Evidens

Jag är en väldigt kreativ person. Jag är också väldigt logisk. Med det menar jag att jag kan anamma idéer, tänja premisserna de bygger på och pröva dem, se mönster där andra inte alltid gör det och hitta lösningar som andra inte ser. Det är en av de fördelar som de egenskaper vi klassar som ”ADD” för med sig.

Vill jag, så har jag inget problem alls att leva mig in i och njuta av känslorna som min sprudlande fantasi väcker inom mig, oavsett jag ser en film, läser en bok eller diskuterar nördiga ämnen med likasinnade. Så, när jag lägger mina känslor åt sidan är det ett högst medvetet val, för att de inte hjälper mig att sakligt analysera och förstå verkligheten som den är.

Om min dator är trasig, så har jag helt enkelt ingen glädje av empati. För datorn är inte en levande entitet. De berörs inte av mina känslor, vädjanden, önskemål eller frustration. Den är en serie av givna händelser med givna konsekvenser. Mycket komplexa sådana förvisso, men inte desto mindre teoretiskt förutsägbara. Min förmåga att förutsäga konsekvenserna när jag interagerar med en dator, begränsas alltså enbart av min förmåga att se känna till alla parametrar som styr den.

På samma sätt uppfattar jag verkligheten. Världen kan se slumpartad ut, men det beror bara på att vi inte känner till alla parametrar. Även mycket komplexa mönster som i praktiken aldrig återupprepar sig, är de facto mönster. Och när vi kan beskriva dessa mönster och pröva beskrivningen mot verkligheten, så vet vi om vi är närmre att förstå verkligheten, än vi var innan.

Kunskap är alltså inte binär. Det är inte så att vi antingen förstår något helt, eller inte förstår det alls. Kunskap är en (förmodligen) oändlig strävan som alltid i stunden är ungefärlig, men som över tid rör sig mot att bli mer och mer korrekt. Hur vet vi det? Jo, för med ökad förståelse kan vi bygga maskiner som gör saker som tidigare var omöjliga. Maskiner som om vi kunnat resa i tiden, hade fungerat oavsett när i tiden vi befann oss (givet att alla resurser fanns tillgängliga). Maskiner som fungerar oavsett vi personligen förstår hur de fungerar eller inte.

Det här gör att jag har väldigt svårt för sociologi och relativism. Dessa bygger nämligen på att i strävan att förstå människan så måste vi acceptera att vi alla är subjektiva. Det finns inte en sanning, utan oändligt många och kunskap kan därför bara formuleras i relation till den modellen (diskursen) vi väljer att beskriva verkligheten utifrån, trots att dessa diskurser sinsemellan kan stå i skarp motsats till varandra.

Den naturvetenskapliga motsvarigheten till detta vore att bedriva parallella studier utifrån antagandet att både den heliocentriska och den geocentriska världsbilden är två modeller som bägge är lika sanna/falska och att beroende på diskurs så kan vi forska på dem bägge samtidigt. Det finns ju ingen objektiv sanning. Allt är sant, beroende på hur man ser det. Det enda relevanta är om våra djupgående analyser av enskilda situationer bekräftar våra förväntningar eller inte. Med den ständiga intellektuella flyktvägen redo att vi och de vi studerat helt enkelt inte varit tillräckligt objektiva och medvetna för att bekräfta denna modell.

Med detta ställningstagande har man i mina ögon gett upp innan man ens börjat och det man sysslar med är inte längre vetenskap utan någon form av hierarkisk och rituellt styrd idésortering. Men jag kanske missat något?

  • Hur falsifierar man en diskurs?
  • Hur är triangulering inom sociologin inte detsamma som ritualiserad bias?

Vad är det jag inte förstått?