Vi är alla värdelösa utan samhörighet

Plattityder, det är begrepp som är så otydliga att den som hör dem kan fylla dem med den betydelse man själv önskar. Ett mäktigt och tyvärr sällan genomskådat retoriskt knep.

Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.

Sanningen är att allt värderande är personligt. Utanför vårt eget tycke och smak så är allting rent objektivt värdelöst. Värderandet kan också ändras från en stund till en annan. Det som är värdelöst vid ett tillfälle, i en persons ögon, kan i nästa stund, eller hos en annan person, vara ovärderligt. Det gäller naturligtvis också människor. Att påstå att vi har nån slags magiskt inneboende värde är intellektuell lathet och just – en plattityd. Vi är alla värdelösa.

Det är inte vårt värde som ska vara grund för våra rättigheter. Våra rättigheter bör istället grundas i vår egenskap av att vara människor och att vi i grund och botten alla gynnas av ett system med stor förutsägbarhet och där vi har vissa grundläggande rättigheter enbart i egenskap av att vi existerar – inte för att någon fäster värde vid just oss personligen.

Men vi kan inte hävda rätt till saker i nån slags vacuum. Det vi vill ha rätt till, måste någon annan försörja oss med. Rätten att ge sig själv saker är ju rätt överflödig eftersom den begränsas bara av vår egen förmåga. Utbildning, läkarvård eller rätten att inte utsättas för kroppsliga kränkningar, rätten till vår egen kropp, det kräver en allmän och ömsesidig överenskommelse människor emellan. Denna överenskommelse brukar kallas för ”det sociala kontraktet” och utgör grunden för välfärdsstaten. Ja för själva demokratin som idé.

Det sociala kontraktet i sin tur, bygger på en tillräcklig nivå av tillit till andra – för oss själva oftast okända – människor. Vi kan inte ha en personlig relation med varenda människa vi interagerar med i det moderna samhället. Det fungerade när vi bodde i en liten by, men i en modern stad interagerar vi dagligen med massor av människor. Alla vi möter förväntar vi oss en ömsesidig respekt ifrån. Det är det som skiljer vårt samhälle från en krigszon. Tilliten till de okända som gör att du inte känner dig nödgad att gå och veckohandla med en AK47:a på ryggen, som det på många håll i världen faktiskt ser ut. Den här tilliten kallas för socialt kapital.

Välfärdsstaten bygger på dessa två faktorer. Det sociala kontraktet och stort socialt kapital. Utan det ena kan inte det andra överleva, menar många. Det är därför det inte går att införa demokrati i ett land utan socialt kapital. För människors lojalitet till andra strukturer, så som klan-, religiös- eller etnisk tillhörighet, omöjliggör det sociala kapital som krävs och försök att införa demokrati leder istället bara till konflikter mellan dessa grupper. Irak är en utmärkt fallstudie i detta. Jugoslavien var ett exempel innan detta. En stat utan medborgarnas lojalitet och tillit kan inte bestå.

Människor har nämligen ovanan att gruppera sig. Konsten för ett framgångsrikt samhälle och grunden för välfärdsstaten är att lyckas skapa en grupp vi alla kan känna lojalitet till, trots att vi inte delar etnicitet, religion och släktband. Den gruppen har traditionellt varit och är fortfarande på de flesta håll i världen; nationen.

I ett land som Sverige, där det inte finns någon tradition av att yttra sin lojalitet till nationen – förutom vid VM, OS och Eurovision Song Contest, så kan det vara svårt att locka nya medlemmar. Då förblir lojaliteten gärna till andra, mer verbala grupperingar. Och det bäddar för konflikter.

Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna. För historien är full av exempel på hur bristen av gemensam delad identitet leder till konflikter. Det finns mig veterligen inget land där man inte har stark nationalism och lyckas förena andra starka grupperingar. USA, Kanada, Schweiz mfl. De har alla en delad nationell identitet, till sin stat om inte till republiken.

Därför är också EU dömt att misslyckas, för det finns ingen gemensam EU-identitet, trots tafatta försök med flagga, ”nationalsång” och propagandaminister Margot Wallström.

Så, liberaler, vad ger ni mig för alternativ? Liberala idéer förenar inte svenskarna. Att påtvinga liberala idéer och underminera lojalitet till nationen gör att människors lojalitet istället kommer gå till andra grupper. Etnicitet, religion och släktskap, ligger närmast till hands, för det är där skillnaderna syns som tydligast och det är där lojaliteten visas som starkast.

En öppet definierad nationalism är ett steg i rätt riktning. Det är en större grupp som delar fler än religionen, etniciteten och släkten. Och den är samtidigt liten nog att inte vara meningslös. Gruppen kan bara definieras i motsats till något annat. En samhörighet till allt är ingen samhörighet alls. En lojalitet till vem som helst, är ingen lojalitet alls.

Så länge inte de liberala idéerna förenar fler och starkare än nationen, så ser jag inte hur den kan utgöra grund för ett samhälle. Men jag lyssnar gärna, på den som vill försöka övertyga mig.