Vi är alla värdelösa utan samhörighet

Plattityder, det är begrepp som är så otydliga att den som hör dem kan fylla dem med den betydelse man själv önskar. Ett mäktigt och tyvärr sällan genomskådat retoriskt knep.

Det senaste, återkommande och kanske mest innehållslösa av dessa plattityder i samhällsdebatten är meningen ”alla är lika mycket värda”. Det används som nån slags garant för lika individuella rättigheter. Som om det faktum att vi värderas skulle garantera oss lika behandling. Det är förstås trams.

Sanningen är att allt värderande är personligt. Utanför vårt eget tycke och smak så är allting rent objektivt värdelöst. Värderandet kan också ändras från en stund till en annan. Det som är värdelöst vid ett tillfälle, i en persons ögon, kan i nästa stund, eller hos en annan person, vara ovärderligt. Det gäller naturligtvis också människor. Att påstå att vi har nån slags magiskt inneboende värde är intellektuell lathet och just – en plattityd. Vi är alla värdelösa.

Det är inte vårt värde som ska vara grund för våra rättigheter. Våra rättigheter bör istället grundas i vår egenskap av att vara människor och att vi i grund och botten alla gynnas av ett system med stor förutsägbarhet och där vi har vissa grundläggande rättigheter enbart i egenskap av att vi existerar – inte för att någon fäster värde vid just oss personligen.

Men vi kan inte hävda rätt till saker i nån slags vacuum. Det vi vill ha rätt till, måste någon annan försörja oss med. Rätten att ge sig själv saker är ju rätt överflödig eftersom den begränsas bara av vår egen förmåga. Utbildning, läkarvård eller rätten att inte utsättas för kroppsliga kränkningar, rätten till vår egen kropp, det kräver en allmän och ömsesidig överenskommelse människor emellan. Denna överenskommelse brukar kallas för ”det sociala kontraktet” och utgör grunden för välfärdsstaten. Ja för själva demokratin som idé.

Det sociala kontraktet i sin tur, bygger på en tillräcklig nivå av tillit till andra – för oss själva oftast okända – människor. Vi kan inte ha en personlig relation med varenda människa vi interagerar med i det moderna samhället. Det fungerade när vi bodde i en liten by, men i en modern stad interagerar vi dagligen med massor av människor. Alla vi möter förväntar vi oss en ömsesidig respekt ifrån. Det är det som skiljer vårt samhälle från en krigszon. Tilliten till de okända som gör att du inte känner dig nödgad att gå och veckohandla med en AK47:a på ryggen, som det på många håll i världen faktiskt ser ut. Den här tilliten kallas för socialt kapital.

Välfärdsstaten bygger på dessa två faktorer. Det sociala kontraktet och stort socialt kapital. Utan det ena kan inte det andra överleva, menar många. Det är därför det inte går att införa demokrati i ett land utan socialt kapital. För människors lojalitet till andra strukturer, så som klan-, religiös- eller etnisk tillhörighet, omöjliggör det sociala kapital som krävs och försök att införa demokrati leder istället bara till konflikter mellan dessa grupper. Irak är en utmärkt fallstudie i detta. Jugoslavien var ett exempel innan detta. En stat utan medborgarnas lojalitet och tillit kan inte bestå.

Människor har nämligen ovanan att gruppera sig. Konsten för ett framgångsrikt samhälle och grunden för välfärdsstaten är att lyckas skapa en grupp vi alla kan känna lojalitet till, trots att vi inte delar etnicitet, religion och släktband. Den gruppen har traditionellt varit och är fortfarande på de flesta håll i världen; nationen.

I ett land som Sverige, där det inte finns någon tradition av att yttra sin lojalitet till nationen – förutom vid VM, OS och Eurovision Song Contest, så kan det vara svårt att locka nya medlemmar. Då förblir lojaliteten gärna till andra, mer verbala grupperingar. Och det bäddar för konflikter.

