa katter i sitt hem. Det är naturligtvis bra för varje enskild katt. Tills huset är så fyllt av katter att ingen vill bo kvar där längre.

Sverige tar numera emot fler asylsökande än stora länder som Frankrike och Storbritannien. Och sett till befolkningsmängd finns det inget annat land som är i närheten av våra nivåer.

Antingen måste Sverige skaffa sig en uthållig samhällsberedskap för detta eller så måste vi se över vårt åtagande. Sannolikt behöver vi göra bådadera.

Anna Dahlberg – Expressen

Välfärdsstaten bygger på en känsla av samhörighet. En tillit mellan medborgarna som bor i landet, att man över en livstid ska ta hand om varandra. Känslan av samhörighet kräver att man kan identifiera sig med varandra. Skilda kulturer, religioner, värderingar etc förstör den samhörigheten. Det är därför USA som med sin mångkulturella historia inte har haft någon möjlighet till stark välfärdsstat. För människor identifierar sig inte med andra etniska grupper och alltjämt så delar människor i USA upp sig i vita, svarta, hispanics och araber.

Men USA har en stark nationalism, vilket gör att det amerikanska samhället, om än mer individualistiskt, fungerar relativt väl. Sverige har ingen nationalism. Vi har välfärdsstaten. Och om människor slutar känna samhörighet till följd av att utanförskapsområdena ständigt växer i antal, så kommer inte välfärdstaten som idé att överleva.

Det är inget jag som liberal sörjer. Men många gör det.  Och i brist på bra alternativ så är det helt rationellt att vara orolig för framtiden. Jag är inte heller emot välfärdslösningar. Jag är bara emot att staten ska stå för den till alla som är medborgare. Och när samhörigheten kollapsar så kommer välfärdsstaten att kollapsa. Finns då inte utrymme för privata lösningar exempelvis för att kommunisterna i Vänsterpartiet lyckats driva igenom förbud av sådana lösningar. Ja då är risken stor att de som har resurserna lämnar landet. Precis som det alltid blir i kollapsande vänstervridna stater så stannar inte de med utbildning och resurser för att försörja den växande massan av tärande. Och då blir fattigdomen ett faktum.

I likhet med andra som sagt ”vi måste prata volymer” har heller inte jag ett färdigt förslag på tak, förutom att jag vet att dess bjälklag måste vara baserat på transparenta principer som kan uppfattas rimliga och rättvisa, oavsett flyktingtrycket i världen. Några sådana är: Att systemet förmår prioritera de mest utsatta. Att de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftsinvandring. Att anhöriginvandringen reellt och inte bara formellt villkoras med krav på egen, eller av annan, garanterad försörjning.

Tove Lifvendahl – SvD

Det går inte göra mycket åt den utvecklingen. Även om vi skulle minska invandringen med 90% från 2015 så har vi redan 200 utanförskapsområden och 55 no-go-områden. Vi har bilbränder var och varannan dag. Vi har gängvåldtäkter och religiöst motiverad terrorism. Vi har gängskjutningar i varenda större stad.

Den utvecklingen har massinvandringen redan gett oss. Och den försvinner inte. Det är resultatet av 300 000 nya medborgare som inte vuxit upp med de värderingar och den samhörighet som vi infödda Svenskar tagit för givna.

Men man kan ju fundera på vad mer av den här utvecklingen kommer resultera i för Sverige. Det förutspås 300 000 nya invånare från kulturellt extremt avlägsna från Sverige, under nästkommande år. Det är inget vackert framtidsscenario jag ser framför mig.

Mer sevärt