Gästblogg: Dick Wase

Det här inlägget finns också publicerat på Svensk sexualpolitik idag.

Åsiktshygienisterna i gammelmedia

För oss som på olika sätt är aktiva inom sexualpolitiksdebatten – på ”fel” sida vill säga – är det ett faktum att ”gammelmedia” ständigt censurerar ”fel” åsikter, och istället aktivt kämpar för att stötta samhällets politiska korrekthet och moralparadigm. Det är nu inte ett fenomen som uteslutande gäller för vårt land, som t ex framgår av den amerikanske professorn i politisk vetenskap, Harris Mirkins artikel ”The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia” i ”The Journal of Homosexuality” 1999: ”Massmedia producerar en uppsjö av artiklar som antar det riktiga i det förhärskande paradigmet, demoniserande och förlöjligande dessa som ifrågasätter det och trivialiserandes deras argument”. Men det är särskilt påtagligt i den lilla ankdamm som Sverige utgör, då det faktiskt i större länder ibland slinker igenom artiklar och sypunkter som är kritiska mot den vedertagna ”sanningen”. Det finns där redaktörer som fattat att mediernas roll ska vara att kritiskt skärskåda och att debatten ska vara fri. En typ av redaktörer som helt tycks saknas i vårt kommunitaristiska land.

För att ta några exempel på svenska mediers aktiva ”åsiktshygieniserande” kan nämnas GP:s vägran att ta in replik på Ecpats ovederhäftiga artikel om ”barnprostituerade” i Phuket i februari 2008 och DN:s vägran att släppa in Isabella Lund. Själv kan jag också vittna om denna vägran att släppa in ”fel” åsikter, inte minst då samtliga kulturredaktioner (utom SVT) har förtigit min bok, ”Samlag eller Salighet”, vilken inte bara är kritisk till vår nuvarande sexualpolitik utan också unik på svensk botten i sitt ämne och omfång (och dessutom kurslitteratur på två universitet – hade den sagt ”rätt” saker så hade den förmodligen behandlats annorlunda av de i allmänhet vänsterorienterade kulturredaktörerna). Samma sak gällde för Liw Enqvists bok om sitt liv som strippa. Ingen kulturredaktion tog upp den, eftersom den förmedlade ”fel” bild. För att inte tala om att kulturredaktionen på DN så ”objektivt” låter en ideologisk motståndare recensera Susanne Dodilliets avhandling.

I somras var det inte heller någon enda debattredaktion som släppte fram kritiken jag ville framföra mot regeringens aviserade slöseri med 210 miljoner kronor för bekämpning av sexköp och trafficking. Inte någon svensk tidning (eller nyhetsredaktion på TV) rapporterade heller om den nyzeeländska rapporten om ”Prostitution act”, trots att jag tipsade t ex DN, vilken rapport borde ha haft stort nyhetsvärde kontra den svenska sexköpslagen. Mot bakgrund av detta direkta journalistiska ”hygieniserande” av åsikter och fakta tillsände jag samtliga ”stora” debattredaktioner en text med titeln: ”Den svenska journalistkåren är en skam för demokratin” (finns att läsa här: http://www.oeisspeis.se/pdf/skam.pdf). Den enda tidning som svarade var SvD, med kommentaren: ”SvD Brännpunkt tackar nej. Och tar smäleken”.

Självklart kan en redaktör raljera på detta vis, eftersom ”gammelmedia” fortfarande lever i föreställningen om att ingen ska bli varse att de sorterar bort ”fel” åsikter och alls inte bekänner sig till åsiktsfrihet – som man annars låter påskina att man gör. Det är också därför som jag menar att bloggvärlden och internet är mycket viktigare för nyhetsförmedling och det fria ordet än de ”riktiga” medierna (som Jan Guillou på allvar nämnde dem i TV för ett tag sedan). Det är ett obestridligt faktum, att journalisterna på de ”riktiga” medierna tar sig rätten att utöva ”åsiktshygien” och sålla bort sådant som de själva inte anser är lämpligt för ”vanliga” människor att få veta. Särskilt när det gäller sexualitet! Uppenbarligen anser större delen av journalistkåren att de, precis som t ex förespråkare för sexköpslagen eller de som anklagar män för att vara de våldsamma i förhållanden, är ”bättre vetande” som måste skydda de ”sanna” värdena mot kritisk granskning. Särskilt då det gäller relevant granskning, eftersom sådan skulle kunna få folk att fundera över om våra ”sanningar” verkligen är sanningar. Tänk om folk faktiskt skulle få klart för sig t ex hur överdrivna siffrorna kring trafficking eller den skadade horan är? Det kunde ju vara katastrofalt för dem som profiterar på att vara ”goda” i dessa frågor – och inte minst de journalister som enkelt kunnat framstå som ”det rättas” förkämpar utan att behöva anstränga sig för att ta reda på fakta, men bara rakt av köpa det som de ”goda” påstått.