Om nationen Sverige ska bestå, så måste vi acceptera behovet av en gemensam identitet. Den måste inte utgöra svenskhet. Men den måste utgöra något. Och tills liberalerna kommer med ett bättre och realistiskt alternativ så kommer jag lägga min röst hos nationalisterna. För historien är full av exempel på hur bristen av gemensam delad identitet leder till konflikter. Det finns mig veterligen inget land där man inte har stark nationalism och lyckas förena andra starka grupperingar. USA, Kanada, Schweiz mfl. De har alla en delad nationell identitet, till sin stat om inte till republiken.

Därför är också EU dömt att misslyckas, för det finns ingen gemensam EU-identitet, trots tafatta försök med flagga, ”nationalsång” och propagandaminister Margot Wallström.

Så, liberaler, vad ger ni mig för alternativ? Liberala idéer förenar inte svenskarna. Att påtvinga liberala idéer och underminera lojalitet till nationen gör att människors lojalitet istället kommer gå till andra grupper. Etnicitet, religion och släktskap, ligger närmast till hands, för det är där skillnaderna syns som tydligast och det är där lojaliteten visas som starkast.

En öppet definierad nationalism är ett steg i rätt riktning. Det är en större grupp som delar fler än religionen, etniciteten och släkten. Och den är samtidigt liten nog att inte vara meningslös. Gruppen kan bara definieras i motsats till något annat. En samhörighet till allt är ingen samhörighet alls. En lojalitet till vem som helst, är ingen lojalitet alls.

Så länge inte de liberala idéerna förenar fler och starkare än nationen, så ser jag inte hur den kan utgöra grund för ett samhälle. Men jag lyssnar gärna, på den som vill försöka övertyga mig.

  • TotalLiberal

    Liberalismen ger positiv och negativ föreningsfrihet så att alla identitetssökare kan vara med i vilken klubb, Facebook-grupp eller annan sammanslutning som de vill, även föreningar som korsar gränser. Det finns många fler identiteter än nationalitet.

    Att folk skulle avhålla sig från brott enbart för att de känner samhörighet låter inte rimligt. En konformistisk moral är en kollektivistisk tanke. Om man tjänar på brott så begår man brott även om man känner sig samhörig. Det viktiga är därför att brott inte ska löna sig. En nyliberal stat har inga bidrag eller subventioner som går att missbruka, och har inte fler förbud än att polisen hinner upprätthålla alla. Detta gör att brott inte lönar sig och att det finns ett incentiv att inte bryta mot de få förbud som finns.

    • Givetvis finns det fler identiteter och många som förmodligen för de flesta i vardagen är viktigare än nationalitet. Men det ändrar inte, att när man inte delar någon av dessa identiteter med en främling, så finns ändå nationaliteten där, som en sista gemensam nämnare som skapar samhörighet.

      Man begår brott, men inte mot människor man känner sympati för. Brott (mot person) är en följd av att avhumanisera brottsoffret, eller av bristande empatisk förmåga.

  • Pingback: Godtycklig nationalism | Hemske Sven()

  • JtK

    Den ”öppet definierade nationalism” som nationalisterna i vårt parlament definierar själva står ju inte ensam på arenan om en gemensam identitet. Tycker att det är rätt tydligt att liberaler åt alla håll, oavsett vilket parti de bestämmer sig att placera sig i, är rätt tydliga med att ha en gemensam identitet.

    Denna tar sig visserligen inte i uttryck av nästan autistiskt bokstavliga tolkningar av den gemensamma identiteten, något nationalisterna tagit patent på, men den finns där; den gemensamma identiteten.

    Jag skulle säga att du argumenterar utifrån en falsk premiss då du inte riktigt ger sken av att erkänna detta. Hela ditt argument faller på det. Att du sedan inte kan identifiera dig med denna torde sig vara en annan sak.

