hanna porträtt

gothbarbie.se

fria tankar för fria människor

Alla åsikter är inte lika mycket värda

5 Jun 2014

Allmänt

Det finns nån slags missriktad välvilja i vårt land som antyder – om den inte säger rakt ut – att allas åsikter är lika mycket värda. Det är trams och jag ska i denna artikel argumentera för varför.

Det är enkelt att ha åsikter. Åsikter som alla tar för självklara och som uppfattas som ‘goda’ är dessutom fullständigt oproblematiska ur ett individuellt perspektiv att yttra. Vi brukar kalla dessa åsikter för floskler. De saknar intellektuellt värde, eftersom de inte tillför någonting av innehåll, istället tenderar de att förenkla på ett oärligt sätt så att vi får en sämre förståelse för verkligheten av dem, snarare än bättre.

Hit hör frasen, “allas åsikter är lika mycket värda”. Sug på den meningen en stund. Fundera på vad den egentligen innebär, om vi ska ta den på allvar.

Begränsad av verkligheten

Åsikter bör grundas på någon slags förståelse av verkligheten. En åsikt som är tagen ur luften (eller valfri kroppsöppning) har inget värde annat än möjligen för personer som inte bryr sig om vad som är sant, men tyr sig till floskler och den sociala välvilja de inbjuder till – som nån slags intellektuell snuttefilt.

Om det finns en objektiv verklighet, så följer rimligen att ju bättre förståelse för den verkligheten vi har, desto större sannolikhet att vår strävan att förbättra den verkligheten lyckas. Vår övertygelse att vi har rätt är faktiskt helt irrelevant.

Det spelar ingen som helst roll hur övertygad någon är att de har rätt, om det inte i verkligheten finns en tomte som bor under huset och gröten som offras regelbundet för att hålla tomten på gott humör, de facto inte påverkar återfinnandet av bortlagda husnycklar.

Det spelar alltså större roll varför vi är övertygade om något och processen vi använt för att nå dit, än hur övertygade vi är och hur trevligt och fint det uppfattas av omgivningen att vi har den övertygelsen vi har.

Kunskap belönas?

Vetenskapens historia är tvärtom fyllda av exempel på när förståelsen för verkligheten lett till hat från omgivningen och inte sällan döden för den som envist vidhöll sin övertygelse, som med facit i hand visat sig stämma väl.

Historien är också fylld av människor som varit lika övertygade om att dom haft rätt, av helt fel anledningar. Dit hör förstås religionens martyrer, som dött för sin övertygelse, som inte alls – enligt några konkreta bevis – visat sig stämma med verkligheten.

Så, det viktiga här är alltså inte hur övertygade vi är om att vi har rätt, eller om omgivningen för tillfället hyllar oss för den åsikt vi yttrar. Det viktiga – om man eftersträvar en bättre värld – är metoden man använder för att förstå verkligheten kan demonstrera empiriskt (gång på gång) att den faktiskt fungerar.

Det är där vetenskap träder in.

Tro vad du vill

Tro – och maten skall bli varm

Vetenskapens frukter fungerar därför att de bygger på en förståelse av en verklighet som inte ändras. Microvågsugnen fungerar oavsett vem som använder den. Det spelar ingen som helst roll om du är övertygad om att den kommer fungera, din förståelse för hur den fungerar, eller omgivningens inställning till att den fungerar.

Den fungerar därför att den är konsekvent med verkligheten.

Jämför detta exempelvis med förbön, som inte fungerar objektivt, som tydligen bara sägs fungera om du tror på den tillräckligt och som främst används av personer i ett socialt sammanhang där omgivningen tycker att förbön är något gott.

Hade förbön varit konsekvent med verkligheten så hade det naturligtvis fungerat med samma självklarhet som en microvågsugn.

Empiri > önsketänkande

Det är därför metoden vetenskap är mänsklighetens främsta prestation. Jag menar att man bör sträva efter att följa den metod som är vetenskap i alla sammanhang, för att på så vis optimera möjligheten att påverka verkligheten i positiv riktning. Det är den ideologi som borde stå över allt annat, för oavsett hur vi vill forma verkligheten kan vi aldrig uppnå det, om vi inte först underställer oss vetenskapen.

