hanna porträtt

gothbarbie.se

fria tankar för fria människor

Alla åsikter är inte lika mycket värda

5 Jun 2014

Allmänt

Det finns nån slags missriktad välvilja i vårt land som antyder – om den inte säger rakt ut – att allas åsikter är lika mycket värda. Det är trams och jag ska i denna artikel argumentera för varför.

Det är enkelt att ha åsikter. Åsikter som alla tar för självklara och som uppfattas som ‘goda’ är dessutom fullständigt oproblematiska ur ett individuellt perspektiv att yttra. Vi brukar kalla dessa åsikter för floskler. De saknar intellektuellt värde, eftersom de inte tillför någonting av innehåll, istället tenderar de att förenkla på ett oärligt sätt så att vi får en sämre förståelse för verkligheten av dem, snarare än bättre.

Hit hör frasen, “allas åsikter är lika mycket värda”. Sug på den meningen en stund. Fundera på vad den egentligen innebär, om vi ska ta den på allvar.

Begränsad av verkligheten

Åsikter bör grundas på någon slags förståelse av verkligheten. En åsikt som är tagen ur luften (eller valfri kroppsöppning) har inget värde annat än möjligen för personer som inte bryr sig om vad som är sant, men tyr sig till floskler och den sociala välvilja de inbjuder till – som nån slags intellektuell snuttefilt.

Om det finns en objektiv verklighet, så följer rimligen att ju bättre förståelse för den verkligheten vi har, desto större sannolikhet att vår strävan att förbättra den verkligheten lyckas. Vår övertygelse att vi har rätt är faktiskt helt irrelevant.

Det spelar ingen som helst roll hur övertygad någon är att de har rätt, om det inte i verkligheten finns en tomte som bor under huset och gröten som offras regelbundet för att hålla tomten på gott humör, de facto inte påverkar återfinnandet av bortlagda husnycklar.

Det spelar alltså större roll varför vi är övertygade om något och processen vi använt för att nå dit, än hur övertygade vi är och hur trevligt och fint det uppfattas av omgivningen att vi har den övertygelsen vi har.

Kunskap belönas?

Vetenskapens historia är tvärtom fyllda av exempel på när förståelsen för verkligheten lett till hat från omgivningen och inte sällan döden för den som envist vidhöll sin övertygelse, som med facit i hand visat sig stämma väl.

Historien är också fylld av människor som varit lika övertygade om att dom haft rätt, av helt fel anledningar. Dit hör förstås religionens martyrer, som dött för sin övertygelse, som inte alls – enligt några konkreta bevis – visat sig stämma med verkligheten.

Så, det viktiga här är alltså inte hur övertygade vi är om att vi har rätt, eller om omgivningen för tillfället hyllar oss för den åsikt vi yttrar. Det viktiga – om man eftersträvar en bättre värld – är metoden man använder för att förstå verkligheten kan demonstrera empiriskt (gång på gång) att den faktiskt fungerar.

Det är där vetenskap träder in.

Tro vad du vill

Tro – och maten skall bli varm

Vetenskapens frukter fungerar därför att de bygger på en förståelse av en verklighet som inte ändras. Microvågsugnen fungerar oavsett vem som använder den. Det spelar ingen som helst roll om du är övertygad om att den kommer fungera, din förståelse för hur den fungerar, eller omgivningens inställning till att den fungerar.

Den fungerar därför att den är konsekvent med verkligheten.

Jämför detta exempelvis med förbön, som inte fungerar objektivt, som tydligen bara sägs fungera om du tror på den tillräckligt och som främst används av personer i ett socialt sammanhang där omgivningen tycker att förbön är något gott.

Hade förbön varit konsekvent med verkligheten så hade det naturligtvis fungerat med samma självklarhet som en microvågsugn.