    • Då får du gärna berätta vad som definierar den gemensamma identitet du menar att liberaler argumenterar för som grunden för samhället. För nej, jag ser den inte. Då hade jag ju inte skrivit som jag gör.

      • JtK

        ”Idén om det pluralistiska sekulära samhället”, skulle man kanske kunna kalla det. Det kan upplevas som mer abstrakt, men jag ser inte att idén om nationen på något sätt är överlägsen den mer pluralistiska synen.

        Denna i grunden liberala idé genomsyrar ju större delen av riksdagspartierna. Att du hävdar att de liberala idéerna inte förenar många, är i min mening fel. Om du söker ett parti som ”personifierar” dessa idéer, så visst. Då förstår jag dig, det finns inget parti som är renodlat liberalt.

        Men jag hävdar att denna idéströmning 1. delas av en stor del av befolkningen, 2. delas av en stor del av riksdagspartierna.

        • Okej, men vad är det som förenar oss i ett pluralistiskt samhälle? Pluralism är ju motsatsen till identitet. Det är som att kalla alla böcker i ett bibliotek för en genre. Det definierar inte vad som förenar dem, utan är bara ett ord för att folk finns i geografisk närhet. Hur är det en gemensam identitet?

          • JtK

            ”Pluralism är motsatsen till identitet”

            Jag håller inte med om det. Alla som skriver upp på att leva i ett pluralistisk samhälle delar ju uppenbarligen vissa värden; detta blir identiteten. Och igen, den tanken skiljer sig kanske inte helt ifrån nationstanken även om den tar sig ett annat uttryck.

            Kort sagt, att nationen skulle vara det enda som kan förena folk är falskt.

          • Okej, du håller inte med – har du något argument också? Pluralism är ju inte en identitet, det är inte ett identitetsbegrepp, så hur kan du använda det som förenande kit? Hur definierar du isf pluralism? Vilka värderingar är det som förenas i pluralismen?

            För mig framstår det som att kalla ateism för religion. Frånvaron av tro är inte tro på något. Pluralism är inte ett förenande kit av värderingar, det är vad som uppstår när man inte bryr sig om vilka grupper som bildas och inte värderar någon grupp över en annan, vissa värderingar över andra. Om jag missförstår vad du menar med pluralism så får du gärna utveckla och definiera det för mig.

          • JtK

            Med pluralism i den här kontexten syftar jag på en gemensam överenskommelse om att folk inom nationen visserligen identifierar sig med denna, men att identifikationen kan ta sig olika uttryck.
            Ramverket, så att säga, finns där. Men delarna inom ramverket, inte ramverket i sig, tar sig olika uttryck.

            Nej, jag tror inte att den ateism/religionanalogin representerar det jag försöker säga. Den snackar om en närvaro och en frånvaro av något.

            En för mig mer beskrivande analogi skulle vara överenskommelserna vi har om parlamentarism, t ex. Säga vad man vill om det, men parlamentarismen tar sig många uttryck. Ibland vänsteruttryck, ibland höger. Men överenskommelsen kring att dessa uttryck ska finnas inom ramarna för parlamentet delas av alla parter som finns i parlamentet.

            Jag tror t o m att denna idé kanske är mer populär än t ex idén kring någon statisk nation. Vilket är varför jag argumenterar för att din idé om nationen som enda gemensamma fixpunkten för ett folk är fel.
            Och att de andra alternativen inte är riktigt så diffusa som du får det att låta i din text.

            En lojalitet till många, kan vara en lojalitet. En samhörighet med många, kan vara en samhörighet.