Så när politiker på fullaste allvar säger att dom vill ställa sin ideologi – sina värderingar – över verklighetens begränsningar. Då är vi riktigt illa ute. Det är nämligen så man gör i teokratier. Och det spelar ingen som helst roll om din religion är feminism, miljömuppighet eller valfri annan ideologi.

Verkligheten kommer inte kuvas för att du vill det, för att det känns bra och för att omgivningen tycker du är en god person som säger det. Den sortens resonemang hör till barndomen. Väx upp!

Läsvärt: Rebecca Weidmo Uvell om Miljöpartiet, Tino Sanadaji om DNs oärlighet kring invandringens påstådda vinster

Fobin för kvinnans sexualitet

16 May 2014

Sexualpolitik

Att feministerna inte bryr sig om kvinnor utan egentligen styrs av en fobi för kvinnlig sexualitet, blir uppenbart om man granskar logiken i deras resonemang.

För i ena stunden så är det säljarna (företagen) som har makten, som får oss köpa saker vi “egentligen” (enligt godtycklig standard) inte behöver eller vill ha. Vi som konsumenter med pengar är offer för ett kollektivt socialt tryck.

I nästa stund är det försäljaren av som är offer, kvinnan som desperat behöver pengar och är villig genomlida saker hon egentligen inte vill, för att få dom där pengarna.

Bestäm er?!!

Antingen har den som har pengar makt, eller så är det den utan pengar som har makten. Ni kan inte få både och. Ni kan inte i ena stunden säga att kvinnor är offer för att de luras köpa saker de inte vill ha och i nästa stund är offer för att de luras göra jobb de inte vill för att få pengar. Det är inte konsekvent. Det enda konsekventa i dessa resonemang är den sjukliga önskan och drivkraften att ständigt utmåla kvinnor som offer!

Att det handlar om just att till varje pris utmåla kvinnor som offer blir uppenbart bortom varje tvivel om vi för tydlighets skull gör tankeexperimentet att byta ut könet på offret ifråga. För det handlar aldrig någonsin om att killar är offer som säljer sex. Eller som är offer som köper saker de “egentligen” inte vill ha. Det hade varit minst lika logiskt att utmåla män som konsumerar porr som offer för socialt tryck och att de tvingas jobba och göra saker de inte vill för att få ihop pengar så de kan köpa saker de egentligen inte vill ha. För att få sexuell bekräftelse.

För att inte tala om att porrindustrin som riktar sig mot homosexuella män alltid varit mer lönsam än den straighta, men aldrig någonsin problematiserats (utom möjligen av vissa sanslöst sjuka feminister, som försöker tvinga in sina vridna tankekonstruktioner genom att beskriva den passive mannen som en substitut-agent för den kvinnliga rollen).

Men män är ju inte offer, så det framstår ju som ett absurt scenario. Kvinnor däremot…

Verkligheten anropar

Först och främst, marxismen och vänstern överlag har en sjuklig fobi för pengar. Allt som rörs av pengar blir smutsigt. Den enda ädla drivkraften är den självuppoffrande önskan att göra tillvaron bättre för alla utom en själv. Pengar besudlar allt ädelt, i vänstermänniskans värld.

Nu är ju inte porrindustrin någon industri längre. Lika lite som skivindustrin är det. Det säljs helt enkelt ingen porr längre. Åtminstone inte som feministerna föreställer sig.

De som tjänar pengar på porr idag, gör det genom att förmedla porr gratis till konsumenten. Som Spotify, typ. xHamster, pornhub och en massa andra YouTube-liknande sajter med inriktning porr av olika genrer, tjänar pengar genom att samarbeta med dem som levererar material. Porren har alltid legat före andra underhållningsbranscher med att acceptera den oundvikliga tekniska utvecklingen. Och de har inte lagstiftarna till hjälp för att skjuta upp det oundvikliga genom att jaga konsumenterna med lagboken.

Förvisso, det finns fortfarande några bolag som spelar in porr och säljer den, i en avkrok av Los Angeles, kallad West Hollywood. Men det är så långt ifrån sina forna glansdagar, att kalla det för en industri verkligen är att göra våld på sanningen.

Idag är alla som gör porr egenföretagare. De promotar sig själva, för en skara mer eller mindre trogna fans. Ofta i kombination med live shows. Till detta finns förstås som i alla underhållningsbranscher en enorm mängd potentiella framtida stjärnor, som inte tjänar så mycket pengar och varav de flesta aldrig blir några välkända porrstjärnor. Man säljer prenumerationer till finsmakarna, som vill ha något utöver det enorma utbudet av gratismaterial som finns i överflöd.