Empiri > önsketänkande

Det är därför metoden vetenskap är mänsklighetens främsta prestation. Jag menar att man bör sträva efter att följa den metod som är vetenskap i alla sammanhang, för att på så vis optimera möjligheten att påverka verkligheten i positiv riktning. Det är den ideologi som borde stå över allt annat, för oavsett hur vi vill forma verkligheten kan vi aldrig uppnå det, om vi inte först underställer oss vetenskapen.

Så när politiker på fullaste allvar säger att dom vill ställa sin ideologi – sina värderingar – över verklighetens begränsningar. Då är vi riktigt illa ute. Det är nämligen så man gör i teokratier. Och det spelar ingen som helst roll om din religion är feminism, miljömuppighet eller valfri annan ideologi.

Verkligheten kommer inte kuvas för att du vill det, för att det känns bra och för att omgivningen tycker du är en god person som säger det. Den sortens resonemang hör till barndomen. Väx upp!

Läsvärt: Rebecca Weidmo Uvell om Miljöpartiet, Tino Sanadaji om DNs oärlighet kring invandringens påstådda vinster

Fobin för kvinnans sexualitet

16 May 2014

Sexualpolitik

Att feministerna inte bryr sig om kvinnor utan egentligen styrs av en fobi för kvinnlig sexualitet, blir uppenbart om man granskar logiken i deras resonemang.

För i ena stunden så är det säljarna (företagen) som har makten, som får oss köpa saker vi “egentligen” (enligt godtycklig standard) inte behöver eller vill ha. Vi som konsumenter med pengar är offer för ett kollektivt socialt tryck.

I nästa stund är det försäljaren av som är offer, kvinnan som desperat behöver pengar och är villig genomlida saker hon egentligen inte vill, för att få dom där pengarna.

Bestäm er?!!

Antingen har den som har pengar makt, eller så är det den utan pengar som har makten. Ni kan inte få både och. Ni kan inte i ena stunden säga att kvinnor är offer för att de luras köpa saker de inte vill ha och i nästa stund är offer för att de luras göra jobb de inte vill för att få pengar. Det är inte konsekvent. Det enda konsekventa i dessa resonemang är den sjukliga önskan och drivkraften att ständigt utmåla kvinnor som offer!

Att det handlar om just att till varje pris utmåla kvinnor som offer blir uppenbart bortom varje tvivel om vi för tydlighets skull gör tankeexperimentet att byta ut könet på offret ifråga. För det handlar aldrig någonsin om att killar är offer som säljer sex. Eller som är offer som köper saker de “egentligen” inte vill ha. Det hade varit minst lika logiskt att utmåla män som konsumerar porr som offer för socialt tryck och att de tvingas jobba och göra saker de inte vill för att få ihop pengar så de kan köpa saker de egentligen inte vill ha. För att få sexuell bekräftelse.

För att inte tala om att porrindustrin som riktar sig mot homosexuella män alltid varit mer lönsam än den straighta, men aldrig någonsin problematiserats (utom möjligen av vissa sanslöst sjuka feminister, som försöker tvinga in sina vridna tankekonstruktioner genom att beskriva den passive mannen som en substitut-agent för den kvinnliga rollen).

Men män är ju inte offer, så det framstår ju som ett absurt scenario. Kvinnor däremot…

Verkligheten anropar

Först och främst, marxismen och vänstern överlag har en sjuklig fobi för pengar. Allt som rörs av pengar blir smutsigt. Den enda ädla drivkraften är den självuppoffrande önskan att göra tillvaron bättre för alla utom en själv. Pengar besudlar allt ädelt, i vänstermänniskans värld.

Nu är ju inte porrindustrin någon industri längre. Lika lite som skivindustrin är det. Det säljs helt enkelt ingen porr längre. Åtminstone inte som feministerna föreställer sig.

De som tjänar pengar på porr idag, gör det genom att förmedla porr gratis till konsumenten. Som Spotify, typ. xHamster, pornhub och en massa andra YouTube-liknande sajter med inriktning porr av olika genrer, tjänar pengar genom att samarbeta med dem som levererar material. Porren har alltid legat före andra underhållningsbranscher med att acceptera den oundvikliga tekniska utvecklingen. Och de har inte lagstiftarna till hjälp för att skjuta upp det oundvikliga genom att jaga konsumenterna med lagboken.

