Polisvåld

Jag är en antiauktoritär person. Jag har svårt – minst sagt – för regler utan rationell grund och auktoriteter som förväntar sig lydnad utan att visa ömsesidig respekt. Jag anser att våld är fel och jag är kritisk till konceptet våldsmonopol. Med det sagt så har jag ändå respekt för polisen och jag upplever att det finns en generellt bristande förståelse för vad polisens uppgift är som resulterar i en återkommande konflikt mellan polis och medborgare.

Sedan jag blev nära vän med en polis har min syn på polisen förändrats och jag har funderat mycket över varför. Det är helt sant att polisen präglas av en insider-mentalitet, där man tar ställning för sin egen grupp, ibland mot bättre vetande. Det är ett resultat av att poliser upplever sig ständigt kritiserade och av att man förstås präglas av att ständigt konfrontera samhället och människors absolut sämsta sida. Det gör vem som helst cynisk. Inte minst eftersom arbetet ofta är tröstlöst, med samma kriminella personer som återkommer och ett rättssystem som varken lyckas döma eller hålla dessa personer från samhället i övrigt särskilt länge.

När man upplever oförståelse och kritik från utomstående, ofta utan förståelse för vad det är man kritiserar, så ökar sammanhållningen inom gruppen och det är det som präglar polisen. Jag föreställer mig att samma sorts sammanhålling också präglar andra yrkesgrupper under stark press och hård kritik, militären är kanske det mest uppenbara exemplet.

Så, vad beror det på att vi reagerar så stark när vi ser poliser använda våld?

Starka reaktioner

Vi uppfostras i vår kultur från barnsben med synen att våld är fel. Att man ska prata med människor, att man ska lösa konflikter fredligt och med ickevåldsamma metoder. Så ryggradsreaktionen när man ser en polis ta till våld, är förstås att de beter sig illa. Varför kunde de inte haft mer tålamod? Resonerat mer? Varit mer toleranta? Det är ett naturligt resonemang, givet att det är så vi förväntar oss att människor ska bete sig. Resonemanget bygger dock på en bristande förståelse för vad polisens syfte är.

Polisen har våldsmonopol. Det betyder att de är den enda grupp i samhället som får använda våld för att tvinga människor till lydnad. Inte bara i självförsvar – så kallat nödvärn, vilket gäller alla människor – utan också offensivt, som ett maktmedel. Polisen ska tvinga människor att följa lagen, säkerställa sin egen och andras säkerhet (med god marginal) och gripa personer som förhindrar detta.

Detta maktmedel, är noga reglerat i form av en så kallad våldsbehovstrappa. Huvudregeln är att man inte ska använda mer våld än vad som krävs för att lösa situationen, med rimlig marginal. Men polisen får aldrig backa. Det är en fråga om auktoritet. Har en polis givit en order, så ska den åtföljas. Ett påbörjat gripande avbryts inte för att personen ifråga inte håller med om polisens beslut och vill diskutera det, istället för att lyda. Om underkastelse inte sker, så kommer våldet att eskalera, tills det sker. Det här är väldigt främmande för de flesta människor.

Vi lär oss att backa, hellre än eskalera våld. Och polisen eskalerar givetvis inte våld utan att det är befogat. Därför definieras olika situationer, där olika moment gäller. Det kan gälla ett omhändertagande, ett avlägsnande eller ett gripande. Det låter för en lekman som olika ord för samma sak, att praktiskt lösa en situation, så fredligt som möjligt, men för polisen är det mer som att ha olika regler för tennis, fotboll och rugby.

Ett avlägsnande innebär t.ex. att en person som är störande, ska bort. Du får inte vara var du vill, om polisen anser att du inte ska vara där. Då ska du bort. Det kan ske med en uppmaning, men när den ofta inte åtlyds, så eskalerar situationen och övergår till nästa steg i våldstrappan, fysiskt tvång. Om personen då gör motstånd, så eskalerar våldet ytterligare utifrån behov i en strikt reglerad våldstrappa. Uppmaning, fysiskt tvång, batong/pepparspray, handfängsel, skjutvapen. Och våldstrappan startar på den nivå som den som ska kommenderas befinner sig. Dvs om du viftar med kniv så börjar inte polisen med att diskutera, utan med att höja sitt tjänstevapen och ryta åt dig att släppa vapnet.

