För fittmössor, i Sverige

28,5%. Det är så många av Sveriges röstberättigade befolkning som skulle rösta på Sverigedemokraterna (SD) om det vore val idag, enligt YouGov/Metro. Samtidigt fortsätter artiklar som kritiserar SD för än det ena än det andra. Det spelar uppenbarligen ingen roll vad SD gör. Om de så går ut och kallar Astrid Lindgren för en häxa så skulle det förmodligen inte märkas i opinionsundersökningarna inför valet. Hur kan det komma sig?

En hypotes som framförs är att partiet helt enkelt fått så mycket kritik, haft så många ”skandaler” att folk inte bryr sig längre. Man har ropat varg för mycket och till slut så spelar det ingen roll längre.

En annan hypotes är att det inte spelar någon roll därför att folk inte röstar så mycket SD som mot övriga partier. Och eftersom övriga partier inte lyckas framstå som avsevärt bättre nu än de gjorde för en månad sedan, så fortsätter SD öka.

Jag tillhör den senare kategorin av SD-sympatisörer. Jag inte så mycket sympatiserar med SD som jag aktivt tar avstånd från övriga partier. Jag drivs mer av hat gentemot den s.k. ”sjuklövern” och ”etablissemanget” än jag är något stort fan av SD:s sossiga ideologi och nationalromantiska folkhemstanke.

Skulle jag ranka partierna efter hur jag hatar dem så skulle ordningen bli:

  1. Vänsterpartiet – för att de bara bryr sig om fakta när det gynnar deras ideologiska tro på ännu starkare stat.
  2. Miljöpartiet – för att de är totalt verklighetsfrånvända och hatar innovation och likt katolska kyrkan lever på att sprida ångest och utlovad frälsning genom sig själva.
  3. Socialdemokraterna – för att de är sånna jävla opportunister som har exakt den åsikt man förväntar sig för stunden (den som ger makt).
  4. Centerpartiet – för att de är naiva svikare som inte går att lita på (FRA, IPRED, EU överhuvudtaget och de 9000 vuxna afghanerna från Iran).
  5. Liberalerna – för att de förrådde alla folkpartister som sa exakt det de själva nu säger, innan det blev opportunt, dvs de har ingen ryggrad, därmed förtjänar de inget förtroende.
  6. Moderaterna – för att det är samma Moderater som styr partiet idag som under Reinfeldt, de har bara opportunt bytt åsikt utan att be alla Moderater som tystades under Reinfeldt om ursäkt eller ett erkännande och det inflytande de förtjänar för att de hade ryggrad och stod för sin åsikt när det inte var opportunt. De är inte trovärdiga. De förtjänar inget förtroende.
  7. Kristdemokraterna – Okej, här känner jag eg. inget hat så mycket som jag inte känner något alls. Jag vet inte ens varför de ens existerar som parti. Men de har en snygg partiledare. Det är ju alltid något. Tyvärr räcker det inte för att få min röst.

Sen utanför riksdagen har vi Medborgerlig Samling, som jag verkligen gillar, men som inte har någon trovärdighet helt enkelt för att de precis blivit till och inte genomgått den långsamma härdning som krävs av ett parti för att man ska veta att de inte försvinner som ett sandslott när nästa våg av prövningar sköljer över partiet. De är inte aktuella, helt enkelt för att de inte funnits länge nog att förtjäna något förtroende. Det är ett luftslott som jag hoppas ska bli ett riktigt stabilt alternativ över tid. Men det ligger ett par val fram i tiden.

Så, då återstår ju Sverigedemokraterna. Feministiskt initiativ finns inte, de är en social konstruktion. Piratpartiet har inget existensberättigande längre, de vet inte ens själva vad de är och även om de gjorde det så är det ingen som bryr sig om integritet på nätet längre. Visst, jag gör, men jag tror inte på politik, så jag löser min säkerhet på egen hand. Hur andra klarar sig är deras (icke)problem.

Jag hatar politik. Så jag röstar inte för att jag tror på positiv förändring. Jag röstar för att det är det enda konkreta sättet för mig att uttrycka mitt förakt och mitt hat gentemot etablissemanget, deras självgodhet, deras förakt mot vanligt folk (ni vet, alla som inte bor i Stockholm och har en lön på >35 000 SEK och en pension i framtiden som bara sjunker för varje år de jobbar).

Jag gillar inte ens Sverige. Jag vill faktiskt inte bo här. Den känsla som överväldigande präglat mig det sista året är bara mer och mer förakt och avståndstagande gentemot allt vad Sverige är och står för. Såväl nationellt som internationellt. Jag delar inte er värdegrund. Jag delar inte er världsbild. Jag vill inte vara en del av er. För min del får Sverige gärna upphöra som nation. Det är ju ändå vad alla verkar tycka är det bästa. Ett mångkulturellt Sverige, där svenskar inte längre finns annat än som koncept beskrivet på museum, eller i överförd betydelse när man hejar på svenska landslaget i något meningslöst sportevenemang.

Så, jag känner mig hemlös och utan nationell identitet. Jag vet inte var jag hör hemma i världen. Finns det något land som vill adoptera mig? Något land vars värderingar jag kan känna igen mig i? Något där individen är viktigare än staten? Där du ses som vuxen och inte som en oförmögen person som måste lindas in i bomull och ledas i hand genom livet? Något land som inte fullkomligt feminiserats bortom all sans och förnuft?

Tala gärna om det isf, för isf vill jag flytta dit.

(Edit: Testa gärna mandatkollen.se för att översätta valundersökningar direkt till mandat i riksdagen)