Förvisso, det finns fortfarande några bolag som spelar in porr och säljer den, i en avkrok av Los Angeles, kallad West Hollywood. Men det är så långt ifrån sina forna glansdagar, att kalla det för en industri verkligen är att göra våld på sanningen.

Idag är alla som gör porr egenföretagare. De promotar sig själva, för en skara mer eller mindre trogna fans. Ofta i kombination med live shows. Till detta finns förstås som i alla underhållningsbranscher en enorm mängd potentiella framtida stjärnor, som inte tjänar så mycket pengar och varav de flesta aldrig blir några välkända porrstjärnor. Man säljer prenumerationer till finsmakarna, som vill ha något utöver det enorma utbudet av gratismaterial som finns i överflöd.

Det är raka motsatsen till den objektifiering som feministerna talar om. Det är individen som sticker ut som kan göra pengar på sin sexualitet. Den som inte bara är ett anonymt ansikte i mängden. Fantasin om en specifik person, precis som skådespelarna i den vanliga filmindustrin.

Många gör dessutom porr utan att försöka tjäna pengar på det. Amatörer som helt enkelt tycker det är kul att dela sin sexualitet med andra, for the lulz.

Men min poäng är att det är inte fult att försöka tjäna pengar på något man tycker om att göra. Tvärtom. Det är skitbra. Och det förtar inte alls nödvändigtvis det roliga!

Den fula, primitiva sexualiteten

När man läser texter som de Feministiskt Initiativ sprider, så är det uppenbart att de här människorna delar en sjuklig, ångestdriven sexualsyn med islamisterna.

Sexualisering och objektifiering motverkar principen om människan som ett självständigt subjekt, och kan inskränka kvinnors möjlighet att värna sin kroppsliga integritet.

- SvtDebatt

Jag vägrar låta mig definieras av vad jag gör i sexuella situationer. Min sexualitet är min och jag delar den med den jag vill. Oavsett det är min partner eller hela världen. Det gör mig inte till ett objekt för tid och evighet. Objektifiering och sexualisering är en självklar del av sexualitet och sexuella fantasier! Det är inget fel, fult eller destruktivt i detta, under de flesta omständigheter.

Sex är i grunden primitivt. Vår mest primitiva del av hjärnan styr vad vi attraheras av. Det är inte resultatet av en intellektuell konstruktion där vi värderar medvetet de egenskaper som en person besitter. Det är kurvor, muskler, biologisk fruktbarhet, goda gener och potentialet till frisk och livsduglig avkomma. Vi kan inte bli lesbiska på ren vilja, för att det vore mer ädelt och ideologiskt renlärigt, oavsett vad vissa galna feminister vill tro.

Bara i en feminist sjuka värld kan det vara önskvärt att intellektualisera sexualiteten till att handla om allt utom det instinktiva och primitiva. Det är att gå så långt ifrån verkligheten att den kampen  bara kan resultera i ångest och oro och ingenting konstruktivt överhuvudtaget.

För visst. Vi kan inte låta oss styras av rena instinkter. En god sexualitet hålls inom ramar för vad som inte bara känns bra för stunden, utan också kan ses tillbaka på med gott samvete efteråt. Men i stunden är det inte intellektuellt. Det är primitivt och instinktivt. Och det är naturligt att det är så, för utan detta hade vi inte förökat oss till att idag överhuvudtaget existera som art.

I upphetsningen och exstas ger vi oss hän till våra instinkter och det är ren objektifiering och sexualisering.

Är det detta feminister vill minska efterfrågan på? Vår sexdrift som art?

För det kommer förstås aldrig ske. Man kan inte förbjuda bort önskan att ha sex och se andra ha sex och därmed aldrig viljan att betala för detta. Betalningen är bara en metod, inte drivkraften i sig.

