Ett riggat rättssystem

Forskningen säger ganska entydigt att hårdare straff inte verkar avskräckande[1]. Det kan tyckas ointuitivt, eftersom vi normala människor som inte dagligen begår brott och använder våld mot våra medmänniskor tänker att en del av övervägandet för varför vi inte ger efter för stundens ingivelse och slår ner den där idioten som trängde sig i kön, är att vi inte vill bli straffade för det.

Men faktum är att den enskilt viktigaste parametern för att avskräcka folk att begå brott är att risken att åka fast ökar. Men vadå risken att åka fast, tänker du? Om du slår ner en person och det finns massor av vittnen, rimligtvis åker du dit för misshandel och inser att detta ska du aldrig göra igen?

Tyvärr är det inte så enkelt. Faktum är att rättssystemet är riggat, från första stund, för att motverka risken att du drabbas av rättsliga konsekvenser. Och när så sker, minimeras skadan mot dig i form av straff. Det här är inget du som vanlig medborgare, som erkänner att du körde för fort när polisen stoppar dig, någonsin kommer att stöta på. Men faktum är att så fort du börjar ljuga så har rättssystemet extremt svårt att hantera dig och måste utgå ifrån att du egentligen är oskyldig och minimera straffet.

Det är lite som att rättssystemet skapades i en värld där ingen ljuger och ingen som helst omdöme för att avgöra rimligheten i dina absurda påståenden kan göras.

Så, vad är det för systematiska försök att minimera påföljder jag talar om? Det är inte en fråga om enbart missriktad välvilja, tvärtom. Den som studerar straffrätt i sin utbildning till jurist kommer känna igen dessa begrepp:

  1. Åtalsunderlåtelse
  2. Konsumtion
  3. Straffrabatt
  4. Villkorlig frigivning efter 2/3 av avtjänat straff

Åtalsunderlåtelse

”Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare beslutar att inte väcka åtal mot en person, trots att han eller hon har begått ett brott. Det får inte finnas några tveksamheter om att den misstänkte är skyldig, varför åtalsunderlåtelse i princip kräver att brottet är erkänt. Om en person har begått 2 brott tillexempel så kan man räkna bort det ena och bara väcka åtal för ett av de.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85talsunderl%C3%A5telse

Sedan ger Wikipedia ett antal exempel på lindriga brott som detta ska gälla. Men är det så verkligheten ser ut? Eftersom jag följer ett stort antal poliser på Twitter så ser jag dagligen exempel från verkligheten och deras upprördhet och besvikelse när en stor arbetsinsats resulterar i tämligen otillfredställande resultat.

Konsumtion

”Konsumtion i straffrätt innebär att en brottslig handling anses ingå i ett annat brott, och därför inte leder till lagföring eller dom i sig själv, enligt principen om ne bis in idem. Till exempel kan ett rån konsumera brott mot knivlagen, vapenbrott, olaga hot, olaga tvång, misshandel, eller grov stöld, om åklagaren eller rätten anser handlingarna vara moment i rånet.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsumtion_(juridik)

Det här betyder i praktiken att om du vid samma brottstillfälle begår ett antal relativt ”mindre grova” brott, så slipper du straff för dessa. En våldtäkt som leder till mord blir samma sak som ett mord. Hot och misshandel i samband med grovt rån skulle kunna tänkas inkluderas och bara bli ett grov rån etc. Istället för att räkna ihop alla vidrigheter du utsatt någon för vid samma tillfälle, så skiter man i dem. Det är bara det grövsta brottet som räknas.

Det kan på marginalen förstås påverka straffföljden. Men vi vet också att domstolar konsekvent dömer i nedre delen av straffskalan. Enligt idén att ”man vet aldrig när ett grövre brott dyker upp och vad ska vi då döma ut för straff om vi redan använt det grövsta påföljderna för mindre grova varianter av samma brott?” Vilket blev tydligt i den allmänna debatten när fyra skarpladdade AK47:or i en bil inte räknades som synnerligen grov vapenbrott. Resonemanget gick att det den dagen någon åtalas för att köra runt med vapen för en hel armé inte skulle finnas någon rimlig påföljd att utdela.

På det sättet relativiserar man ner alla påföljder. Egentligen kanske detta borde ha en egen punkt, i listan av systematiska försök att minimera risken att straffas för brott, men vi lämnar det därhän.

Straffrabatt

Så, om den kriminelle har oturen att inte komma undan med åtalsunderlåtelse och inte har begått ett så grovt brott att alla mindre grova brott kan ignoreras med konsumtion, då träder det tredje verktyget in – straffrabatt!

För vad känns inte mer rimligt än att dela ut rabatt på brott? Begå tre, straffas för ett! Om incitament saknades för att fortsätta en kriminell livsstil så bidrar rättssystemet gladeligen med incitament. Låt oss presentera: straffrabatten!

”Straffrabatt innebär att den som döms för ett brott får sitt straff minskat.