          • Idén om demokrati bygger på ett begränsat definierat område, så länge du inte förespråkar en världsregering. Men jag håller med om att demokrati inte måste bygga på nation. Problemet jag ser är bara att utan gemensam identitét så finns ingen legitimitet för demokrati. Det är därför demokrati utan nation kolapsar när lojaliteten styrs av andra identiteter. Se Afghanistan och Irak för exempel (vilket jag tog upp i mitt inlägg). Om du kan få bort dessa lojaliteter, så det endast är demokratin inom det begränsade området som består, så förstår jag din poäng. Men jag ser som sagt inget exempel på att det någonsin har funnits. Identiteten bunden till styrelseskicket är i alla exempel jag känner till, bundna till nationaliteten.

            Jag säger inte att nationen är den enda gemensamma fixpunkten, jag säger dock att det är den främsta gemensamma nämnaren som förutsätts för att demokratin (eller anarkokapitalism för den delen) ska kunna bestå. För kulturer varierar för mycket över rum, för att kunna omfatta hela världen och därmed måste det finnas en gräns, geografiskt och det är konceptet nationen.

            Även muslimer definierar sig efter nationen kalifatet, även om dess gränser är mer diffusa, men de måste definiera sig som grupp, i förhållande till omgivningen som INTE delar deras samhörighet och lojalitet.

            Om en dag, hela mänskligheten omfattas av en och samma lojalitet, som överspänner allt annat, då är din poäng relevant. Men så ser det inte ut idag.

          • JtK

            Du drar en del slutsatser av mitt resonemang som jag inte ställer mig bakom. I.e. tanken på en världsregering.

            Inga exempel på det? Du nämner ju själv ett exempel, USA. Hela den nationen är ju byggd på pluralism, maktdelning mellan separata stater inom federationen men ändå med en brett delad uppfattning om att demokratin är något värt att bevara. Och där har vi ändå ett land mer eller mindre baserat på immigration.

            Att solidaritet kräver någon form av likheter understöds inte heller av vissa breda undersökningar. Under ”Solidaritet kräver likhet” kan du läsa om det hela och hitta referensmaterial.
            http://ossalla.nu/wp-content/uploads/Oss-alla_webb_rapport_final.pdf

            Pga detta hävdar jag att nationen/staten som avgränsande område har flera funktioner. Rent praktiskt kan det vara nödvändigt. Däremot så finns det inget som jag kan se det som kräver att en stat måste bygga på en stark, och ofta schablonartad, nationalism för kunna existera. Denna schablon använder sig bl a våra ”svenska nationalister” av, och som jag uppfattar det även du till viss del.

            Jag hävdar att tanken om pluralism både är rätt utspridd och även önskvärd.

            Ett annat exempel du nämnde som passar in på det jag argumenterar för är ju Kanada. Där man har något man kan beskriva som en mångkulturell nationalism. Av att döma på röstresultat och opinionsundersökningar verkar vi ha en liknande trend här i Sverige.

            Vilket tyder på att människor känner en bred lojalitet mot staten och även andra människor. Om det inte är schablonen du argumenterar för, så känns din text överflödig. Du lever redan i ett samhälle där många känner samhörighet.

          • Peka jättegärna ut var jag drar fel slutsatser, för jag försöker förstå dig, inte skriva dig på näsan.

            USA är ju ett av de mest nationalistiska länderna i världen och att ta dem som exempel understryker ju snarast min poäng, att ju mer diversifierat ett samhälle är, desto viktigare är nationen och lojaliteten till nationen framför allt annat. USA är av nödvändighet extremt nationalistiskt, för det är enda sättet att förena människor från hela världen med vitt skilda kulturer. Bland det mest nedvärderande du kan kalla någon i USA är ”unamerican”. Kalla någon i osvensk i Sverige är ju i det närmaste en komplimang. Det understryker hela mitt resonemang. :)

          • JtK

            Det kanske finns viss begreppsförvirring oss i mellan. Men jag skulle snarare säga att USA är pluralistisk i sin ”nationalism”.

            Om man jämför USA med Sverige så har ju Sverige rent historiskt varit förhållandevis homogent. Idag är det inte det i samma utsträckning, men jag upplever att folk från alla dessa kulturer som huserar i Sverige ändå skriver på ”samhällskontraktet”. Jag tror att det är en överdrift att påstå att Sverige är på väg att brisera pga heterogeniteten.