Det är raka motsatsen till den objektifiering som feministerna talar om. Det är individen som sticker ut som kan göra pengar på sin sexualitet. Den som inte bara är ett anonymt ansikte i mängden. Fantasin om en specifik person, precis som skådespelarna i den vanliga filmindustrin.

Många gör dessutom porr utan att försöka tjäna pengar på det. Amatörer som helt enkelt tycker det är kul att dela sin sexualitet med andra, for the lulz.

Men min poäng är att det är inte fult att försöka tjäna pengar på något man tycker om att göra. Tvärtom. Det är skitbra. Och det förtar inte alls nödvändigtvis det roliga!

Den fula, primitiva sexualiteten

När man läser texter som de Feministiskt Initiativ sprider, så är det uppenbart att de här människorna delar en sjuklig, ångestdriven sexualsyn med islamisterna.

Sexualisering och objektifiering motverkar principen om människan som ett självständigt subjekt, och kan inskränka kvinnors möjlighet att värna sin kroppsliga integritet.

- SvtDebatt

Jag vägrar låta mig definieras av vad jag gör i sexuella situationer. Min sexualitet är min och jag delar den med den jag vill. Oavsett det är min partner eller hela världen. Det gör mig inte till ett objekt för tid och evighet. Objektifiering och sexualisering är en självklar del av sexualitet och sexuella fantasier! Det är inget fel, fult eller destruktivt i detta, under de flesta omständigheter.

Sex är i grunden primitivt. Vår mest primitiva del av hjärnan styr vad vi attraheras av. Det är inte resultatet av en intellektuell konstruktion där vi värderar medvetet de egenskaper som en person besitter. Det är kurvor, muskler, biologisk fruktbarhet, goda gener och potentialet till frisk och livsduglig avkomma. Vi kan inte bli lesbiska på ren vilja, för att det vore mer ädelt och ideologiskt renlärigt, oavsett vad vissa galna feminister vill tro.

Bara i en feminist sjuka värld kan det vara önskvärt att intellektualisera sexualiteten till att handla om allt utom det instinktiva och primitiva. Det är att gå så långt ifrån verkligheten att den kampen  bara kan resultera i ångest och oro och ingenting konstruktivt överhuvudtaget.

För visst. Vi kan inte låta oss styras av rena instinkter. En god sexualitet hålls inom ramar för vad som inte bara känns bra för stunden, utan också kan ses tillbaka på med gott samvete efteråt. Men i stunden är det inte intellektuellt. Det är primitivt och instinktivt. Och det är naturligt att det är så, för utan detta hade vi inte förökat oss till att idag överhuvudtaget existera som art.

I upphetsningen och exstas ger vi oss hän till våra instinkter och det är ren objektifiering och sexualisering.

Är det detta feminister vill minska efterfrågan på? Vår sexdrift som art?

För det kommer förstås aldrig ske. Man kan inte förbjuda bort önskan att ha sex och se andra ha sex och därmed aldrig viljan att betala för detta. Betalningen är bara en metod, inte drivkraften i sig.

Utopia, bara en avrättning (till) bort

Kommunismen är full av exempel på att med lagen försöka tvinga verkligheten att anpassa sig efter ideologin. Det har aldrig någonsin resulterat i något gott. Idéen att man kan skapa en bättre människa genom lag är verklighetsvidrig. Den som vill se de mest absurda exemplen på vad detta leder till, bör se dokumentärer om The Great Leap, under Mao i Kina.

 

Medlingen ledde till mord

17 Nov 2013

Allmänt

Jag kommenterar löpande och återkommande hur integrationsprojekt efter projekt visar sig mer som regel än undantag misslyckas kapitalt med vadhelst man eftersträvat. Det är förvisso inget ovanligt för statliga aktiviteter. De brukar som norm spräcka budget och misslyckas på de flesta sätt möjliga (det blir lätt så när det är någon annans pengar man spenderar). I fallet med hedersrelaterade brott är dock konsekvenserna betydligt allvarligare än så.