Utopia, bara en avrättning (till) bort

Kommunismen är full av exempel på att med lagen försöka tvinga verkligheten att anpassa sig efter ideologin. Det har aldrig någonsin resulterat i något gott. Idéen att man kan skapa en bättre människa genom lag är verklighetsvidrig. Den som vill se de mest absurda exemplen på vad detta leder till, bör se dokumentärer om The Great Leap, under Mao i Kina.

 

Medlingen ledde till mord

17 Nov 2013

Allmänt

Jag kommenterar löpande och återkommande hur integrationsprojekt efter projekt visar sig mer som regel än undantag misslyckas kapitalt med vadhelst man eftersträvat. Det är förvisso inget ovanligt för statliga aktiviteter. De brukar som norm spräcka budget och misslyckas på de flesta sätt möjliga (det blir lätt så när det är någon annans pengar man spenderar). I fallet med hedersrelaterade brott är dock konsekvenserna betydligt allvarligare än så.

I Sverige har vi en syn på konsensus och konflikter som förmodligen är nära nog unik i världen. Det är viktigare att alla är sams än att alla får rätt. Det är ett synsätt vi får ipräglat oss sen dagis med följden att vi förmodligen är det mest FN-vänliga landet i hela världen och det finns väl inget mer svenskt än en fredsmäklare?

Så, när man sitter ner och försöker medla så är det naturligtvis ett mycket typiskt uttryck för vår kulturella syn på konflikter och att det ‘givetvis går att lösa allting bara man låter alla prata till punkt’.

Den som har varit utanför landets gränser och kanske helst utanför västvärlden inser dock snabbt att den attityden inte på något sätt är given av naturen. Vi lever tvärtom i en skyddad bubbla med extrem tilltro till myndigheter, individualism och århundranden av fred. En av anledningarna till att det är så svårt att förhandla fred i mellanöstern är exempelvis synen på konflikter som ett nollsummespel. Närhelst “motståndaren” vinner något så måste det innebära att du förlorar något. Grunden för konfliktlösning, att det finns en tredje väg, där bägge parters gemensamma fundamentala intressen (trygghet, frihet osv) kan tillgodoses utan att det måste kosta den andra något, finns helt enkelt inte som koncept i många länder och kulturer.

Därför blir det nästan en karikatyr på svensk naivitet när socialarbetare (ofta kvinnor) ska sätta sig ner och diskutera värdegrund med patriarken för en familj från en hederskultur, där gruppen alltid värderas över individen och där kompromisser är lika med förlust.

Värderingarna är nämligen inte en del av några enskilda personers avvikande synsätt, utan kulturellt förankrade och en del av hela samhällssystemet som dessa personer kommer ifrån. Deras trygghet och i förlängningen överlevnad, hänger på hängivenheten till de principer som ger gruppen ett socialt kapital och trovärdighet – det vi brukar förenklat referera till som ‘heder’.

Om man inte förstår vad det är man brottas mot, så har man inte en chans att vinna. Vore det så enkelt att man kunde resonera lite med en kopp kaffe för att föräldrarna ska hitta tillbaka till de värderingar de egentligen redan har – så som förmodligen ofta är fallet med svenska familjer där det finns missbruk och annat som lett fram till misshandel och liknande i familjen – då hade förstås problemet varit lättlöst!

Problemet är att här finns inte de värderingarna.

Låt dom orden sjunka in.

Tänk dig nu den omvända situationen. Du tillhör en utsatt etnisk minoritet i ett land där din överlevnad och trygghet hänger på släktens pålitlighet/anseende (heder). Det finns ingen myndighet att klaga hos om du blir utsatt för övergrepp. Om det mot förmodan gör det så har du sannolikt ingen chans att få gehör ändå, för du tillhör en diskriminerad minoritet vars senaste minne av statens makt var ett försök på folkmord av alla med ditt etniska ursprung. Du är sannolikt förbjuden att använda ditt eget språk. Som individ är du ingenting. All din trygghet finns i din släkt och vad du gör är inte längre något som bara påverkar dig. Det påverkar hela din familj.

