Vi gör upp med mobbarna

Enda sättet att hantera mobbare är att våga visa mod och stå upp emot dem. Men att göra det innebär att ta risken att själv bli måltavla och därför är det få som vågar. Istället är man tyst och rationaliserar sitt passiva medgivande till fortsätt mobbing och förtryck. Först i efterhand kan man se tillbaka på situationen med skam och undra – varför gjorde jag inte det rätta?

Om vi inte förstår de psykologiska mekanismer som förenar mobbaren med diktatorn, hustrumisshandlaren med mamman som håller sin man och sina barn i ständig ängslan, chefen som gör sina anställda sönderstressade och sjukskrivna av stress och ångest, så kan vi inte stå upp emot och ta ifrån dem deras makt. Då är vi för alltid dömda att vara slavar under den som skriker högst, som är argast och minst rädd att utnyttja andras svagheter.

De socialpsykologiska faktorer som styr debattklimatet (den såkallade åsiktskorridoren) i Sverige, är inte unika här utan allmänmänskliga. Det är samma mekanismer som låter en diktator behålla makten över ett helt folk. Det är samma mekanismer som låter en mobbare hålla en skolklass i skräck, år efter år.

Men hur ska vi förstå rädslan och hur tar vi ifrån mobbaren illusionen av makt? För det är en illusion. De flesta är schyssta människor och vill inte delta aktivt i förtryck. De gör det för att själva inte bli måltavlor. För att det är det bästa av många dåliga alternativ. För att om någon annan är måltavla, så är de själva – åtminstone för stunden – fredade.

Så det första är att förstå att du inte är ensam. Kanske är det bara en på hundra som vågar öppet konfrontera mobbaren. Men du har en tyst majoritet som bara väntar på att bli sedda. Som inget hellre vill än att bli fria från ångest, ängslan och ständig oro. Att räddas från den långsamma kvävning som de precis som du lider under.

Hur gör man för att ta sig makt över människor? Hur får man dem att lyda, inte enbart i mobbarens närvaro? Jo, man måste internalisera hotet som makthavaren utgör. Det är bara ett finare sätt att säga att rädslan för mobbaren måste finnas ständigt närvarande, även när mobbaren själv inte är det. Det görs genom att upprätta godtyckliga regler, som ständigt ändras och genom att straffa den som ”bryter” mot dessa öppet och under grov skam och förnedring. Allt legitimeras genom att det är inte mobbaren som är ond, utan är den som ifrågasätter. Foga dig, så blir det mindre jobbigt för gruppen.

Rädslan upprätthålls genom att ingen riktigt förstår vad offret som straffas gjort fel. Därför börjar alla känna sig osäkra. Makten kommer inte förklara sig, om du inte ”förstår” brottet så misstänkliggörs du också. Den enda regeln är att det inte finns någon regel. Låtsas till varje pris som att du förstår, spela med i charaden och ta parti för mobbaren. Hitta nya offer och du kanske accepteras som en del av den maktelit som upprätthåller förtrycket. Då slipper du samtidigt bli avslöjad och utsättas för samma förnedrande publika bestraffning. Renlärighet är en fundamental del av att upprätthålla ett skräckvälde. Och då renlärigheten per definition är god, blir ditt ifrågasättande ondska.

För att förstå ondskan måste vi förstå att den alltid säger sig representera godhet. Inte ens Hitler kom till makten genom att förespråka ondska och han bibehöll makten, inte för att han ensam hade övermänsklig makt att förtrycka, utan för att det fanns en härskarklass som gjort sin framgång på att delta i det.

I rädslan att själva bli måltavlor, kan de flesta av oss fås att offra vår principer. Söndra och härska, kallas principen (lat. ”divide et impera”). I litteraturen såväl som i filmer gestaltas detta scenario ofta. Flugornas Herre, The Third Wave, Schindlers List och varenda amerikansk fängelse- och krigsfilm som gjorts beskriver hur mobbare tar makten och kuvar, genom oförutsägbara ”regler” som får gruppen att vakta sig själv och slå ner på de som försöker vädja till förnuftet hos de andra. De säger att vi är de som hotar lugnet och gemenskapen, men det är det inte. En gemenskap som bygger på terror och förtryck av oliktänkande, kan bara bestå länge vi låter den. När saker ställs på sin spets, är de flesta tyvärr till synes villiga att offra andra för sin egen tillfälligt fortsatta trygghet.

Jag skriver den här texten för att jag vill uppmana dig att se lögnen för vad den är. Att det som kontrollerar dig är rädslan i sig, inte det du är rädd för. Vi måste alla göra upp med våra mobbare. Vägra delta i charaden. Avslöja lögnen och säg det alla tänker och känner. För när vi är många nog så kommer allt kollapsa. Vi säger nämligen bara det alla redan vet. Vi bekräftar det alla känner. Vi legitimerar ifrågasättande och det är det värsta och farligaste en mobbare vet.

För med ifrågasättande försvinner rädslan. Och utan den rädslan finns ingen makt.

Jag är glad att hälsa allt fler godmorgon. Mitt behov av att sarkastiskt fråga om de sovit gott, avtar allt mer. För nu vinner vi. Mobbarna har panik. De vet att slaget är förlorat.