Sånt här borde dom visat i skolan. Fan va sexualundervisningen sög.

Sånt här borde dom visat i skolan. Fan va sexualundervisningen sög.

När jag var liten, långt innan min pubertet, så såg jag TV-serier som alla andra. High Chaparral var en favorit. Indianer och cowboys. Kidnappning och fritagning.

Men det var inte bara det vanliga äventyret som lockade, jag kände en odefinierbar fascination för att se människor i fångenskap, kidnappade, bundna och hjälplösa. Det “pirret” hade ingen sexuell innebörd. Jag var ju liten, hade inte ens kommit i puberteten än. Men när jag blev äldre så insåg jag efter ett tag att mina fantasier om sexuella situationer blev mycket starkare och mer upphetsande, om det fanns inslag av hjälplöshet, utsatthet och omhändertagande inblandat.

Det tog mig flera år att inse att det faktiskt fanns ett namn för de här, att det fanns andra som jag och att min “avvikelse” inte var så ovanlig som jag först hade trott! I takt med att jag insåg att det fanns massor av människor som mig så utbyttes också skamkänslorna för att vara “konstig” mot en stolthet av tillhörighet. Ju  bättre koll jag fick på mig själv, ju fler ord jag fick för att beskriva vad jag kände och tänkte, desto mer självsäker blev jag. Till slut så pass att jag öppet kunde förklara mina tankar och känslor för vem som helst så det blev någorlunda begripligt.

Det som hade kunnat vara en skamfull avvikelse som i rädsla för att upptäckas sannolikt hade tagit destruktiva utlopp, blev istället en grundläggande del av min identitet, en stolthet, en glädje och något väldigt romantiskt, kärleksfullt och fint!

Men det hade kunnat vara radikalt annorlunda.

Om någon hade talat om för mig att det jag kände var fel, destruktivt och dåligt. Om någon hade sagt “vi kan bota dig, med ett 12-stegsprogram, så du blir normal som alla andra och slipper dessa destruktiva tankar”, så hade jag förmodligen fått leva med en skamfull syn på mig själv och min avvikelse. Jag hade aldrig lärt mig se det vackra hos mig själv och funnit konstruktiva medel för att leva ut det. Jag hade aldrig haft chansen att lära känna andra människor som mig själv och med allt vad vi vet om avvikande sexuella läggningar så hade jag aldrig kunnat “botas”. Varken genom förbön eller 12-stegsprogram.

Det spelar nämligen ingen roll om du är sadomasochist, homosexuell eller pedofil. Din läggning är där och förblir så. Vad du kan kontrollera är din självbild och hur du konstruktivt lever med de preferenser du alltid kommer ha.

Därför gör det mig heligt förbannad när jag läser på sidor som Dysberoendekliniken om hur olika sorters normavvikande sexualitet klassas som destruktiva och oönskade, hur fel de är och att frälsningen till att bli normal finns bara 12 steg bort!

Först och främst vill jag fastställa att det absolut finns människor med problem. Men kärnan i det är inte att de är avvikande, utan att de inte hittat ett konstruktivt sätt att leva med sina preferenser. Där är skam en mer central del än avvikandet i sig. Det går nämligen leva aldeles utmärkt med sin normavvikande sexualitet om man först och främst lär känna sig själv. Det gör man bäst genom att prata med andra likasinnade. Inte genom någon som talar om att man är sjuk i huvudet.

Problemen är desamma som för alla beroenden, oavsett om det handlar om World of Warcraft eller ätstörningar. Man försöker bota ångest genom att okontrollerat hänge sig åt något som man upplever som för stunden positivt, istället för att ta itu med ångesten permanent. Det är inte datorspel, mat eller sex som är problemet, utan att personen ifråga saknar gränser för sig själv och sin hängivenhet för detta positiva medel för njutning!

Vad dysberoendekliniken gör är att fokusera på att dämpa symptomen istället för att ta itu med grundproblemet.

Frågan är inte hur du ska sluta spendera nätterna med att porrsurfa, utan varför porrsurfandet blir ett medel för att komma ifrån ångest, något att gömma sig i, istället för att ta itu med grundproblemet bakom ångesten.

Och samma sak gäller med allt som denna sortens människor kategoriserar som “dysberoenden”. Köpa sex, cybersex, maktförskjutning, fetischer etc. Det är inte dåliga saker. Det dåliga träder in när du inte kan sätta gränser för nyttjandet av dessa positiva saker, för att du flyr undan ångest som du inte vet hur du ska bota permanent.

Exakt vad som driver just din ångest är individuellt. Det kan handla om att du skäms för dina preferenser, att du inte hittar någon att dela dem med, att det känns som att din egen fantasivärld är den enda plats där du har möjlighet att känna acceptans och förståelse. Men så är det inte. Det finns andra som du. Det enda du behöver göra är att hitta dem. Hitta orden för dina känslor. Vänd din skam till stolthet för vem du är och se att precis om för alla “normala” finns möjligheten att hitta en utlevnad som inte är destruktiv.

