Min dag i Stockholm under terrordådet

Igår var en på de flesta sätt vanlig fredag för mig. Vi hade en workshop om inkludering, något jag var skeptisk inför, men som jag villigt får medge överraskade positivt. Den gav upphov till mycket intressanta reflektioner och diskussioner så eftermiddagen blev lite annorlunda än den brukade, eftersom den handlade mindre om jobb och mer om samtal. När klockan var 14:50 så lämnade jag kontoret för att hinna till tunnelbanan och sen centralstationen för att bege mig hem till Västerås.

Jag kom via tunnelbanan till centralstationen, gick ombord på mitt tåg ungefär 15:10 och pratade samtidigt i telefon med flickvännen, som jag brukar göra. Hon berättade då att det stod på aftonbladet att en lastbil kört på folk vid Åhléns. Vi pratade inte mer om det just för stunden, men sen blev klockan 15:30 och mitt tåg hade missat sin avgång. Det ropades ut i vagnarna att tågets avgång var försenad och preliminär avgång blivit framskjuten till 15:50. En man med afrikanskt ursprung, gissningsvis i 50-års åldern med glasögon, frågade mig på knackig engelska om jag visste hur man anslöt till Wifi. Jag tog emot hans mobil och hjälpte honom ansluta till SJs wifi och förklarade att det kommer komma upp ett fönster där man får klicka på en knapp innan man kan ansluta.

Det tog inte så många minuter innan det ropades ut igen, att på polisens begäran hade alla avgångar ställts in tills vidare och att vi alla ombads evakuera det stillastående tåget. Jag förklarade för mannen vad som hände, eftersom utropet var enbart på svenska. Han upprepade orden ”police” och jag fick honom förstå att han behövde lämna tåget och ta med sin barnvagn.

Jag lämnade perrongen, Internet gick långsamt så jag bad flickvännen som fortfarande var kvar i telefonen att slå på nyheterna och uppdatera mig om vad som pågick. Det kändes dumt att gå in på centralen, att alla människor som suttit och väntat på tågen skulle samlas på ett och samma ställe, med tanke på vad som allt mer framstod som ett terrordåd.

Jag tänkte att i väntan på att tågen fick gå igen så skulle jag ta en fika på ett kafé inne på centralen. I kön stod en man före mig och berättade att han varit på platsen där det hänt och sett kroppar, att han var lite darrig. Samtidigt kom ett utrop inne på centralen att centralstationen skulle stängas. Mannen i kassan sa att de tyvärr måste stänga och att jag inte kunde beställa något. Jag gick tillbaka ut från kafét och såg mannen med barnvagnen igen. Alla utrop skedde på svenska så jag frågade honom på engelska om han förstod vad som hände. Jag frågade om han läst nyheterna. Han förstod inte riktigt vad jag sa. Jag frågade vart han skulle åka och han visade upp sin pappersbiljett. Västerås stod det. Samma som mig. Jag frågade vilka andra språk han pratade ”lite spanska”. Det hjälpte inte mig. Egentligen var jag ute efter vad som var hans hemspråk. Han var från Eritriea. ”Ah, Tigrinja!” sa jag glatt och han nickade leende. Det visste jag eftersom jag suttit många gånger i samtal med vad som blivit en vän som är från Eritrea, som jobbar i Stockholm och åker med samma tåg från Västerås som mig. Han pratar dock väldigt bra svenska och har bott i Sverige väldigt länge.

Min förhoppning var att kanske se någon som var från samma land som kunde översätta, men jag såg ingen i närheten. Så, jag försökte efter bästa förmåga förklara vad som hände, att tågen var inställda och att vi måste lämna stationen.

Därefter gick jag ut på framsidan av centralen. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till kontoret, som dessvärre befinner sig vid KTH, norr om centrala Stockholm. Normalt hade jag gått upp på Klarabergsgatan, men eftersom den korsar Drottninggatan där allt hände så insåg jag att det inte var någon bra väg att gå. Jag ville inte gärna få bilden av trasiga människor på näthinnan. Risken kändes dessutom överhängande att det skulle kunna ske fler dåd efteråt, så som hände i Paris och många andra terrordåd.