Hur djupt detta ”åsiktshygieniserande” går syns nu senast av den av tidningarna drivna webbsajten ”Newsmill”. Ett kort tag trodde jag naivt nog att man där hade en annan policy, eftersom de tog in min text om att moralisterna är farligare än porren, plus att jag faktiskt tilläts att bemöta Ecpats ovederhäftiga påhopp på mig. Men med anledning av debatten om bloggosfären kontra ”gammelmedia”, som man hade som ämne på Newsmill, skrev jag en text som kritiserade journalistkåren för dess ”åsiktshygieniserande” (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/asiktshygienister.pdf) och menade att bloggosfären är ett mycket sundare medium än ”riktiga” media, just därför att moraliserande och normbevarande åsiktscensurerande inte är möjligt där – alla kan komma till tals. Men uppenbarligen får man inte kritisera journalistkåren, för den texten accepterades inte av redaktör Lagercrantz. Så djupt går alltså talet om ”objektivitet” och ”åsiktsfrihet”, att kritik mot journalistkåren inte får förekomma. Man undrar verkligen vad det är studenterna lär sig på journalisthögskolan. Tror någon att det är att värna det fria ordet? Och tror någon att en yrkeskår som mörkar kritik mot den själv klarar av att vara objektivt kritisk i andra frågor?

Sannolikt kommer nu kommentarerna – om nu ens någon ”bättre vetande” eller ”högre stående” journalist nedlåter sig till att kommentera denna text av en enkel orecenserad historiker – bli att jag enbart är ute i eget syfte, för att jag skulle känna mig kränkt av att jag inte fick in min text. Det sättet att trivialisera och marginalisera dem som kritiserar företeelser är förvisso legio bland ”sanningens” och ”rättfärdighetens” förespråkare, istället för att bemöta vad som sägs. Men det kommer ändå inte att sudda ut det faktum att de ”riktiga” medierna, och den sig där försörjandes journalistkåren, är simpla åsiktshygienister. Den som bekänner sig till demokrati och åsiktsfrihet kan faktiskt idag inte respektera något enda svenskt ”riktigt” media – eller dess redaktörer.

  • Sanna Lindén

    Jag håller med i mycket i detta inlägget, men en sak förstår jag inte riktigt, försvarar du pedofili? Jag tror knappast ett litet barn uppskattar sexuella aktiviteter, när de inte ens förstår vad det andlar om. jag tycker att sexköpslag, visst fine, skrota den, incest, fine, om alla är över 15 år och med på vad som sker…
    Men pedofili? Övergrepp och våldtäkt mot barn kommer alltid vara fel i mina ögon, därför att barn är inte mogna att fatta sådana beslut!
    Jag vill också tillägga, att enligt mig är alla sexuella aktiviteter helt okej, så länge som ingen kommer till skada av det, det får vara hur ”fel” och ”sjukt” det vill för mig, bara alla mår bra och är nöjda och glada, men jag tror aldrig ett barn skulle må bra av sexuella handlingar, då menar jag små barn, som inte ännu är ”könsmogna”. Barn skall få vara barn, man ska inte utsätta dem för sex i unga åldrar!

    Sedan kan man såklart tolka pedofili på olika sätt, om en flicka på 14 år väljer själv att ha sex med en sjuttonåring kan sjuttonåringen dömas för våldtäkt mot barn även om detta inte var någon våldtäkt. Det, däremot, tycker jag är fel.

  • Sanna Lindén

    Med andra ord, all sexuell aktivitet tycker jag är okej, så länge den är frivillig. Men våra barn skall vi verkligen låta bli!

  • Helena

    Bästa sättet att avgöra om huruvida sex med små barn är acceptabelt eller inte är att faktiskt studera fenomenet. Ömsesidiga sexuella beteenden mellan vuxna och barn behöver inte vara skadliga. Övergrepp är såklart i de flesta fall skadliga och rent av mycket skadliga, men ömsesidiga behöver inte vara det och rent av sällan är det.

    Antagligen är frågan för känslig idag för att diskuteras eller ens förstås i sin helhet. Jag vet med mig att man reagerar med vår kulturella bakgrund i ryggmärgen mycket negativt mot intergenerationella sexuella beteenden, men reaktionen behöver inte grunda sig på något som helst som har med verkligeten att göra utan fördomar.

    Jag vet själv inte riktigt var jag står i frågan men jag vill iaf vara öppen för möjligheten. Mer förståelse för fenomenet och forskning kan ge oss de svar vi söker…förutsatt att vi söker dem från första början. Ingen vinner (utöver övergreppslobbyns mer eller mindre ekonomiskt orienterade organisationer som NetClean, ECPAT mfl) på att gå i försvarsställning direkt och utgå från förutfattade meningar i sexualfrågorna.

    Helenas senaste bloggpost..Gästblogg: Dick Wase – Åsiktshygienisterna i gammelmedia

  • Magnus J.

    Håller med om det mesta i texten. Visst finns det många åsikter, inte bara i fråga om sexualitet, som inte får en ärlig chans i ”gammalmedia”.