Polisen har ansvar för både sin egen och allmänhetens trygghet i den situation de verkar. De är inte där för att vara terapeuter och hantera folks själsliga problem, tolka dina tveksamma uttalanden så optimistiskt som möjligt osv. De är där för att lösa en situation, ofta för att ett misstänkt brott begåtts, eller liknande. Ofta är polisen färre i antal än människorna runtomkring och kan inte veta med säkerhet vilka personer som utgör ett hot och inte (bortom det uppenbara, gamla tanter och små barn). De behöver hålla en säkerhetsmarginal, för sin egen trygghet och för att kunna lösa sin uppgift. Den marginalen behöver vara större, ju mer underläge polisen befinner sig. Det handlar både om rent fysiskt avstånd och om mängden våld för att få lydnad.

Det betyder att det är lättare prata med en polis om du är ensam och det är flera poliser i en avslappnad situation, än om det är en polis och fem upprörda män. Om polisen är i färd med att göra ett gripande vid en krog, klockan tre på natten i en storstad, så kommer ditt försök till diskussion bemötas som betydligt mer hotfullt, än en solig fredag, sittandes på en parkbänk med en kringstrosande konstapel, i nån liten pittoresk håla.

Låt oss analysera några exempel som kritiserats och som upprör många.

Kvinnan som slår med batong

Till att börja med tror jag få har sett hela klippet med textning så det framgår tydligt vad som sägs. Här är en man som verkar drogpåverkad, som uppträtt hotfullt innan polisen kommer till platsen, i konversation med poliskvinnan talar han om att ”spränga hela gatan”. Det är ett hot (ett brott i sig) som polisen måste ta allvarligt. Hon påbörjar ett gripande.

Ett gripande kan inte göras innan hon har kontroll över situationen. Eftersom hon är mindre fysiskt, och ensam (utöver hunden), så måste hon ha större säkerhetsmarginal än om det varit flera poliser där, eller det rört sig om en liten gärningskvinna som hon har fysiskt övertag över, även stående.

Hon kommenderar hunden att skälla med handkommando och ryter åt gärningsmannen att lägga sig ner. Därefter ska hon lägga handfängsel på honom och sedan ta honom till sin bil för att köra in honom till station. Det är i den situationen inte läge att ta en paus, gå och ringa kollegorna via radion och be om förstärkning. Ett hot har uttalats, ett gripande ska göras – direkt.

Mannen vägrar lyda. Trots att hon ryter åt honom att lägga sig ner så backar han, men lyder inte. Då måste hon ta nästa kliv på våldstrappan, batong/pepparspray. Hon slår ut batongen, vilket i sig är ett steg som görs i syfte att framstå som hotfull. Ungefär som när man gör mantelrörelse på ett skjutvapen. Det smäller till och man visar med sin kroppsställning att man menar allvar, att man kommer drämma till av bara fan om personen inte lyder. Han lyder inte.

Hon börjar slå. Och hon är liten och uppenbarligen inte mästare i batong. Det ser närmast tafatt ut när hon slår med tvåhandsfattning, utan något som helst resultat, på mannen som förmodligen väger nära dubbelt så mycket som henne. Han backar och hon fortsätter slå, utan resultat. Det ser kanske brutalt ut, om man förväntar sig att hon ska diskutera lugnt med personen ifråga, men med allt jag sagt hittills i bakhuvudet om säkerhetsmarginal, auktoritet och våldstrappa så inser vi att det sker helt enligt regelboken.

Till slut lägger han sig ner. Hon kommenderar hunden som genast lägger sig (jätteduktig hund, kräver enorm disciplin att inte eskalera våld för en hund som känner sig hotad). Och hon lägger handfängsel på mannen. Gripandet är avslutat och nu kan hon ev. kalla på förstärkning osv, om det inte är andra personer i närheten som utgör ett hot och hon inte har säkerhetsmarginal nog att kunna göra det. Då börjar vi om från steg ett…

Kvinnan dömdes i tingsrätten för misshandel, men jag tror hon kommer frias i hovrätten.

