Profeter i vår tid

Allt fler börjar granska och ifrågasätta plattityderna som styr svensk debatt i känsliga frågor. Senast i raden Alice Teodoresco i Aftonbladet.

Det finns en destruktiv anti-intellektuell prägel på svensk debatt, som följer av att vänstern tenderar få formuleringsprivilegiet på alla samhällsproblem. Eftersom vänstern utgår ifrån magkänslor ist. för förnuft, så stannar samhällsdebatten nästan alltid vid plattityder.

Ord som låter bra, därför att ingen tänker efter och frågar sig vad som egentligen menas.

Plattityd, ett intetsägande påstående, som ibland är en kliché. Det är i allmänhet inte falsifierbart. Ett (fingerat) exempel från politiken skulle kunna vara: ”Vårt parti värnar om pensionärernas bästa.” Det är en plattityd, eftersom man har svårt att tänka sig motsatsen, exempelvis att ett annat parti skulle framföra, att man inte värnar om pensionärernas bästa. Denna typ av plattityd är vanlig, men inte alltid lätt att omedelbart genomskåda.

Plattityder är vanligt i offentligheten, bland annat i politik och sport.

(Wikipedia)

Ingen ifrågasätter vad man tror är en delad förståelse. För den som inte tänker utan bara känner efter, så fungerar plattityder oftast utmärkt som substitut för verkliga argument. Tyvärr är det på den nivån många människor befinner sig, som inte har vana att penetrera abstrakta resonemang genom den fina ytan.

Det är en genial taktik, om man vill styra folk med rädsla att förlora gruppens acceptans och slippa obehagliga ifrågasättanden, när konflikter och konkreta frågor måste få svar. Det är ju också ett sätt att förändra samhället. Totalt intellektuellt ohederligt förvisso, men inte desto mindre populärt hos människor med smak för åsiktshegemoni (alla tycker lika). Jag har skrivit mer om detta tidigare, under rubriken den emotionella rörelsens oundvikliga död.

Senast i raden av personer som vågar tala ur skägget är Alice Teodoresco, som öppet ifrågasätter plattityden ”alla människors lika värde” och konflikten mellan nationalstaten, välfärdsstaten och en värld utan gränser.

Svaret är att den svenska välfärdsstatens fundament bygger på exkludering, på skillnaden mellan vi och de. Förra århundradets politiker utformade välfärdens trygghetssystem med national­staten som utgångspunkt och medborgarskapet som entrébiljett. Sedan dess har mycket förändrats. Rörligheten har ökat liksom skillnaderna i välstånd mellan olika delar av världen vilket gjort ekvationen än mer komplex. Vi står inför ett val, ingen vill välja.

Människor väljer inte var de ska födas, därför borde vi sträva efter att låta alla få välja var de vill leva. Men den visionen uppnås inte med tomma ord om lika ­värde.

Hon får med både ifrågasättandet av översättningen (”dignity” betyder inte värde) och att begreppet aldrig konkretiseras, som är så typiskt för svensk debatt. Någon slänger ur sig en fras som låter bra och därefter är alla ivriga att stämma in utan att ta på sig det intellektuella ansvaret att driva uttalandet till sin principiella spets, för att granska vad det faktiskt innebär om man tar det på allvar. Som i detta exempel med ”alla människors lika värde”.

Utom jag då. Och  en del andra människor med intellektuell hederlighet, vilka återkommande behandlas här på bloggen – all cred till er!

Dissidenter

Vi som ifrågasätter tramset blir förstås utmålade som tillhörande ”de andra” gång på gång. Ni vet det där som floskelvänstern säger sig vara emot, att dela upp människor i ”vi och dom” men samtidigt satt i system att ha som sin främsta retorik (medelålders vita män) utan att ens ha vett att skämmas för det.

Men det gör inget. Det är inte de korkade känslomänniskorna som styr debatten i längden. För verkligheten dikterar politiken oavsett vad floskelvänstern och andra verklighetsfrånvända -ismer tycker. Att de inte förmår begripa vad vi säger och istället projicerar sin egen känslostyrda verklighet ska vi inte låta bekomma oss.

Sanningen vinner i längden

Har vi rätt så blir det tids nog uppenbart. Till skillnad från floskelvänstern, vars hela överlevnad hänger på att framgångsrikt stigmatisera de som ifrågasätter deras verklighetsbeskrivning samtidigt som verkligheten blir allt mer påtaglig oavsett man vill erkänna den. När de har makt så gör dom detta precis som alla andra totalitära verklighetsfrånvända ideologier. Genom våld.

I vårt samhälle finns inte den våldsapparaten institutionaliserad, ännu. Vi har privata instanser som gör sitt bästa för att imitera den, Researchgruppen och Expressen som det mest uppenbara exemplet på jakt efter politiska avvikare.

Den första försvarslinjen

Inofficiell jakt på politiska avvikare är förstås också omfattande. Uteslutning ur fack, partier och uppsägningar, förlorade uppdrag och all annan form av laglig stigmatisering av oliktänkande.

Det är bara vi som inte har något att förlora som har friheten att öppet ifrågasätta. Har man som jag inte heller något behov av social samhörighet och acceptans, så är det ens plikt mot mänskligheten att ifrågasätta. Jag är trots allt inte rädd att förlora livet. Vilket är mer än man kan säga om dissidenter genom tiderna och i många andra, mindre utvecklade länder.

De som känner mig vet att jag alltid varit i konflikt med normer och den här frågan är bara en i mängden av obekväma frågor, där jag sagt sanningen ingen vill höra, därför att jag inte lägger känslor i vägen.

Vi är första försvarslinjen. Och vi får aldrig tacksamhet. Vi får hat och utanförskap. Vi är vår tids profeter. Vi ser sanningen innan alla andra. Vi varnar för den men ingen tror oss.

När verkligheten vi varnat för väl kommer, så tar de officiella intellektuella makthavarna vid. Skribenter, krönikörer och kända ansikten i media. Proffstyckarna. De som i USA refereras till som ”talking heads”. De som tidigare visste att vi hade rätt, men hade för mycket att förlora på att säga något själva. De som väntar in att verkligheten ska bli så påtaglig att risken för dem att säga det vi sagt hela tiden, blir mindre för dem.

De som tycker rätt hela tiden

Sist i kön står politikerna. De är opportunister som egentligen inte bryr sig om vad som är på modet i idédebatten, så länge de kan ställa sig först i paraden. De tävlar med varann om vems parad som är bäst och har flest deltagare. De styrs helt av att få andras bekräftelse och att känna att de hör till den goda sidan. De har ingen integritet, ingen intellektuell hederlighet och knarkar känslorna som driver dem. De är oftast för korkade för att göra hederligt arbete och sorteras fram genom att de vara bäst på att vädja till människors känslor.

De är kort sagt omöjliga att urskilja från media och journalister.

Edit: Rebecca Uvell skriver om elefanten i rummet och tar upp samma punkter som jag argumenterat i över fyra års tid på bland annat denna blogg.

  • Lilith

    Jag har alltid betraktat frasen ”alla människors lika värde” som en politisk konstruktion som är nödvändig i vissa samhällssystem (företrädesvis västerländska demokratier där ett fundament såklart är att vi i möjligaste mån är lika inför lagen) och som sådan kan jag acceptera den. Inte som någon faktisk sanning, någon mätbar storhet, eller av naturen given ordning.

    • Jag tycker den är överflödig. Vi ska alla samma rättigheter. Värde har ingenting med saken att göra.