Problemet med plattityder

handshakerefusal

Plattityder är ord och begrepp som är så vaga att man kan fylla dem med nästan vilket innehåll som helst. Det gör dem till väldigt användbara verktyg för politiker, som vill samla folk kring något man upplever sig dela, utan att behöva ta itu med detaljer som riskerar förstöra känslan av gemenskap.

Kanske är plattityder som ”mångfald” en av anledningarna till krisen vi nu ser i Miljöpartiet. Man var så ivrig att vara öppensinnade och positiva till mångfald mm, att man aldrig kom till den punkten att man brydde sig om – eller tvingades – att definiera vad man faktiskt menade. Förens nu.

Plötsligt blir det väldigt uppenbart att idén om denna till synes simpla och positiva idé om mångfald, inte var riktigt så simpel och enkel som man kanske hade hoppats. För när det väl kommer till kritan så verkar faktiskt de flesta inte vara okej med en så enkel sak som att man har olika syn på hur man hälsar på människor.

Givetvis varken börjar eller slutar den så kallade mångfalden där. Det finns många fundamentala värderingsfrågor som präglar olika kulturer och som vi verkar ta så för givna i det här landet, att vi har svårt att greppa att inte hela jordens befolkning ser lika självklart på detta. Som att det kanske faktiskt finns en svensk kultur, med svenska värderingar – inte bara allmänmänskliga värderingar?

Symboliken i att inte ta en öppen hand handlar om så mycket mer än om att välja ett alternativt sätt att hälsa på. Att inte ta en öppen hand är – i svensk kultur – något liktydigt med att säga att man fysiskt tar avstånd ifrån och inte vill röra en annan människa. Man uttrycker att denna är oberörbar. Att inte ta en utsträckt hand är inte en neutral handling. Det är en aktiv handling som uppfattas som ett mycket kraftigt avståndstagande.

I en kultur där vi har väldigt återhållna gester såväl som ett mycket försiktigt språk kan även dessa till synes små gester få väldigt kraftig betydelse. När statsministern tar avstånd ifrån något med orden ”det är inte okej” så hade tyngden i det uttalandet försvunnit om det översatts rakt av till ett annat språk. Svenskar uttalar sig helt enkelt väldigt försiktigt. Vi lyckas hitta hundra nyanser av ”nja” mellan ”ja” och ”nej” som alla kan betyda olika saker, men väldigt sällan ordagrant det vi faktiskt säger.

”Har du tid på fredag?
”Nja, det kan bli svårt”

Det betyder inte ”det är svårt, men vi löser det”, det betyder ”nej, det går inte” fast i svensk kultur sagt mer respektfullt. Vi vill inte domdera. Vi vill ha konsensus. Vi säger inte rakt ut vad vi vill, vi låter förstå att det kanske finns en annan lösning som passar oss bättre.

En utsträckt hand som inte tas emot, betyder i svensk kultur ”jag litar inte på dig, jag respekterar dig inte och jag känner så stark avsky inför din uppenbarelse att jag inte ens vill ta i dig”.

Det är mot den bakgrunden en vägran att ta kvinnor i hand skall uppfattas. Att man menar att det finns andra kulturer där en hand på hjärtat har samma symbolik som ett handslag spelar föga roll. För vi befinner oss i svensk kultur. Och man får faktiskt ta seden dit man kommer. Vi vill inte ha mångfald på hälsningsområdet.

Så, vad gäller för andra områden då? Självpåtagna regler så som vad man väljer att äta och hur man väljer att klä sig?

Här kan vi tänka oss anpassa oss, till en viss gräns. Du får givetvis vägra äta kött, men då får du finna dig i att det du serveras blir sämre än det alla andra äter. Du kan inte förvänta dig att alla ska anpassa sig efter dig. I Svensk kultur anpassar man sig till majoriteten. Man kräver inte att andra anstränger sig för ens egen skull. Det spelar ingen roll om din vägran att äta kött är motiverad av religion, kultur eller etiska ställningstaganden. I sitt eget hem äter man naturligtvis vad man vill, men i samhället får man anpassa sig till majoriteten och majoriteten äter kött. Att kräva särbehandling är förmätet, raka motsatsen till den svenska kulturella mentaliteten som säger att man inte ska vara till besvär.

Det finns givetvis fler exempel på kulturkrockar där jag har mycket svårt tro att svenskar faktiskt i praktiken vill se mångfald, men som sagt – plattityder låter fint och många ställer sig gärna bakom dem, utan att närmre tänka efter vad dom faktiskt innebär.

Så, fundera själv. Hur mycket mångfald vill du eg. ha i Sverige?

  • Sharia-zoner där folk ”frivilligt” valt att leva under Sharia?
  • Att kösystem inte längre ska gälla, utan den som skriker högst eller betalar mest ska få gå före?
  • Skilda badtider för kvinnor och män?
  • Separerade köns-sektioner i publiken på olika event?
  • Vägra utföra vissa arbetsuppgifter pga religion?
  • Andra hygienregler som personal i sjukvården pga religion?

Listan kan förstås göras oändligt lång. Men låt oss vara ärliga. De flesta av oss vill inte ha mångfald. Vi vill ha assimilation och att man tar seden dit man kommer. Ska man bo i Sverige får man helt enkelt finna sig i att anpassa sig till våra värderingar, seder och bruk.

Att kräva att samhället ska anpassa sig efter ens egna avvikande idéer är så långt ifrån den svenska kulturen man kan komma. Det är ett väldigt dåligt ”ingångsvärde” för en lyckad integration.