Knivmannen i Varberg

I det här scenariot har polisen fått larm efter att en man gått runt med kniv och oprovocerat huggit ihjäl minst en person. Han uppvisar ett hotfullt och irrationellt beteende. Han är galen och livsfarlig helt enkelt.

Polisen är på plats, flera patruller, men det är inte piketen vi talar om. Det här är poliser som sannolikt aldrig behövt avfyra sitt tjänstevapen och förmodligen aldrig kommer göra det igen. Men det är tjänstevapen som gäller, som sagt, en person med kniv måste ta ett steg bakåt på våldstrappan själv, innan polisen kan göra det. Och med säkerhetsmarginal i åtanke, gentemot en person som bevisligen inte är pålitlig för fem öre, så kan man räkna med att samtal och diskussion ligger en bra bit bort från situationen som den ser ut här.

Det smäller flera gånger i videon. Men det är bara två skott som faktiskt träffar knivmannen. Först skjuter polisen flera varningsskott. Knivmannen är helt obekymrad om detta. Han fortsätter obevekligt mot polisen. Ju närmre han kommer, desto farligare blir han förstås och tvärtemot vad man ser på film så innebär inte att träffas av ett skott att man automatiskt faller ihop medvetslös på marken som en säck potatis. I synnerhet inte om man är drogpåverkad, vilket den här personen mycket möjligt kan vara.

Knivar är inte leksaker. De kan ge fruktansvärda skador.

Polisen skjuter verksanseld (skjuta i syfte att träffa personen) mot benet på honom. Han träffas i låret och faller omkull. Polisen vet inte säkert hur illa skadad han är, i verkligheten kan man inte gå fram och titta var skottet tog, utan det är betydligt mindre uppenbart än på film där kameran centrerar på målet och det för effektens skull sprutar en kavalkad av blod, byxorna slits sönder osv. Träffytan av ett pistolskott är litet. Det behöver inte ens blöda tydligt till en början.

Trots att han är träffad, så försöker han resa sig. Han viftar med armen och är nu så pass nära polisen som skjutit, att han utgör ett allvarligt och akut hot. Han har haft all tid i världen på sig att släppa vapnet och lägga sig ner, men istället försöker han resa sig igen, sannolikt i syfte att attackera polisen.

Så när han i en rörelse anstränger sig för att resa sig, så skjuter polisen igen. Och eftersom skottet kommer ovanifrån och riktas neråt, så träffar det honom nere i sidan av magen. Rent strikt så kan polisen i det här läget (kort avstånd, akut hot) skjuta honom i huvudet om man bedömer att han kan skada en. För det är enda sättet att på en meters avstånd vara säker på att få stopp på någon. Och det behöver inte ens få stopp på honom, ifall kulan går igenom kinden el liknande, men det är iaf relativt stor säkerhet.

Här kan man då tycka att polisen borde börjat längre ner på våldstrappan. Men som vi minns så ska polisen ha säkerhetsmarginal. Är gärningsmannen obeväpnad och inte hotfull, men potentiellt farlig (stor, stark osv) så är det fysiskt våld som gäller, fasthållning, brotta ner osv. Är han hotfull fysiskt så är det batong/pepparspray. Har han tillhygge, ja då är det tjänstevapen.

Polisen är inte där för att duellera på lika villkor. De är där för att oskadliggöra och gripa honom. I den ordningen. Och polismannen som skjutit har här adrenalin som pumpar ut genom öronen, tunnelseende och använder förmodligen all sin självbehärskning för att inte tömma hela magasinet i knivmannen. När polisen övar skjutning så skjuter man normalt inte ett skott, utan flera skott i snabb serie. Minst två i taget, för att öka chansen att man får effekt.

Uppdatering: Flera läsare har kommenterat detta med sk ‘double taps’ och det verkar inte vara normalt förfarande för ordningspolisen att skjuta flera skott i följd, utan att avgöra om de haft verkan, men jag har fått motstridiga besked, så exakt hur det förhåller sig för polis, piket och nationell insatsstyrka, kan jag inte säga. Att döma av andra skjutningar, som guldrånet i Sthlm där det sköts en väldig massa, en man dog och kulor gick in i en lokal bakom, så kan enskilda poliser i praktiken vara väldigt skjutglada, även om det kanske inte är ”strikt enligt regelboken”.

