Kraven som ställs på oss med transsexualism har varierat med tiden. Förr var man tvungen att vara heterosexuell, man skulle ha identifierat den permanenta känslan av att befinna sig i fel kön sedan tidig barndom och om man inte kände en kraftig aversion mot sitt könsorgan och t.ex. onanerade så kunde diagnosen ifrågasättas. Att vara ”bisexuell” godtogs inte alls.

Kort sagt, man skulle tillhöra en schablonbild av en ”normal” heterosexuell kvinna och inte avvika på något sätt. Då fick man nämligen inte diagnos och således inte heller någon behandling, oavsett hur mycket en sådan hade hjälpt ens psykosociala hälsa.

De senaste 30 åren har synen på transsexualism blivit mer liberal. I takt med att könsroller ifrågasätts och vi blivit mer sexuellt öppensinnade har man insett att könsidentitet inte nödvändigtvis hör ihop med ett fanatiskt intresse för shopping, en aversion mot sport och att en kvinnligheten inte sitter i ens heterosexuella läggning.

Lyssnar man på de transsexuella själva så inser man också att underlivet inte är det primära för att uppnå psykiskt välmående. Hormoner som förbättrar ens utseende åt det feminina hållet brukar vara det mest efterfrågade. Hjälp med rösten genom logoped, att få en kvinnlig kroppsform med bröst och höfter samt att lära sig sminka sig och att hitta rätt sorts kläder är alla viktiga faktorer för att ”passera” som kvinna i vardagen bland kolleger och nya bekantskaper. Könsorganet kan vara mycket viktigt för att trivas med sin egen kropp, men inte ens där är allting binärt!

Definitionen av kön är långt mer komplicerad än gemene man vanligtvis tror. Det finns en hel serie av avvikelser från det normala binära synsättet på kön som endast man och kvinna.
Intersexualitet, XYY-Syndrom, Klinefelters Syndrom (XXY), Tuners Syndrom (X0), Genetisk Mosaik (XX/XX, XY/XY & XX/XY), Androgen Insensitivity Syndrome, 5-a-reductase Deficiency, Incomplete Masculinization, Hypospadia, HY-antigene deficiency och Congenital Adrenal Hyperplasia.  Kort sagt, varianterna som finns ifrån att vara fullt synliga vid födsel (t.ex. Intersexualism) till att upptäckas först i senare ålder (Transsexualism) är många.

Inte heller alla transsexuella har en önskan eller praktisk möjlighet att genomgå alla former av behandling som finns. Det kan finnas många anledningar, både psykologiska och medicinska att avstå. Ökad risk för cancer och blodproppar till följd av hormonell medicinering i kombination med ärftligt ökad risk tvingar en del att avstå helt från medicinsk behandling. Att inte tåla narkos kan vara en annan anledning att inte lägga sig under kniven. Men i grund och botten finns fler värden i livet än att ha ett könsorgan som efterliknar det man upplever att man saknar sedan födseln. Att ha fullgod känsel och kunna ha ett fungerande samliv kan vara viktigare, även om det är med ett könsorgan man inte är fullt bekväm vid. Den starka längtan de flesta av oss bär efter att kunna få barn är ett annat sådant värde.

När vi så konstaterat att verkligheten inte är så svartvit som många både inom och utanför vården genom historien velat intala sig, kanske vi också kan visa en större förståelse för varför en del transsexuella väljer att inte genomgå en könskorrigerande underlivsrekonstruktion men likväl behöver annan behandling och administrativa ändringar för att må bra och fungera i samhället?

Det juridiska könsbytet. Man har valt att dela upp befolkningen i två juridiska grupper och att definiera grupperna så att en kvinna inte får ha testiklar och en man inte får ha livmoder. Den definitionen är givetvis helt godtycklig. En ickefråga för den stora massan och ett stort praktiskt problem för oss transsexuella. Omgivningen uppfattar mig nämligen som kvinna alldeles oavsett vad jag har för könsorgan och det är först när jag behöver legitimera mig som det uppstår problem. Det står man i passet, fast varje människa som ser mig kan konstatera att någon man är jag inte. Allt för att en rigid lagstiftare inte haft vett att definiera juridiskt kön efter verklighetens behov.

Vad jag har mellan benen är en privatsak mellan mig, min eventuella partner och i viss mån sjukvården. Det är inte något som angår min chef, kassörskan på ICA eller politiker med en sjuklig fixering vid människors underliv eller ett överutvecklat ordningssinne.

Steriliseringskravet är en kvarleva från förra århundradet och hör hemma på historiens soptipp. Det finns ingen rimlig anledning att inte inkludera personer med transsexualism i definitionen av det juridiska kön vi av naturen upplever oss.

Avskaffa tvångssteriliseringen nu!

