Sexualsadism

Efter Mats Madsens uppmärksammade mord på sin egenkonstruerade ubåt, i Veckans Brott och Leif GW Perssons ingående beskrivningar av de sexualsadistiskt motiverade gärningar som begåtts mot offret, en kvinnlig journalist vid namn Kim Wall, så har ämnet sexualsadism kommit på tapeten igen.

Söker man på sadism på wikipedia så dyker beskrivningen “Sadism är att uppleva njutning av att tillfoga någon annan människa eller ett djur smärta.” upp.

Det är förstås en korrekt beskrivning. Sadism är att en person upplever någon form av personlig njutning av att göra andra människor, eller djur, illa. Det är i någon mån något vi alla kan relatera till, genom att föreställa oss en människa som gjort något riktigt vidrigt, och den spontana känsla vi får, en önskan om att åsamka denna person motsvarande lidande.

Och det är ofta på den här nivån som begreppet sadism används. I termer av tortyr, död och extrem ondska mot ett offer som inte förmår försvara sig. Det är givetvis varje anständig människas skyldighet att reagera med avsky mot detta. Men bortom den känslomässiga reaktionen skulle jag vilja resonera mer kring nyanserna i ämnet, som trots allt faktiskt existerar, så att vi inte i vår iver att ta avstånd från det avskyvärda, själva gör oss till förövare gentemot den i realiteten extremt breda kategori av människor, som sadism ändå omfattar.

En lindrig form av sadism kan vara att hålla fast och kittla en annan människa. Jag tar inte upp exemplet för att på något sätt jämställa det med tortyr och mord, utan för att hitta den minsta gemensamma nämnaren bakom den känslomässiga drivkraften som sadism – i sin bredaste tolkning – utgör.

Vad är det som gör kittlande till något som ger förtjusning? Det är delvis att personen som utsätts för det, till synes uppskattar det, med skratt som följd. Samtidigt vet vi alla att bli kittlad inte är en odelat positiv upplevelse. Det är nånstans mellan panik och glädje. En väldigt tudelad upplevelse och om det går för långt, om det inte slutar när vi vill, eller om det övergår till ren panik, så kan det upplevas som ett väldigt grovt övergrepp. Det är – vill jag påstå – just att tangera gränsen mellan rädsla och förtjusning, som gör kittlande till något positivt.

Vi ser samma beteende i andra sammanhang, där vi utsätter oss för skräckblandad förtjusning av egen fri vilja. Vare sig det handlar om att åka bergochdalbana, se skräckfilm eller utsätta oss för upplevd eller verklig fara genom att t.ex. åka motorcykel väldigt fort.

Sexualsadism och dess motsvarighet masochism, handlar om just detta. Att tangera gränsen mellan rädsla och förtjusning. Eftersom de som varandras motsats förstärker varandra.

Det för oss också till den avgörande och slutgiltiga punkten, ömsesidighet.

Medan de flesta av oss upplever stark sympati med andra människor och eftersträvar ömsesidighet, även om vi upplever förtjusning i andras lidande, så förtas effekten om ömsesidigheten inte finns där. Därför kan de flesta av oss se skillnad på att ge sig på ett försvarslöst djur i syfte att ge oss själva eventuell ensidig förtjusning och att frivilligt utsätta oss för skräckfilm, bungyjump eller för en del av oss – sadomasochistiskt sex.

Det behövs alltså någon ytterligare komponent för att inte bara njuta av andras lidande, men helt åsidosätta behovet av upplevd ömsesidighet. Jag menar att den komponenten är sociopati. En oförmåga att sympatisera med andra människor (eller djur) och därför helt ensidigt och utan samvete enbart intressera sig för sin egen förtjusning och eventuell sexuell upphetsning.

Och det här är inte något som uppstår till följd av sadism. Det är en oförmåga att sympatisera som följer en person från barnsben. Som kan åtföljas av grymhet mot djur, barn och andra utsatta människor (äldre, förståndshandikappade etc).

Sociopati i kombination med sadism skapar en extremt destruktiv strävan att åsamka andra människor och djur lidande. Och det går inte att behandla med terapi. Det är min övertygelse att personer som är sociopatiska sexualsadister bör hållas inlåsta på livstid utan möjlighet till frigivning.

Det ger i sin mest extrema form uttryck genom bestialiska tortyrmord som det på Kim Wall, men skalan är bredare än så. Det kan handla om att systematiskt ge sig på hjälplösa människor med omotiverat grymma handlingar utan egensyfte (t.ex. rånare som inte nöjer sig med att ta tillhörigheter utan också grovt misshandlar sitt offer). Det kan handla om gruppvåldtäkter och en total oförståelse hos gärningsmän för hur offret upplever detta och en bagatellartad syn på handlingen i sig. “Det var en kul grej bara”.

Det här är tecken som måste tas på allvar och som är alarmerande. Bristande sympati i kombination med extrem grymhet är ett tecken på sociopati och sexualsadism. Det borde, om det kliniskt kan fastställas, leda till livstids fängelse. Personer med dessa drag går inte att rehabilitera. De kommer alltså aldrig i frihet vara annat än ett konstant hot mot samhällets svagaste.

Det är varje anständig människas skyldighet att ta detta på allvar och se till att dessa individer inte utgör att fortsatt hot.