Skjutningen i Husby

Så till sist är vi framme vid skjutningen i Husby. En man beväpnad med en stor kniv, går fram till väktare på gatan utanför lägenheten och beter sig minst sagt märkligt. Väktaren uppfattar hans viftande med kniven som hotfullt, vilket förstås är en fullt rimlig reaktion till att någon viftar med en stor kniv och pratar svårbegripligt åt en. Oaktat att han och hans fru verkar tycka att detta är ett normalt beteende och närmast betraktar det som ett internt skämt.

http://www.svtplay.se/video/1803547/del-5-av-20

Eftersom den märkliga mannen med kniv, har hotat en person på öppen gata, så har han begått ett brott. Knivbrott och olaga hot. Han ska gripas, enbart för detta och polis larmas och kommer till platsen. Man försöker kommunicera med paret, men de är fullständigt ointresserade åt detta, skriker okvädesord ena stunden, beter sig irrationellt, arrogant och ger ett intryck av att fullständigt sakna varje form av omdöme.

Polisen försöker ta kontakt. Man är väldigt tålmodig. En galen, irrationell och beväpnad människa är fullständigt oberäknelig och man vill undvika konfrontation, för man inser att han förmodligen inte kommer göra det förnuftiga – lägga ner kniven och förklara för polisen att det var ett skämt, att man inser att man betett sig illa och följa med till station lugnt och stilla för att ta konsekvenserna av att bära kniv på allmän plats och hota väktare. En bedömning som visar sig vara helt riktig.

Det görs flera försök att kommunicera med paret. Man knackar på dörren, ropar, ringer till deras hemtelefon, slänger t o m in en mobiltelefon genom brevinkastet – allt för att få kontakt med dem så man kan börja prata om vad som pågår. Få en bättre grund att bedöma hur hotfull den här knivbeväpnade, drogpåverkade och märkliga mannen egentligen är. Men paret ignorerar alla kontaktförsök. De stänger ner persiennerna, släcker lamporna och sätter sig i vardagsrummet och dricker vin…

Utöver detta, vilket jag inte vet om polisen visste, men det framgår i uppdrag granskning – så är kvinnan schizofren (betyder att man hör och ser saker som inte finns, eller på liknande sätt inte kan avgöra vad som är verkligt och inte) och mannen är deprimerad och paranoid (han tror att någon är ute efter att döda honom). Det är alltså personer som har förutsättningar att bete sig minst sagt märkligt och oväntat. Det är väldigt svårt att avgöra vad som är en rimlig säkerhetsmarginal när personen du står inför kanske i nästa stund får för sig att du egentligen är en utomjording som ska kidnappa honom och operera in implantat i huvudet på honom, att du kan läsa hans tankar osv.

In i det sista försöker man kommunicera, men det är fruktlöst. Man bestämmer sig för att göra en defensiv sökning. Ytterligare ett försök att få kontakt alltså, men också säkerhetsställa säkerheten för kvinnan (som inte varit beväpnad). Man kan inte lämna platsen. Mannen ska gripas. Dels för sina brott, dels för att garantera allmänhetens säkerhet gentemot denna labila person som uppenbarligen är kapabel hota väktare på gatan med kniv. Så piketen går in. Polisens specialtränade styrka, tänk typ SWAT, i en kanske något mildare version.

Eftersom ingen öppnar dörren (nu heller) så forcerar man den. Och man vet inte vad som finns på andra sidan, det rör sig återigen om små avstånd, så man måste ha en mycket större säkerhetsmarginal än om man befunnit sig utomhus, haft fri sikt osv. Därför slänger man in distraktionsgranater (flashbangs). Det är handgranater som smäller högt som fan och blixtrar, men som inte skadar en fysiskt, exploderar med splitter eller liknande. De används för att chocka människor så dom varken kan se eller höra och ge polisen ett övertag att hinna bedöma hotet och vid behov oskadliggöra det. Man sprutar också in pepparspray.