Läs på Newsmill

Liknande poster:

Transsexuell: Könet är något av det första vi bedömer i kontakten med en ny människa och det sker omedvetet på delar av en sekund. Längd, kroppsform, rörelsemönster, röst, kläder etc är alla faktorer som påverkar känslan av vad en person har för kön. Könsorganet är dock inte ett av dessa. För i ärlighetens namn hur ofta går vi och tittar varann under kjolen? Kraven som ställs på oss med transsexualism har varierat med tiden. Förr var man tvungen att vara heterosexuell, man skulle ha identifierat den permanenta känslan av att befinna sig i fel kön sedan tidig barndom och om man inte kände en kraftig aversion mot sitt könsorgan och t.ex. onanerade så kunde diagnosen ifrågasättas. Att vara ”bisexuell” godtogs inte alls. Kort sagt, man skulle tillhöra en schablonbild av en ”normal” heterosexuell kvinna och inte avvika på något sätt. Då fick man nämligen inte diagnos och således inte heller någon behandling, oavsett hur mycket en sådan hade hjälpt ens psykosociala hälsa. De senaste 30 åren har synen på transsexualism blivit mer liberal. I takt med att könsroller ifrågasätts och vi blivit mer sexuellt öppensinnade har man insett att könsidentitet inte nödvändigtvis hör ihop med ett fanatiskt intresse för shopping, en aversion mot sport och att en kvinnligheten inte sitter i ens heterosexuella läggning. Lyssnar man på de transsexuella själva så inser man också att underlivet inte är det primära för att uppnå psykiskt välmående. Hormoner som förbättrar ens utseende åt det feminina hållet brukar vara det mest efterfrågade. Hjälp med rösten genom logoped, att få en kvinnlig kroppsform med bröst och höfter samt att lära sig sminka sig och att hitta rätt sorts kläder är alla viktiga faktorer för att ”passera” som kvinna i vardagen bland kolleger och nya bekantskaper. Könsorganet kan vara mycket viktigt för att trivas med sin egen kropp, men inte ens där är allting binärt! Definitionen av kön är långt mer komplicerad än gemene man vanligtvis tror. Det finns en hel serie av avvikelser från det normala binära synsättet på kön som endast man och kvinna. Intersexualitet, XYY-Syndrom, Klinefelters Syndrom (XXY), Tuners Syndrom (X0), Genetisk Mosaik (XX/XX, XY/XY & XX/XY), Androgen Insensitivity Syndrome, 5-a-reductase Deficiency, Incomplete Masculinization, Hypospadia, HY-antigene deficiency och Congenital Adrenal Hyperplasia.  Kort sagt, varianterna som finns ifrån att vara fullt synliga vid födsel (t.ex. Intersexualism) till att upptäckas först i senare ålder (Transsexualism) är många. Inte heller alla transsexuella har en önskan eller praktisk möjlighet att genomgå alla former av behandling som finns. Det kan finnas många anledningar, både psykologiska och medicinska att avstå. Ökad risk för cancer och blodproppar till följd av hormonell medicinering i kombination med ärftligt ökad risk tvingar en del att avstå helt från medicinsk behandling. Att inte tåla narkos kan vara en annan anledning att inte lägga sig under kniven. Men i grund och botten finns fler värden i livet än att ha ett könsorgan som efterliknar det man upplever att man saknar sedan födseln. Att ha fullgod känsel och kunna ha ett fungerande samliv kan vara viktigare, även om det är med ett könsorgan man inte är fullt bekväm vid. Den starka längtan de flesta av oss bär efter att kunna få barn är ett annat sådant värde. När vi så konstaterat att verkligheten inte är så svartvit som många både inom och utanför vården genom historien velat intala sig, kanske vi också kan visa en större förståelse för varför en del transsexuella väljer att inte genomgå en könskorrigerande underlivsrekonstruktion men likväl behöver annan behandling och administrativa ändringar för att må bra och fungera i samhället? Det juridiska könsbytet. Man har valt att dela upp befolkningen i två juridiska grupper och att definiera grupperna så att en kvinna inte får ha testiklar och en man inte får ha livmoder. Den definitionen är givetvis helt godtycklig. En ickefråga för den stora massan och ett stort praktiskt problem för oss transsexuella. Omgivningen uppfattar mig nämligen som kvinna alldeles oavsett vad jag har för könsorgan och det är först när jag behöver legitimera mig som det uppstår problem. Det står man i passet, fast varje människa som ser mig kan konstatera att någon man är jag inte. Allt för att en rigid lagstiftare inte haft vett att definiera juridiskt kön efter verklighetens behov. Vad jag har mellan benen är en privatsak mellan mig, min eventuella partner och i viss mån sjukvården. Det är inte något som angår min chef, kassörskan på ICA eller politiker med en sjuklig fixering vid människors underliv eller ett överutvecklat ordningssinne. Steriliseringskravet är en kvarleva från förra århundradet och hör hemma på historiens soptipp. Det finns ingen rimlig anledning att inte inkludera personer med transsexualism i definitionen av det juridiska kön vi av naturen upplever oss. Avskaffa tvångssteriliseringen nu! Läs på Newsmill