Tvång som lösning på rekryteringsproblem

Militären har svårt att rekrytera och behålla personal. Så, eftersom tvång är det enda språk lagstiftare förstår så har man nu landat i slutsatsen att det inte längre ska rekryteras frivilligt till försvaret, istället ska man återinföra värnplikten.

Militären hade förstås kunnat förbättra sin roll som arbetsgivare, så som alla andra arbetsgivare förväntas göra när de ska locka folk att välja att jobba hos dem genom högre lön, bättre anställningsvillkor, sociala förmåner osv. Men det kostar pengar och när det till synes möjliga alternativet att spara pengar genom att använda tvång målas upp, så förleder det dessvärre många att tro att detta är ett bättre alternativ.

Problemet är att tvång alltid har en massa dolda kostnader. Det har vi vetat sedan slaveriet avskaffades. Slavar jobbade mer motvilligt, mindre effektivt under tvång och förutom att slavägaren var tvungen betala mat och husrum tvingades man också betala övervakare som såg till att dessa motvilliga arbetare faktisk utförde de jobb de var satta till. Givetvis är inte tvånget till värnplikt lika påtagligt som under slaveriet, motviljan är därmed mindre, men principen är i grunden densamma och det är ingen kontroversiell sanning att vill du ha en effektiv organisation måste de som arbetar i den dela en gemensam målbild som de också  helst ska ha frihet att ta egna initiativ för att nå. Det är nämligen många gånger mer effektivt att individer jobbar fritt och med en inre övertygelse, än motiverade av yttre påtryckningar.

Militären är inte heller den enda arbetsgivaren som har problem med rekrytering. Vi har brist på sjuksköterskor och läkare i vården, polisen kan inte ens fylla sina utbildningsplatser och det slutar nästan lika många poliser som det anställs nya på grund av dålig lön och usla arbetsförhållanden. Försvarets särställning som ”samhällsavgörande” används för att motivera värnplikt, men vilka andra samhällsavgörande tjänster står på tur för tvångsrekrytering i takt med att de också slutar fungera på de sätt vi förväntar oss, därför att stat, kommun och landsting helt enkelt är usla arbetsgivare jämfört med privata alternativ (eller i sjuksköterskornas fall, Norge)? Också frivilligbrandmän har sagt upp sig i enorma tal, på grund av försämrade villkor och inom kort hotas många delar av sverige att stå utan en fullgod beredskap att släcka bränder.

Om vi i en nära framtid (det tycks allt mer sannolikt) står inför situationen att varken försvar, polis, sjukvård, skola, socialtjänst eller brandkår fungerar, därför att ingen frivilligt vill jobba under de villkor som erbjuds, ska vi då införa ”värnplikt” också för att tillsätta dessa samhällsavgörande funktioner?

Eller ska kanske stat, landsting och kommun ta sig en kritisk blick innåt och fundera på vad de kan göra för att förbättra sin roll som arbetsgivare, så att folk väljer att jobba för dem. Därmed också mer effektivt och mindre kostsamt i slutändan, än om man som nu fortsätter hänfalla till tvång närhelst pengar och fantasi tryter.

Innovation behöver inte kosta mer pengar. Men det kräver fundamental förändringsvilja (inte återgång till beprövade och avfärdade lösingar som centralisering och förstatligande av polis, skola etc). Och just detta verkar vara det enda statlig verksamhet lider större brist på än andra resurser.

Har problem med rekrytering, införd tvångsrekrytering:

  • Militären ✓
  • Polisen
  • Brandkåren
  • Sjukvården
  • Skolan
  • Socialtjänsten
  • urbansundstrom

    Hej ! Jag gjorde 12 månaders värnplikt 1979-1980 i Umeå I20 och Sollefteå I21. Det var någorlunda lika för alla och det var ett nödvändigt ont. Finland har ju fortfarande kvar värnplikten, men de har behållit sin kultur och har långsiktighet i sitt agerande. Sverige tänker bara kortsiktigt och på ekonomin. Så att ställa om kulturen och medvetandet i Sverige är inte lätt.