Det var väldigt mycket folk utanför och det stod även flera poliser med lysvästar där. Alla stod med mobilerna uppe, antingen för att följa nyheter eller för att tala med vänner och familj. Samtidigt hördes sirener och en polishelikopter i luften, precis ovanför oss. En äldre kvinna satt och grät, men hon hade människor intill sig som pratade med henne så jag bedömde inte att jag kunde göra någon nytta där. Istället fortsatte jag söderut mot Kungsholmen.

Jag kom bara fram till Vasabron innan jag insåg att alla vägar var avspärrade med blåvita polisband. Det ligger departement och diplomatiska byggnader längs med Fredsgatan och Jakobsgatan så det är beväpnade skyddsvakter som står med dragna pistoler och hukar bakom en husvägg med blicken i riktning upp mot St Clara Kyrka. Helikoptern i luften har nosen i samma riktning. Jag bestämmer mig för att inte gå upp den vägen.

Så, jag går tillbaka ner över Vasabron till Gamla stan och sedan längs med Myntgatan i syfte att komma tillbaka via Storbron till Kungsträdgården. Det gick bra och jag tog mig fram till Hamngatan som fortsätter där Klarabergsgatan tar slut och Sergels Torg med rondellen ovanför sedan övergår i Hamngatan.

 

Nästan alla går i motsatt riktning, så det känns fortfarande inte helt tryggt. Jag tar sidogator istället för de större gatorna och uppdaterar löpande flickvännen om var jag befinner mig. Hon kan inte geografin i Stockholm, men min tanke är att min vän Micke som är polis och jobbar i Stockholm, ska veta var jag senast befann mig, om samtalet bryts och något händer.

När jag kommer upp mot Östermalm och Stureplan så står det poliser i tunga skyddsvästar och hjälmar vid avspärrningarna och en piketbuss åker förbi med högtalare som ropar ut att centrala Stockholm ska utrymmas på grund av terrordåd. Polisbilar med sirener och blåljus åker överallt och passerar nära intill. Det är väldigt stressad stämning och folk pratar med varann, nästan alla har telefonen handen.

Helikoptern hovrar fortfarande i luften med nosen i riktning mot attentatsplatsen och jag fortsätter upp via Birger Jarlsgatan. Det jag ser känns helt surrealistiskt, som ett skådespel. Jag är inte rädd, bara väldigt fokuserad. Tankar kring olika tänkbara scenarion och vad jag ska göra för att möta dem.

Till slut tar jag mig till mitt kontor där ett tiotal av mina underbara kollegor fortfarande är kvar, TV:n på väggen är på och visar SVTs live-rapportering. De frågar om jag mår bra, vad som hänt och vad jag sett. Så, jag berättar.

I slutet av dagen lyckas jag ta mig hem. En kollega har tjänsten DriveNow som innebär att man kan plocka upp en bil som man hittar via GPS och en app, en tjänst som bara funnits något år och ger oss en lösning vi annars hade stått utan. Vi får tag på en bil, en vit sportig BMW cab. Den är inte helt optimal för oss fyra, men vi åker iaf i stil och med gott mod mot Bromma där jag sedan blir upplockad av familjen.

På vägen hem följer jag Twitterflödet och ser hur många som under taggen #openStockholm erbjuder främlingar skjuts. Vissa åker i skytteltrafik och det erbjuds skjuts i vissa fall så långt bort som Uppsala och Örebro.

Vi är väldigt många människor som jobb-pendlar till Stockholm och trots en helt avstängd tågtrafik och tunnelbanor lyckas de flesta ta sig hem, genom helt spontan och frivilligt organiserad transport av främlingar. Jag är ytterligare stärkt i min övertygelse att människor kan och vill hjälpa varann och att det kan ske helt utan yttre organisation och lagstiftning, genom att vi medmänskligt helt enkelt agerar tillsammans för att hjälpa varann.

Tekniken, medmänsklighet och spontan ordning är det som fungerar när samhället befinner sig i kaos.

Efter allt detta är den överväldigande känslan av gårdagen för mig väldigt positiv, vilket kanske kan låta konstigt. Men jag såg bilder på civila såväl som larmpersonal som hjälpte offer och chockade människor. Allmänheten som engagerar sig och uppoffrar sig för att hjälpa sina medmänniskor. Polisens insats igår var helt fantastisk. De kändes målmedvetna, organiserade, snabbt på plats och med tydliga direktiv för allmänheten.

Jag känner ingen rädsla för framtiden. Jag känner entusiasm och glädje.