            Den slutsats jag inte förstår varför du drar, med tanke på hur jag upplever Sverige, är att du anser att man behöver accentuera nationalismen mer. Jag känner det vara överflödigt och de krafter som vinner på detta i parlamentet delar inte den ”Svenskhet” resten av Sverige delar; deras bild är en schablonbild av Svenskheten, imo.

            För att knyta åter till den pluralism (eller ”vida nationalism” om man så vill, vilket fall handlar det om en gemensam stat) och det liberala idéarvet jag talade om. Det är denna nya bild av Sverige som folk faktiskt delar, det jag valt att kalla pluralism. Detta ser jag i alla partier, i större och mindre utsträckning. Uppfattningen delas rätt brett vad jag kan se.

            Att du då hävdar att det inte finns någon gemensam nämnare som knyter samman folk ser jag som förvirrande. Tänker t ex på antirasisten Timbuktu som hade en långt utlägg om nationen Sverige i ett tacktal i riksdagen. Det är visserligen bara ett exempel, men känner ändå att det hela är lite talande för att det finns en mer ”pluralistisk nationalism” vid sidan av det mer ”homogena nationalister” förespråkar.

            Och denna pluralism faktiskt knyter samman fler i staten Sverige än den nationalism t ex SD förespråkar.

          • Ja, vi verkar mena lite olika saker med begreppet pluralism.. ;D

            USA är i min mening pluralistiskt men det är fortfarande nationalismen som håller dem samman. De har också mycket strikt ställda krav på invandrare. De ska svära trohet till flaggan, de ska passera tester på samhällskunskap, de ska lära sig språket och om de gifter sig med en amerikan så görs hembesök och utfrågningar för att garantera att det inte är bedrägerier. Alla åtgärder som vore otänkbara i Sverige.

            De har en mycket tydlig definierad amerikansk identitet och värderingar i konstitutionen som trumfar religiösa påbud etc. Det är knappast så att den sammanhållande identiteten är neutral, tvärtom så är den både sekulär och definierar rättigheter som yttrandefrihet och rätten att bära vapen mm. Vem som helst är inte amerikan. Men det tvistas förstås också om vad som är amerikanska värderingar och inte (”One nation under god” vs sekularitetsprincipen osv).

            Den stora pluralismen ger dock ett betydligt lägre socialt kapital (än i Sverige), varför individualismen är mycket starkare i USA och välfärdsidéer har betydligt svårare att få fäste. Det följer också mitt resonemang. Om vi hade samma nationalism som i USA och Kanada så hade integrationen i min mening fungerat bättre, men vi hade fortfarande underminerat det sociala kapital som krävs för välfärdsstaten.

            Som anarkist har jag naturligtvis inget problem med det, det som stör mig är att man inte diskuterar detta öppet – för det blir inte en stabil samhällsförändring om folket i grunden inte delar inställningen hos politikerna. Då kommer det istället slå tillbaka – hårt. Vilket den ökade nationalismen styrker. Det är allt fler som bevisligen inte alls delar den här synen på pluralism utan istället vill ha en återgång till ökad homogenitet och självbestämmande.

            Det enda man uppnår då är instabilitet och konflikter. Och trots benämningen anarkist så är det inte vad vi anarkokapitalister faktiskt är ute efter. :)

          • JtK

            Jag följer ditt resonemang, men jag ser inte riktigt varför du landar i nationalismargumentet.

            Sen har jag, hör och häpna, vissa invändningar på att svära trohet vid flaggan, etc, de facto gör att man känner någon överhängande nationalkänsla. Nationalkänsla/patriotism är ingen säkerhetsventil för att socialförsäkringssystem/etc inte ska nedmonteras. Än en gång, USA är ett bra exempel på detta. De hade en gång i tiden något som liknade ett ”socialdemokratiskt” arrangemang; så ser det inte ut idag. Och det beror antagligen inte på ”bristande nationalism”, haha.

