Rättvisa kräver likabehandling

Ett av den svenska kulturens (som tydligen inte finns, men det är en annan diskussion) framträdande drag är vårt starka patos för rättvisa.

Vi går med på väldigt stora uppoffringar, så länge vi upplever att alla andra gör samma sak. Vi kan acceptera att en majoritet av vår inkomst går till det gemensamma, men vi reagerar väldigt starkt på när någon försöker smita undan sitt ansvar.

Det är helt okej med högre krav på folks insats för att få ett jobb, men när politiker ger sig själva undantag och ordnar med livstids försörjning eg. ”inkomstgaranti” så blir svensken jävligt upprörd.

På samma sätt ska i min mening reaktionen på ensamkommande som ljuger om sin ålder tolkas.

Folk i gemen har inget emot att man tar extra hänsyn och lägger extra resurser på de som har extra starka behov av detta – så som ensamkommande barn. Men just därför sticker det extra hårt i ögonen när det är helt uppenbart att människor utnyttjar denna godhet genom att fräckt ljuga om sin ålder!

Jag har beskrivit Sverige som ett land som lider av strukturell naivitet. Vi har en så hög tillit till varann och det allmännas bästa, att vi inte riktigt kan acceptera att människor i andra länder och kulturer, har en ibland betydligt mer skrupelfri syn på sin omgivning.

Det gör att vi är extremt tacksamma att utnyttja av människor, som kanske av erfarenhet och i praktiken tvång för att överleva, aldrig skulle dra sig för att ljuga om det ger dem själva fördelar.

Vår vilja att tro det bästa om alla, uttrycker sig såväl i vår flathet i rättssystemet (begå tre brott, straffas för ett) som i oviljan att kritiskt granska dem vi bedömer som utsatta (muslimer, palestinier, mörkhyade, kvinnor, mammor, sexuella minoriteter etc).

Denna svartvita syn på världen är destruktiv och barnslig.

Just för att världen inte är svartvit så måste man klara av att vara kritisk och granska ensamkommandes ålder, utan att i det lägga värderingen att detta är ett personligt misstänkliggörande mot den enskilda individen.

Vi har inget problem med att förvänta oss detta från andra svenskar, så varför dessa dubbla måttstockar?

När polisen stannar dig så blåser du snällt i alkoholmätaren. Du utgår ifrån att det är ett personligt angrepp och ifrågasättande av din heder. Samma regler gäller alla.

Men så är det inte längre. Nu gäller reglerna bara om du har rätt ursprung, ålder, kön och läggning. Allt det vi säger oss vara emot, har vi med förvisso goda avsikter, gjort till ett frikort för att slippa hålla sig till reglerna.

Det håller inte längre.

Är inte alla lika inför lagen så kommer det komma en dag när folk som alltid följer reglerna men alltid därmed drar det korta strået säger ifrån. Och jag misstänker att den dagen börjar komma allt närmre.

  • Snälla, fortsätt skriva!

    Du har ju en relativt unik röst i den svenska samhällsdebatten och även om jag långt ifrån alltid håller med dig tycker jag Internet är betydligt tristare utan dig.

  • Jan Jansson

    Helt rätt! Jag undrar när alla lögner kommer att nöta ned vår tillit till varandra? Hur många skäggbarn måste vi träffa innan vi börjar utgå från att vår nästa snarare ljuger än talar sanning? Det är naivt att tro att männinskor gör vattentäta skot i huvudet…