När jag var liten hade vi det gott ställt. Vi åkte utomlands varje sommar och till fjällen varje vinter, så kanske är jag helt fel person att överhuvudtaget yttra mig om barnfattigdom.

Men jag tänker ändå göra det, för oavsett hur gott ställt vi hade det när jag var liten så har jag levt under existensminimum sedan jag flyttade hemifrån. Jag vet hur det är att ha ångest över räkningar, att inte ha råd köpa varken mat eller kläder och att vara för stolt för att be om hjälp.

Det främsta argumentet för varför barnfattigdom är hemskt i Sverige verkar vara att föräldrar inte pallar förklara för sina barn varför dom inte kan få allt som “alla andra ungar får”. Det är ungefär som när man argumenterar mot homoäktenskap för att “hur ska jag förklara för mina barn att två män gifter sig?” och jag tycker aldrig bristande kommunikativ förmåga hos föräldrar är ett argument för någonting, någonsin. Varken bidrag till dåligt planerande föräldrar eller mot att inskränka människors rätt till lika rätt inför lagen.

Det finns nämligen väsentligt viktigare saker i livet att värdesätta än att alltid ha nya kläder och att kunna resa till Thailand (2000-talets Mallorca) varje sommarlov.

När vi kom till skolan efter sommaren skulle man berätta vad man gjort. Alltid var folk imponerade av att jag varit utomlands och ville veta mer om det. Själv tyckte jag inte om att åka utomlands. Det var roligt första dagarna, sen var det bara massa bråk och jag längtade hem till mina kompisar för att bygga kojor i skogen och leka krig.

De bästa minnena jag har från min barndom är just sådana saker. När alla ungarna på gatan samlades och vi delade upp oss i två lag, samlade alla marknadsköpta plastvapen vi ägde och sen smög på varann, gjorde överfall, skrek ljudeffekter och kastade oss till marken när vi “dog”, varpå man fick räkna till 100 innan man fick resa sig igen. Annars var det fusk.

Det var inte minnena som kostade pengar som jag värderade. Det var dem som var gratis och med vänner.

Så när föräldrar beklagar sig över att de inte kan köpa en jävla glass för 20kr så tycker jag dom fastnat i ett synsätt av att värdera värdelösa saker alldeles för högt.

Jag hade varit överlycklig om min pappa haft mer tid att leka med oss, som min bästa vän Alex pappa gjorde. De var fem ungar i hans familj och åkte till Gotland som längst. Men jag tror jag var mer avis än vad han var på mig och jag hade bytt alla mina utlandssemestrar som jag ändå inte uppskattade när jag var 9-12 mot några somrar med en mer lekintresserad pappa.

Hur löser vi barnfattigdomen? Liberaldemokraterna har svaret och det heter Barnkonto.

När jag var liten hade vi det gott ställt. Vi åkte utomlands varje sommar och till fjällen varje vinter, så kanske är jag helt fel person att överhuvudtaget yttra mig om barnfattigdom. Men jag tänker ändå göra det, för oavsett hur gott ställt vi hade det när jag var liten så har jag levt under existensminimum sedan jag flyttade hemifrån. Jag vet hur det är att ha ångest över räkningar, att inte ha råd köpa varken mat eller kläder och att vara för stolt för att be om hjälp. Det främsta argumentet för varför barnfattigdom är hemskt i Sverige verkar vara att föräldrar inte pallar förklara för sina barn varför dom inte kan få allt som "alla andra ungar får". Det är ungefär som när man argumenterar mot homoäktenskap för att "hur ska jag förklara för mina barn att två män gifter sig?" och jag tycker aldrig bristande kommunikativ förmåga hos föräldrar är ett argument för någonting, någonsin. Varken bidrag till dåligt planerande föräldrar eller mot att inskränka människors rätt till lika rätt inför lagen. Det finns nämligen väsentligt viktigare saker i livet att värdesätta än att alltid ha nya kläder och att kunna resa till Thailand (2000-talets Mallorca) varje sommarlov. När vi kom till skolan efter sommaren skulle man berätta vad man gjort. Alltid var folk imponerade av att jag varit utomlands och ville veta mer om det. Själv tyckte jag inte om att åka utomlands. Det var roligt första dagarna, sen var det bara massa bråk och jag längtade hem till mina kompisar för att bygga kojor i skogen och leka krig. De bästa minnena jag har från min barndom är just sådana saker. När alla ungarna på gatan samlades och vi delade upp oss i två lag, samlade alla marknadsköpta plastvapen vi ägde och sen smög på varann, gjorde överfall, skrek ljudeffekter och kastade oss till marken när vi "dog", varpå man fick räkna till 100 innan man fick resa sig igen. Annars var det fusk. Det var inte minnena som kostade pengar som jag värderade. Det var dem som var gratis och med vänner. Så när föräldrar beklagar sig över att de inte kan köpa en jävla glass för 20kr så tycker jag dom fastnat i ett synsätt av att värdera värdelösa saker alldeles för högt. Jag hade varit överlycklig om min pappa haft mer tid att leka med oss, som min bästa vän Alex pappa gjorde. De var fem ungar i hans familj och åkte till Gotland som längst. Men jag tror jag var mer avis än vad han var på mig och jag hade bytt alla mina utlandssemestrar som jag ändå inte uppskattade när jag var 9-12 mot några somrar med en mer lekintresserad pappa. Hur löser vi barnfattigdomen? Liberaldemokraterna har svaret och det heter Barnkonto.