Skulle du under de omständigheterna kunna resoneras till att acceptera mord för att skydda familjens anseende och i förlängningen överlevnad?

Om du inte kan svara ja på den frågan, så måste det anses höjden av överlägsenhet att tro att det omvända är möjligt. Och om du kan svara ja på den frågan, så kanske ovanstående ändå kan ge utrymme för eftertanke i vad det egentligen är du begär när du försöker “medla”.

Mot den bakgrunden är det förstås föga förvånande att medlingen inte bara är helt utan framgångsrika resultat, utan att det också tvärtom, förmodligen lett till minst ett mord, ett försvinnande, flera tvångsgiftemål och en hög med misshandelsfall.

– Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter.

Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du?

– Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.

Uppskattningsvis 70 000 barn är utsatta för den här sortens dagliga och konstanta terror och förtryck. Det är ett feminismens misslyckande att man inte uppmärksammar och kraftigare arbetar mot dessa kulturella uttryck och värderingar som i sin kärna är kvinnoförtryckande. Det är lätt att tala om löneskillnader på några procentenheter, men här finns verkligt lidande som inte får i närheten av den uppmärksamhet det förtjänar. Och det är svårt att förklara det med något annat än rasism. Barn till invandrare är helt enkelt inte värda lika mycket som medelklassens svenska kvinnor i feministrörelsens ögon. Eller har ni någon annan förklaring?

Strukturer och kollektivism

8 Nov 2013

Filosofi

Feminister från vänstern talar ofta och gärna om “strukturer” och vikten av att bekämpa dessa. En struktur är enkelt förklarat en statistisk signifikant tendens att utföra vissa handlingar inom en given grupp.

Feminister säger t.ex. att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i samhället. Dvs. rent statistiskt så kommer det finns en överrepresentation av kvinnor som offer för olika former av förtryck.

Så långt är det inget vidare kontroversiellt. Men sedan kommer vi till ansvarsutkrävande och här blir det uppenbart vad som skiljer vänsterns feminister från andra. Inom liberalismen och andra individualistiska ideologier kan nämligen en individ, oavsett statistisk grupptillhörighet, inte avkrävas ansvar för någon annans handlingar än sina egna.

Du kan inte lastas för vad någon annan i din familj gör. Du kan inte lastas för vad någon annan av samma religion eller annan ideologi gör, och du kan inte lastas för vad någon annan av samma kön gör, lika lite som vad någon gör med samma hårfärg eller musiksmak. Ansvar kan bara utkrävas av individer.

Så är det inte inom vänstern, där kollektivisering är inte bara teoretisk förklaringsmodell utan också den praktiska metoden för att utkräva ansvar.

Män har ett ansvar för strukturellt manligt våld mot kvinnor, argumenterar man.

Låt oss jämföra det förhållningssättet med andra, principiellt identiska resonemang:

“Alla muslimer har ett ansvar för andra muslimers våld mot kvinnor.”

“Alla vita män har ett ansvar för andra vita mäns våld mot ickevita.”

“Alla socialdemokrater har ett ansvar för andra socialdemokraters våld mot icke-socialdemokrater.”

Beroende på hur etablerat eller ifrågasatt påståendet är, kommer det kännas rimligt eller orimligt. Men premisserna som alla ovanstående påståenden bygger på är lika felaktiga i alla exempel. Det är precis lika absurt att utkräva ansvar av enskilda män, för mäns “strukturella” våld mot kvinnor som det är att utkräva ansvar av alla muslimer för vad enskilda muslimer gör, oavsett strukturella statistiska mönster.

Eftersom vänstern ser världen enbart i kollektiva tillhörigheter och aldrig individen, så utgår de förstås ifrån att detta också är meningsmotståndares tankesätt. Därför blir kritik mot islam ett ansvarsutkrävande från alla muslimer. Därför blir kritik mot mäns våld ett ansvarsutkrävande från alla män. Och i andra delar av världen blir en persons missgärning ett ansvarsutkrävande från alla av samma klan/släkt/familj. Det är ett primitivt synsätt och går tvärtemot västvärldens individbaserade rättigheter.

