Inställningen till sin egen förmåga att lösa en uppgift, självförtroendet, är ofta helt avgörande för att lägga den energi det kräver att faktiskt klara av att slutföra en uppgift. Utan självförtroende väljer man – helt förnuftigt – att inte investera massa energi i att lösa något man “vet” är bortkastat. Det är rationellt!
Problemet är att om ens självförtroende är sämre än ens egentliga förmåga så blir det en ond cirkel. Varje påbörjad uppgift som inte slutförs blir en förstärkning av en negativ självbild. Därför är det viktigt att inte ge sig på saker man inte har en chans klara av.
Samtidigt är enda sättet att utvecklas, att ta utmaningar precis i gränsen för vad man kan prestera. Uppgifter man tror man kan klara av, men som man vet inte löser sig utan ansträngning. Det ger tillfredställelse, ökat självförtroende och positiv energi – även på områden inte direkt kopplade till den enskilda uppgiften.
För att uppnå denna positiva cirkel, krävs en individuellt anpassad nivå. Även om vi alla föds utan kunskap så är vår individuella förmåga att ta till oss ny kunskap – på olika områden – väldigt olika. Kort sagt, [i princip] alla kan lära sig gå, men inte alla blir löpare på elitnivå.
Vi har alla olika inbyggd nyfikenhet för olika områden. Och en del är generellt mer nyfikna av sig. En del har generellt lättare för att ta till sig ny kunskap och andra har det generellt svårare. Oavsett ens förmåga är man inte hjälpt av att behandlas som en del av ett kollektiv, ist för som enskild individ (om man inte råkar vara just den statistiska mittfåran och därmed får en outtalad individuell anpassning).
Detta var mitt problem med skolan. Jag var ett sk högpresterande barn, “low effort, high output”. Det gjorde att jag aldrig utmanades. Jag hade ett bedrägligt gott självförtroende, i det att alla uppgifter jag ställdes inför tedde sig enkla. Och hade jag varit ett geni så hade jag förmodligen kunnat leva hela livet och aldrig behövt anstränga mig för att lära mig något alls.
Men något geni är jag inte. Så när vi närmade oss högstadiet började det ämne jag alltid haft minst lätt för – matematiken – att bli en utmaning. Jag var tvungen anstränga mig. Och det var inte roligt. Jag var inte van anstränga mig för att få känslan av att ha lyckats, så jag tyckte mattematiken var tråkig. Och eftersom jag klarade mig bra i övrigt så kändes det inte som något problem. Jag struntade i matten. Även på min sämsta nivå så klarade jag mig skapligt.
Sen kom gymnasiet och det började krävas större ansträngning i allt fler ämnen. Kemi, naturvetenskap, fysik, matematik. Jag bytte program från Tekniskt till Samhällsvetenskapligt program. Det var lättare där. Jag behövde inte anstränga mig. All potential som jag hade, om jag bara varit triggad av utmaningar ist för att ha ett inlärt beteende av att undvika dem, gick förlorad.
Och sen kom verkligheten. Det fanns ingen väg efter skolan som var ‘enkel’ längre. Man behövde körkort. Det var tråkigt och ‘jobbigt’. Gick inte av sig självt och jag tröttnade direkt. Plugga var jag utless på. Det var jobbigt. 12 års svensk skola hade satt sina spår. Allt hade ju löst sig av sig självt hittills, varför skulle det inte vara likadant utanför skolan?
Till slut, så bestämde jag mig för att försöka ta körkort. Så jag började på bilskola. Jag hatade det. Varenda lektion kände jag mig värdelös. Jag hade inget självförtroende och jag uppskattade överhuvudtaget inte utvecklingen, eftersom jag aldrig kände mig duktig, utan bara hela tiden fick nya utmaningar. Men min körskolelärare gav inte upp. Hon sa åt mig att skärpa mig, när hon märkte att jag inte koncentrerade mig ordentligt. Hon hade större tilltro till min förmåga än jag själv. Och så rätt var det var så var det uppkörning. Och jag klarade det på första försöket. Och jag som nyss suttit och hostat fram bilen med kopplingen kunde nu köra bil. Jag hade inte ens själv märkt utvecklingen förens jag såg tillbaka.
Att ta körkort gav mig självförtroende. Jag klarade för första gången något jag trodde var omöjligt. Om jag kunde klara det, vad mer kunde jag inte klara, som jag innan “vetat” var omöjligt? Studier?
Jag sökte en kurs på våren. Halvtid. Med mitt nyfunna självförtroende gick det galant. Jag lade mer tid på studierna än jag någonsin gjort tidigare. Min ambitionsnivå var hög och det gav resultat!
Mitt problem med koncentrationsförmågan avhjälptes senare också av ADHD-medicinering. Men det enbart, hade inte räckt för att jag som idag kan plugga på universitet på heltid med högsta betyg i de flesta kurser. Det är en kombination av självförtroende (investering av tid och energi) och förmåga (ADHD-medicinering).
Med låg förmåga kan man kompensera med tid och energi (självförtroende), men har man dessutom god förmåga så måste man utmanas för att utveckla denna. Därför är svensk skola en björntjänst mot alla de barn som har en inneboende potential, men aldrig utmanas för att inse denna.
Jag vet ärligt talat inte hur mycket skolan ändras de senaste tio åren. Kanske är det en fundamentalt annorlunda skola mot när jag gick där. Men när jag läser lärares debattartiklar verkar det snarare ha blivit precis tvärtom. Tilltron till barnens förmåga är noll och utmaningarna lyser med sin frånvaro.
Dagismentaliteten att “det är inte vinna som räknas, utan att delta” har spridit sig upp i åldrarna och när ungdomar slutar skolan förväntar de sig att allt ska leveras till dem bara för att de andas. “Alla är lika mycket värda” har blivit ett mantra som betyder “alla har rätt till allt dom vill ha” utan att någon ställer sig den uppenbara frågan vem som ska leverera det alla har “rätt till”.
Är det solidariskt och rättvist att leva på andras ansträngning bara för att man har dåligt självförtroende? Samhällets ansvar är att inte gynna utvecklingen av hela generationer av barn som aldrig utmanats och därmed har noll självförtroende. Det är faktiskt inte att delta som räknas, utan att prestera. Och ju tidigare barn lär sig det, desto tidigare kan de börja utveckla ett självförtroende som inte fallerar så fort de ställs inför en verklig utmaning.
För när skolan tar slut och du ska söka jobb är det vad du presterar som räknas. Inte att du andas.
Liknande artiklar:
Inställningen till sin egen förmåga att lösa en uppgift, självförtroendet, är ofta helt avgörande för att lägga den energi det kräver att faktiskt klara av att slutföra en uppgift. Utan...