    Men att en bok inte recenseras på de stora kultursidorna är väl knappast något ovanligt? De har trots allt ingen möjlighet att täcka mer än en liten del av utgivningen och fokuserar då, helt naturligt, på det som läsekretsen antas särskilt intresserade av eller det som medarbetarna själva brinner för.

    Magnus J.s senaste bloggpost..recension: AL-JAZIRA – EN ARABISK TV-KANAL SOM SKAKAT OM MEDIEVÄRLDEN

  • Dick

    Sanna! I vår kultur är det utan tvekan så att pedofili är någonting skadligt, eftersom vi bestämt oss för att det ska vara skadligt. Därför är det min absoluta mening att detta är något som vi måste gå ytterst försiktigt fram med. Men därmed är det inte sagt att vi kan applicera vår syn på detta på alla andra kulturer världen över, i någon känsla av att ”veta bäst”. Som Helena säger så är det bästa sättet faktiskt att studera fenomenet, och här i Sverige har vi ingen som helst vetenskaplig forskning kring detsamma. Själv har jag i arbetet med min bok just studerat detta fenomen (genom internationell litteratur), som ett bland flera (men p g a det enorma stigmat krävs ett mycket mer djuplodande analyserande), och det är ett faktum att vi i vår västerländska hybris tror oss vara allvetande i detta avseende. Något som tydligt visar sig i debatter och mediers artiklar.

    I just en sådan debatt, på Newsmill (innan jag censurerades där), mot en övertygad ensanningsmonopolist vid namn Erik Rodenborg, utmanades jag att göra en provisorisk sammanställning av ett antal kulturer världen över där intergenerationell sex inte bara betraktas som helt naturligt, utan i åtskilliga också uppmuntras. Bara från Oceanien, Australien, Indien och Sydamerika har jag listat närmre hundra sådana kulturer (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/sexualliberala.pdf). Det kan jämföras med att vår västerländska, kristna kultur (den utan jämförelse mest sexuellt repressiva och straffande genom historien) är den enda som bedömt sex som skadligt, för såväl vuxna som barn. Man måste, enligt mitt förmenande, fråga sig om det verkligen kan vara så, att vi – som baserar vår ”sexualsanning” på 2000 års intensiva sexuella förtryck, verkligen ensamma i historien och på jorden kommit fram till ”sanningen”. Intressant kan ju också vara att jämföra, att bland andra primater utgör hälften av all sex icke reproduktiv sådan – enkönad och intergenerationell – och att av den senare sorten så är det de unga aporna (motsvarande från åtminstone mänsklig 5-årsålder och uppåt) som till minst en tredjedel av fallen tar initiativet till de sexuella mellanhavandena (Frans de Waal, internationellt erkänd dvärgschimpansforskare, menar att det är hälften av fallen). Därmed inte sagt att vi i vår kultur ska släppa ”pedofili” fri, eftersom det råder ett sådant enormt stigma runt det hos oss så att det faktiskt blir skadligt. Men vi måste också vara medvetna om, att det förmodligen är lika många männsikor som föds som exklusiva pedofiler (vilka alltså inte själva kan rå för det) som de som föds som exklusiva homosexuella. Detta är faktiskt fylogenetiskt, ett nedärvt drag som utvecklats under tiotals miljoner år av ”skapelsen” (eftersom det är gemensamt hos alla primater) som del av det mest effektiva systemet för att föra arten vidare – även om det kan verka motsägelsefullt.

    Hur okunniga människor är i detta visar sig inte minst av att ytterst, ytterst få individer i vårt land har kunskaper kring ”ämnet” (jmf bara okunskapen om andra kulturers sätt att se detta), men ändå tror sig veta bäst. (Vad är det egentligen som säger att medierna bara åsiktshygieniserar när det gäller prostitution och porr, men inte kring pedofili?)? Att man inom sin egen kultur lärt en ”sanning” betyder inte att den verkligen är sann (jmf t ex att närmast alla individer, ända fram till 1900-talet, var övertygade om att kvinnor var mindre begåvade än män – och de hade med näbbar och klor försvarat denna ståndpunkt, lika frenetiskt som vi gör med vår). Kanske vi, mot bakgrund av detta, skulle vara försiktigare med att vara så säkra på att våra ”sanningar” är sanna. Hur många av de listade kulturerna i länken ovan kände du själv till Sanna?

    Till Magnus J vill jag säga, att naturligtvis är det inte ovanligt att böcker förblir orecenserade på kultursidor. Men att man däremot helt förtiger en bok som ”Samlag eller Salighet” är minst sagt märkligt, eftersom den för det första berör ett mycket ”nyhetsattraktivt” ämne – sex (som annars figurerar på löpsedlar och i spalterna ständigt) – och dels därför att detta är en unik bok på svensk botten, med sitt breda historiska perspektiv. Tydligen är den farligare i åsiktshygienisters och ”sanningsmonopolisters” ögon än både Dodillets utmärkta avhandling och Louise Perssons mycket bra bok om klassiska feminister, eftersom den ensam helt har ignorerats av de ”objektiva” kulturredaktionerna i tidningsvärlden.