Kvinnan tror hon fått tårgas på sig (det blir ju rök av granaterna) och springer in i köket för att skölja ögonen. En polis stannar med henne. De andra tre fortsätter sökandet. Man gör precis som ni tänker er, man säkrar ett rum i taget och man använder vad som kanske framstår som väldigt hotfullt beteende, för att ha den där säkerhetsmarginalen som i den här situationen blir otroligt viktig. Det är nämligen pepparspray och distraktionsgranat, eller skott i pannan som är alternativen här, så länge personen utgör en potentiell livsfara. Man fäktas inte med batong mot en person med kniv.

I nästa scen finns inga vittnen, utöver piketpoliserna, vars historia förmodligen och sannolikt är förbättrad för att framställa dem i bättre dager. Det är dock rent principiellt och rättsligt sett irrelevant om det sker som de beskriver, eller som vittnena i övrigt ger bilden av.

Piketen säger att man skjuter varningsskott och ryter ”varningsskott” flera gånger. Det behöver man inte göra när hotet är en meter och nån halv sekund bort. Det är nödvärn som gäller och mot dödligt hot så är det pannskott som gäller. Inga Lucky Luuk-fasoner med skott mot handen, symboliska skott mot benet (som vi såg i förra videon, så har det inte alls så stor effekt) eller försök att övermanna honom med händerna som nån jävla Steven Seagal. Det här är verkligheten.

Polisen ska ha säkerhetsmarginal och om galningen med kniven inte släpper den i samma stund som de kliver in i rummet och distraktionsgranaterna smäller, så är han körd. I synnerhet om han står på kort avstånd med kniven i hand. Så resultatet blir givetvis att han får ett skott i pannan. Efter timmar av kommunikationsförsök, fyra distraktionsgranater vid två olika tillfällen, plus pepparspray som inte givit något resultat överhuvudtaget.

Detta scenario följer också våldstrappan och att piketen försöker förbättra hur de framställs genom att prata ihop sig och införa varningar osv, är måhända begripligt, men det är i min mening helt onödigt. Det skadar deras trovärdighet när andra vittnens upplevelse inte synkar och det behövs inte i den situationen för att deras nödvärn ska vara rimligt. Åtminstone inte om det är en kompetent domstol (i tingsrätten kan ju bevisligen allt hända).

Man skickar inte heller in en förhandlare till en beväpnad galen knivman för att prata förnuft med honom, när han inte visat tillstymmelse till omdöme eller villighet att konversera på flera timmar.

Det är också absurt att säga att piketen ska backa när man väl har omhändertagit kvinnan. Piketen har i uppdrag att inte låta mannen gå ut på balkongen. Jag kan bara spekulera i varför. Det kan handla om att han inte ska kunna ta livet av sig självt genom att hoppa, eller kanske mer sannolikt, att det är betydligt farligare för omgivningen om polisen måste skjuta mot honom och det inte finns väggar och möbler bakom, som kan stoppa kulor som missar målet. Man befinner sig högt upp (tredje våningen om jag inte såg fel) och en kula som går ut från en balkong, kan träffa precis vad och vem som helst på väldigt långt avstånd utanför.

Piketen kunde fått uppdrag att om detta scenario uppstod (vilket man uppenbarligen inte pratat i detalj om), så skulle man avbryta sökandet och retirera för att trötta ut honom. Men det är inte piketens order. Så deras handlingar är i mina ögon helt korrekta. Att i efterhand kritisera detaljer, är att ställa orimliga krav på polisen och inga rimliga krav alls på den kriminelle mannen. Han hade flera timmar på sig att lägga ner vapnet, prata med polisen och låta sig förstå att han begått ett brott och måste gripas för detta. Men det är han inte intresserad av.

Jag är inte emot rimlig kritik av polisen, men det måste isf följas av rimlig kritik och ansvar lagt på mannen ifråga. Och samhället i övrigt för att förebygga sånna här scenarion. När de väl uppstår så är det lite sent påtänkt. Polisens uppgift är att vara samhällets hammare, inte pincett eller handduk. Försöker man använda polisen som pincett eller handduk, så blir det ett kladdigt resultat. Det är inte polisens fel.