I Sverige har vi en syn på konsensus och konflikter som förmodligen är nära nog unik i världen. Det är viktigare att alla är sams än att alla får rätt. Det är ett synsätt vi får ipräglat oss sen dagis med följden att vi förmodligen är det mest FN-vänliga landet i hela världen och det finns väl inget mer svenskt än en fredsmäklare?

Så, när man sitter ner och försöker medla så är det naturligtvis ett mycket typiskt uttryck för vår kulturella syn på konflikter och att det ‘givetvis går att lösa allting bara man låter alla prata till punkt’.

Den som har varit utanför landets gränser och kanske helst utanför västvärlden inser dock snabbt att den attityden inte på något sätt är given av naturen. Vi lever tvärtom i en skyddad bubbla med extrem tilltro till myndigheter, individualism och århundranden av fred. En av anledningarna till att det är så svårt att förhandla fred i mellanöstern är exempelvis synen på konflikter som ett nollsummespel. Närhelst “motståndaren” vinner något så måste det innebära att du förlorar något. Grunden för konfliktlösning, att det finns en tredje väg, där bägge parters gemensamma fundamentala intressen (trygghet, frihet osv) kan tillgodoses utan att det måste kosta den andra något, finns helt enkelt inte som koncept i många länder och kulturer.

Därför blir det nästan en karikatyr på svensk naivitet när socialarbetare (ofta kvinnor) ska sätta sig ner och diskutera värdegrund med patriarken för en familj från en hederskultur, där gruppen alltid värderas över individen och där kompromisser är lika med förlust.

Värderingarna är nämligen inte en del av några enskilda personers avvikande synsätt, utan kulturellt förankrade och en del av hela samhällssystemet som dessa personer kommer ifrån. Deras trygghet och i förlängningen överlevnad, hänger på hängivenheten till de principer som ger gruppen ett socialt kapital och trovärdighet – det vi brukar förenklat referera till som ‘heder’.

Om man inte förstår vad det är man brottas mot, så har man inte en chans att vinna. Vore det så enkelt att man kunde resonera lite med en kopp kaffe för att föräldrarna ska hitta tillbaka till de värderingar de egentligen redan har – så som förmodligen ofta är fallet med svenska familjer där det finns missbruk och annat som lett fram till misshandel och liknande i familjen – då hade förstås problemet varit lättlöst!

Problemet är att här finns inte de värderingarna.

Låt dom orden sjunka in.

Tänk dig nu den omvända situationen. Du tillhör en utsatt etnisk minoritet i ett land där din överlevnad och trygghet hänger på släktens pålitlighet/anseende (heder). Det finns ingen myndighet att klaga hos om du blir utsatt för övergrepp. Om det mot förmodan gör det så har du sannolikt ingen chans att få gehör ändå, för du tillhör en diskriminerad minoritet vars senaste minne av statens makt var ett försök på folkmord av alla med ditt etniska ursprung. Du är sannolikt förbjuden att använda ditt eget språk. Som individ är du ingenting. All din trygghet finns i din släkt och vad du gör är inte längre något som bara påverkar dig. Det påverkar hela din familj.

Skulle du under de omständigheterna kunna resoneras till att acceptera mord för att skydda familjens anseende och i förlängningen överlevnad?

Om du inte kan svara ja på den frågan, så måste det anses höjden av överlägsenhet att tro att det omvända är möjligt. Och om du kan svara ja på den frågan, så kanske ovanstående ändå kan ge utrymme för eftertanke i vad det egentligen är du begär när du försöker “medla”.

Mot den bakgrunden är det förstås föga förvånande att medlingen inte bara är helt utan framgångsrika resultat, utan att det också tvärtom, förmodligen lett till minst ett mord, ett försvinnande, flera tvångsgiftemål och en hög med misshandelsfall.

– Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter.

Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du?

– Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.

Uppskattningsvis 70 000 barn är utsatta för den här sortens dagliga och konstanta terror och förtryck. Det är ett feminismens misslyckande att man inte uppmärksammar och kraftigare arbetar mot dessa kulturella uttryck och värderingar som i sin kärna är kvinnoförtryckande. Det är lätt att tala om löneskillnader på några procentenheter, men här finns verkligt lidande som inte får i närheten av den uppmärksamhet det förtjänar. Och det är svårt att förklara det med något annat än rasism. Barn till invandrare är helt enkelt inte värda lika mycket som medelklassens svenska kvinnor i feministrörelsens ögon. Eller har ni någon annan förklaring?