Den röda tråden oavsett vi pratar om hedersvåld eller patriarkat är kollektivisering. Och det är givetvis en precis lika absurd idé att utkräva ansvar från någon annan än den som begår en handling (eller försvarar den), oavsett denne delar hårfärg, religion, ideologi eller typ av könsorgan.

Du kan bara lastas för dina handlingar och ställningstaganden som individ, och förvisso sammanfaller dessa ofta med självvalda grupptillhörigheter så som ideologi och religion. Men är det något de aldrig automatiskt sammanfaller med så är det sådant vi inte själva valt – som vår könstillhörighet och vår hudfärg.

Att som feminist hävda att en individuell man har ansvar för andra mäns handlingar, trots att han inte försvarar dem, är precis lika fel som att som rasist hävda att en mörkhyad har ansvar för vad någon annan mörkhyad gjort, när denne tar avstånd ifrån handlingen.

Vänstern måste lära sig se individer, bortom strukturerna. Och inse även om det finns ett intellektuellt värde i att se strukturer och kollektiv, så är det inget som hör hemma i ansvarsutkrävande i ett civiliserat samhälle. Den sortens kollektivisering hör hemma på järnåldern.

Slöjförbud och Sexköpslag

29 Sep 2013

Sexualpolitik

Det är fascinerande att se hur somliga liberaler vrider och vänder sig för att slingra sig ur det inkonsekventa resultatet av att avvika från principer – av bekvämlighet. Det är lite som när kristna plockar bibelcitat för att stödja åsikter de redan bestämt sig för är de rätta. Det mest uppseendeväckande exemplet på detta är debatten kring slöjor versus sexköpslagen.

I det ena exemplet understryks vikten av kvinnors rätt att äga sin egen kropp och välja vad man gör med den – inklusive hur man klär sig, oavsett om det kan antas att de flesta som går runt i burka och niqab världen över sannolikt inte gör det för att de vill utan för att de annars riskerar utsättas för social stigmatisering i bästa fall och offentlig piskning eller fängelse i värsta fall (ofta kombinerat med våldtäkt från personer ur polisväsendet).

I andra exemplet spelar den enskilda kvinnans åsikter och frihet över sin egen kropp plötsligt ingen roll längre, utan nu är det kollektivet kvinnor och hur handel med sex ofta används för att utnyttja kvinnors utsatthet – varför den enskilda kvinnans rättigheter får vika undan för vad feminister uttrycker som “the greater good”. Därav sexköpslagen.

Nu kanske någon argumenterar att “kvinnor får faktiskt sälja sex, men det är förbjudet att köpa”. Visst, med samma resonemang borde det vara kriminellt att sälja niqab/burka och att på något sätt uppmuntra hantering av dessa. Det är inget jag ser någon feminist argumentera för? Och är det kriminellt att övertyga sin partner att bära burka/niqab? Är det kriminellt att predika att kvinnor som inte bär dessa plagg hamnar i helvetet, är moraliskt underlägsna och i princip får skylla sig själva om de blir våldtagna?

Jag stödjer absolut varje människas rätt att välja hur hen vill klä (eller inte klä) sig. Du ska va fri att gå i burka, eller naken och ingen ska lagligt vara fri att våldta, misshandla,  hota eller uppmuntra liknande handlingar mot dig på grund av detta!

Men samma rätt att ha sex med vem man vill och givetvis också att ta betalt för detta, utan att på motsvarande sätt utmålas som ett offer för andras ändamål är självklar för mig.

Hur kan man som liberal feminist vara för sexköpslagen och samtidigt inte förespråka ett kollektivistiskt motiverat förbud av heltäckande religiösa plagg som uttrycker ett kvinnoförtryckande ideal i det offentliga?