Du behöver inget tolvstegsprogram. Du behöver acceptans, förståelse och kärlek.

Liknande poster:

När jag var liten, långt innan min pubertet, så såg jag TV-serier som alla andra. High Chaparral var en favorit. Indianer och cowboys. Kidnappning och fritagning. httpvh://www.youtube.com/watch?v=Fu4g-N8bQKE Men det var inte bara det vanliga äventyret som lockade, jag kände en odefinierbar fascination för att se människor i fångenskap, kidnappade, bundna och hjälplösa. Det "pirret" hade ingen sexuell innebörd. Jag var ju liten, hade inte ens kommit i puberteten än. Men när jag blev äldre så insåg jag efter ett tag att mina fantasier om sexuella situationer blev mycket starkare och mer upphetsande, om det fanns inslag av hjälplöshet, utsatthet och omhändertagande inblandat. Det tog mig flera år att inse att det faktiskt fanns ett namn för de här, att det fanns andra som jag och att min "avvikelse" inte var så ovanlig som jag först hade trott! I takt med att jag insåg att det fanns massor av människor som mig så utbyttes också skamkänslorna för att vara "konstig" mot en stolthet av tillhörighet. Ju  bättre koll jag fick på mig själv, ju fler ord jag fick för att beskriva vad jag kände och tänkte, desto mer självsäker blev jag. Till slut så pass att jag öppet kunde förklara mina tankar och känslor för vem som helst så det blev någorlunda begripligt. Det som hade kunnat vara en skamfull avvikelse som i rädsla för att upptäckas sannolikt hade tagit destruktiva utlopp, blev istället en grundläggande del av min identitet, en stolthet, en glädje och något väldigt romantiskt, kärleksfullt och fint! Men det hade kunnat vara radikalt annorlunda. Om någon hade talat om för mig att det jag kände var fel, destruktivt och dåligt. Om någon hade sagt "vi kan bota dig, med ett 12-stegsprogram, så du blir normal som alla andra och slipper dessa destruktiva tankar", så hade jag förmodligen fått leva med en skamfull syn på mig själv och min avvikelse. Jag hade aldrig lärt mig se det vackra hos mig själv och funnit konstruktiva medel för att leva ut det. Jag hade aldrig haft chansen att lära känna andra människor som mig själv och med allt vad vi vet om avvikande sexuella läggningar så hade jag aldrig kunnat "botas". Varken genom förbön eller 12-stegsprogram. Det spelar nämligen ingen roll om du är sadomasochist, homosexuell eller pedofil. Din läggning är där och förblir så. Vad du kan kontrollera är din självbild och hur du konstruktivt lever med de preferenser du alltid kommer ha. Därför gör det mig heligt förbannad när jag läser på sidor som Dysberoendekliniken om hur olika sorters normavvikande sexualitet klassas som destruktiva och oönskade, hur fel de är och att frälsningen till att bli normal finns bara 12 steg bort! Först och främst vill jag fastställa att det absolut finns människor med problem. Men kärnan i det är inte att de är avvikande, utan att de inte hittat ett konstruktivt sätt att leva med sina preferenser. Där är skam en mer central del än avvikandet i sig. Det går nämligen leva aldeles utmärkt med sin normavvikande sexualitet om man först och främst lär känna sig själv. Det gör man bäst genom att prata med andra likasinnade. Inte genom någon som talar om att man är sjuk i huvudet. Problemen är desamma som för alla beroenden, oavsett om det handlar om World of Warcraft eller ätstörningar. Man försöker bota ångest genom att okontrollerat hänge sig åt något som man upplever som för stunden positivt, istället för att ta itu med ångesten permanent. Det är inte datorspel, mat eller sex som är problemet, utan att personen ifråga saknar gränser för sig själv och sin hängivenhet för detta positiva medel för njutning! Vad dysberoendekliniken gör är att fokusera på att dämpa symptomen istället för att ta itu med grundproblemet. Frågan är inte hur du ska sluta spendera nätterna med att porrsurfa, utan varför porrsurfandet blir ett medel för att komma ifrån ångest, något att gömma sig i, istället för att ta itu med grundproblemet bakom ångesten. Och samma sak gäller med allt som denna sortens människor kategoriserar som "dysberoenden". Köpa sex, cybersex, maktförskjutning, fetischer etc. Det är inte dåliga saker. Det dåliga träder in när du inte kan sätta gränser för nyttjandet av dessa positiva saker, för att du flyr undan ångest som du inte vet hur du ska bota permanent. Exakt vad som driver just din ångest är individuellt. Det kan handla om att du skäms för dina preferenser, att du inte hittar någon att dela dem med, att det känns som att din egen fantasivärld är den enda plats där du har möjlighet att känna acceptans och förståelse. Men så är det inte. Det finns andra som du. Det enda du behöver göra är att hitta dem. Hitta orden för dina känslor. Vänd din skam till stolthet för vem du är och se att precis om för alla "normala" finns möjligheten att hitta en utlevnad som inte är destruktiv. Du behöver inget tolvstegsprogram. Du behöver acceptans, förståelse och kärlek.