Verklig kunskap VS ordbajsande

Vetenskapen har ödmjukheten att säga ”vi vet inte” när man inte har några vettiga hypoteser eller teorier om hur något förhåller sig. Den ödmjukheten saknar religionen. För där vetenskapen lämnar tomrum ser religiösa företrädare ett fritt spelrum för att spekulera hejvilt, helt grundlöst, i bästa fall om ”hur det kan vara”, eller i sämsta fall ”såhär är det”.

Sedan lägger man till disclaimern ”tro” och menar sig med det få komma undan från skeptisk kritik. Kallar man något tro så behöver man inte motivera det, ens ståndpunkt ska respekteras bara för att man håller den, menar man. Så är det inte.

För menar man att något förhåller sig på ett visst sätt så ska det påståendet tåla kritisk granskning. Annars är allt man säger så meningslöst att man lika gärna hade kunnat hålla tyst. Ord som skapar meningar behöver inte för den skull innehålla något av värde. Vem som helst kan ordbaja ihop en abstrakt ”tro” om hur det förhåller sig, utan någon som helst grund i något annat än naivt önsketänkande. Det är inte ord värda att ta på allvar. Det är inte tro värd respekt. Att man hittar fler människor som känslomässigt fastnar för ens ordbajseri ger det inte mer validitet.

Det är väldigt talande hur 9 av 10 som intresserar sig för en konferens om medvetandet är just religiösa muppar som hoppas få sälja in just sin favoritordbajsning, inte vetenskapsmän. ”God of the gaps”-konceptet gör sig pinsamt medvetet här.

Respektera aldrig den som säger sig veta hur det är och som sedan spelar offer när du ifrågasätter dennes påstående. ”Tro” är ingen förklaring, det är just meningslöst ordbajsande institutionaliserat med en tillsats av ritualer. Det förklarar ingenting. Det bara lämnar ännu större frågor och den som köper det hamnar ännu längre ifrån en verklig förståelse av hur saker de facto förhåller sig än den som ärligt erkänner ”jag vet inte”.

I den ödmjukheten – som religiösa saknar – ligger något värt att beundra.