Som exempel kan nämnas den straffrabatt som tillämpas för unga förövare:[1]

Den som är 15 år får straffet minskat till en femtedel.
Den som är 16 år får straffet minskat till en fjärdedel.
Den som är 17 år får straffet minskat till en tredjedel.
Den som är 18 år får straffet minskat till hälften.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Straffrabatt

Det här är bara ett exempel på hur straffrabatt kan utdelas. Eftersom kriminella oundvikligen blir äldre, men väldigt sällan lämnar sin kriminella bana (vilket används som ett argument för att hårdare straff inte hjälper) så har man kommit på fler sätt att minska risken att drabbas av konsekvenser av sina brottsliga gärningar.

Den som begår flertalet inbrott (vilket i regel är fallet) får inte längre straff ju fler inbrott denne begår. Istället inträder straffrabatten och du kan i princip begå hur många inbrott som helst och ändå aldrig straffas mer än den maximala påföljden för inbrott (vilket vi som tidigare nämnt sällan blir den faktiskt maximala påföljden).

Samma sak gäller också för grövre brott som våldtäkt och grov misshandel, i synnerhet om gärningsmannen är under 21 (där går tydligen anständighetens gräns även för domstolarna när man inte längre känner att det är rimligt att skylla på ungdomlig dumhet).

Villkorlig frigivning efter 2/3 av avtjänat straff

”Villkorlig frigivning innebär att en person som dömts till fängelse friges på prov före strafftidens slut. Den dömde ska friges villkorligt när två tredjedelar av ett tidsbestämt straff avtjänats, förutsatt att den dömde har avtjänat minst en månads fängelsestraff.[1] Fängelsestraff kortare än en månad har ingen villkorlig frigivning. Finns det synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska den skjutas upp. ”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Villkorlig_frigivning

Istället för att ge incitament att sköta sig och försöka bättra sig under sin fängelsetid och därmed ha en chans få komma ut tidigare, så har man vänt på incitamenten och sagt att alla släpps ut efter 2/3 av avtjänad tid, om det inte finns synnerliga skäl. Detta gäller alltså oavsett vad för brott du begått och oavsett hur stor risk för återfall det anses finnas.

Så, om du kan hålla dig från att åka fast och bli åtalad ett år efter avtjänat straff (vilket inte torde vara något problem) så kan du lugnt vandra ut ur fängelset efter 2/3 av ditt minimala straff som dömts ut för en bråkdel av alla brott du begått, och återgå till din ordinarie kriminella verksamhet.

Chansen att som livsstilskriminell åka dit, än mindre åtalas och dömas för de brott du begått, är som synes ovan en utmaning, för att tala politikerspråk.

Om du inte som allmän Svensson är så naiv att du villigt erkänner allt du gjort, så är risken att faktiskt åka dit och få någon som helst rimlig påföljd av ditt handlande minimal. Och även du  åker dit och döms så är du snart ute igen och kan fortsätta.

Så nej, hårdare straff avskräcker inte. I synnerhet inte i ett system riggat för att minimera risken att åka dit. Lösningen är inte heller att införa ytterligare kategorier av typen ”synnerligen grovt” på alla typer av brott, eftersom dessa ändå sannolikt aldrig kommer utnyttjas av våra domstolar.

Så vad är mina förslag?

Åtalsunderlåtelse

  • Åtalsunderlåtelse får endas användas mot tidigare ostraffade personer.
  • Åtalsunderlåtelse får endast användas om personen ifråga har begått ett eller flera brott som har ett sammanlagt straffvärde på under 6 månaders fängelse (straffrabatt och dyl inte inräknat).

Konsumtion

  • Nej. Avskaffa. Varje enskilt brott skall dömas oavsett sammanhang. Att vara mer hänsynslös vid ett brottstillfälle ska inte löna sig. I synnerhet som det kan röra helt olika brottsoffer.

Straffrabatt

  • Nej. Avskaffa. Är du straffmyndig så ska du dömas för de brott du begår. Har du uppnått den åldern och redan lever en kriminell livsstil så visar statistiken att det är extremt osannolikt att du någonsin kommer bli en laglydig människa. Därför ska samhällets trygghet prioriteras över din hypotetiska framtida laglydighet.
  • Och det ska givetvis inte delas ut rabatter som ger incitament att begå fler brott av samma typ när man ändå  håller på. Det är ju fullkomligt vettlöst.

Villkorlig frigivning

  • Skall enbart ges om synnerliga skäl finns. Dvs tvärtemot hur dagens system ser ut. Vi vet att längre straff inte avskräcker, men det är oväsentligt för när du redan är dömd. Då handlar det om att skydda samhället, inte om att avskräcka för brott som redan begåtts. Du ska sitta av den tid du dömts för, om du inte visat prov på ett synnerligen hoppfullt beteende som tyder på att du inte kommer återfalla i brott efter avtjänat straff. Då och endast då, skall villkorlig frigivning komma på tal.
  • Det skall också finnas en tydlig plan för återinträde i samhället och regelbunden uppföljning av att denna plan följs. Den planen ska bygga på empirisk forskning som minimerar risken för återfall. Om denna plan inte följs, så ska den villkorliga frigivningen upphöra.

Källor:

1 – https://www.psychologytoday.com/blog/ethics-in-question/201509/harsh-justice

  • Jerker Montelius

    Bra. Jag är för allt detta.