            Bara för att förtydliga, försöker inte säga att det inte finns problem med integrationen, men en starkare nationalism är i min mening inte den självklara lösningen på problemet. En minoritet av den Svenska opinionen verkar hävda det, men jag kan inte känna att det egentligen styrker vi är på väg mot en ”katastrofal instabilitet” eller att man ens får ta upp den hypotesen.

            Däremot tror jag inte att hypotesen har särskilt mycket kött på benen och att många rättfärdigt avfärdar den som trams. Det är inte detsamma som ”att man inte kan ta upp det”.

            Sen måste jag bara avsluta med att säga att ”anarkokapitalism” är en oxymoron, haha. Fast det är mindre viktigt i det här sammanhanget. Och på den punkten vill jag föreslå att vi antagligen inte kommer komma fram till någon gemensam ”syntes” i det här fallet, haha.

          • Det måste inte vara nationalism, som sagt, det måste vara en gemensam identitet som ger socialt kapital i samhället.

            När menar du att USA var mer socialistiskt än det är idag?

            Det beror på hur du definierar kapitalism. Anarkister är mot ledare, inte regler. Fri marknad kan man ha utan en stat.

          • JtK

            Okej. Det är sant, du säger inte att det måste vara nationalism. Men du verkar förespråka nationalism i brist på annat. Jag anser att det inte finns någon brist på annat.

            Under New Deal-åren t ex. Säger dock inte att det var ”socialistiskt”, det skulle nog rätt få gå med på att man kallade det, men det fanns drag av det vi i Sverige och Europa förknippar med socialdemokratin. Hoppas du förstår vad jag menar.

            Jo, jag vet. Däremot tror jag att den libertarianska tanken på en fri marknad, som jag förstår det sammanfaller med anarkokapitalistisk teoribildning, snarare upprätthåller illegitima maktstrukturer än bryter ned dessa. Lite förenklad skulle jag påstå att det leder till en eller annan form av företagsdiktatur. Mindre företag kan sällan konkurrera med kapitaltäta företag på ett rättvist sätt, imo.

          • Jag ser inte att det finns någon konkret pluralistisk identitet, eller vad denna skulle kallas och vad den skulle omfatta. Begrepp som demokrati t.ex. är alldeles för diffusa, det blir lätt bara plattityder.

            Nationalism är naturligtvis inte heller supertydligt, och är ofta just en plattityd, men det definierar iaf en gräns och rätten till självbestämmande inom ett område, vilket jag anser är betydligt bättre än EU och andra federalistiska projekt där makten tas ifrån folket till en minst sagt dålig överstatlig korrupt struktur.

            Överlag efterlyser jag tydliga ideologiska ställningstaganden och jag tror folk dras till det. Om det inte finns en humanistisk, pluralistisk och liberal identitet som förenar folk, så kommer dom dras till andra mer utåtriktade idéer, i värsta fall blir det antidemokratiska totalitära grupper så som islam och nazism.

            Ok, jag spar den debatten till ett annat tillfälle, för annars blir det här en evighetstråd. Jag kommer säkert skriva om anarkokapitalism i framtiden. :)

  • Ett av dina bästa inlägg, eftersom det är förankrat i verkligheten inte i teorier. Jag skulle verkligen villa att alla dessa politiker som rapar upp ”allas lika värde” nån gång skulle tvingas att tala om vad det innebär.
    Yttrandefriheten är ett av de första offren när mångkulturen blir dogm. I ett
    samhälle där grundläggande värderingar går vitt isär utgör friheten att säga vad
    man tycker en källa till konflikter. Därav följer att statsmakten för att dämpa
    dessa konflikter använder rättsapparaten för att förbjuda vissa åsikter.