Dubbla signaler

mixedsignals

Det svenska samhället måste framstå som fullständigt obegripligt för den som inte har den kanske av vana eller medfödd intuitiva förmågan att navigera de till synes oförenliga förväntningarna som förmedlas i ord kontra handling.

Vi har åh ena sidan sagt (vi som i det abstrakta kollektivet ‘det svenska samhället’) förmedlat att religiösa övertygelser ska respekteras, oavsett hur absurda dessa ter sig. Vi har gett bidrag till uppenbart samhällsfientliga religiösa organisationer och inte reagerat trots uppenbara kopplingar till antisemiter och terrorister. Vi har delat ut skadestånd till personer som sökt jobb men inte fått dem för att de vägrat ta personer av motsatt kön i hand. När samma beteende sker av en politiker gentemot en journalist, går drevet och personen förlorar istället jobbet. Ingen diskrimineringsombudman, ingen utredning – gå vidare till arbetsförmedlingen utan att passera kultursidorna (för abstrakt referens?).

Vi har sagt att representation är viktig, så pass att vi hotar tvinga företag att kvotera in personer med rätt reproduktiva medel i styrelser och förklarar diskrepansen mellan utlandsfödda och inlandsfödda med rasism (trots att fakta visar att skillnaden helt förklaras av utbildningsnivå). Men när en uppenbar islamist (eller ”praktiserande muslim” som Miljöpartister verkar föredra att kalla det) agerar i enlighet med sin övertygelse, så agerar media som om de plötsligt inte på allvar menat ett ord de sagt. Du får givetvis representera fundamentalistiska muslimer, du får bara inte agera som en!

I praktiken visar detta att, när det väl kommer till kritan, så vill Sverige (journalister och etablissemang såväl som befolkning) ha assimilering och inte något annat.

Det enda som hänt är att det som tidigare varit uppenbart för medborgarna nu uppenbarat sig för etablissemanget. Och plötsligt insåg de att alla fina ord om tolerans och mångkultur inte alls var kompatibelt med svenska självklarheter som jämställdhet och likhet inför lagen eller att ta seden dit man kommer.

Frågan är varför det alltid blir självklart att reagera först när det är journalister som drabbas, men när det är vanligt folk avfärdas det som främlingsfientlighet?

Det vore i detta skede passande med lite ödmjukhet. Kanske folket inte är så främlingsfientliga trots allt? Eller kanske journalistkåren iaf är precis lika ”främlingsfientlig”?

Vi kanske faktiskt de flesta av oss, när det väl kommer till kritan, inte vill ha religiösa extremister på maktpositioner? Vi kanske faktiskt vill att kvinnor och män ska behandlas lika och att ingen ska stå över kritik och ifrågasättande oavsett hudfärg eller vidskepliga övertygelser? Vi kanske vill att man ska dömas som person och inte utifrån grupptillhörighet och att man ska anpassa sitt beteende till hur andra förväntar sig är respektfullt, oavsett varför man avviker? Att ingen ska stå över kritik oavsett hur förtryckta eller utsatta de upplever sig vara. Att samma regler ska gälla oss alla. Stå i kö. Ta i hand. Bete dig som folk.

Det är inte svårare än så. Till skillnad från många muslimska länder har vi inte en sedlighetspolis som talar om detta för dig. Du får räkna ut det själv. Vi är lite märkliga på det viset.