Kristdemokrat i blind tro

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) kan inte skillnaden på lättöl och starksprit. Eller ja, egentligen är det cannabis och kokain hon inte begriper skillnaden på. Men det är precis lika illa.

Folkhälsominister Maria Larsson (kd)

Med svepande ordalag om ”narkotikans effekter” blandar hon i en artikel på Newsmill äpplen med päron och tappar allt vad trovärdighet heter. Frågan är om hon är oärlig eller bara genuint okunnig?

Och vad är egentligen värst? En folkhälsominister som inte begriper att kriminaliseringen i sig inte påverkar substansens effekter, eller att effekterna i sig inte är ett kriterium för kriminaliseringen?

Man kan tala om ”narkotikans effekter” lika lite som man kan tala om ”alkoholens effekter”, utan att göra skillnad på lättöl och starksprit.

Först under det senaste två decennierna har den moderna hjärnforskningen (där såväl Sverige som USA haft framträdande roller) kunnat visa hur narkotikan ”kapar” hjärnans naturliga belöningssystem och skapar beroende, vilket i sin tur leder till medicinska, sociala och psykiska problem som ofta är livslånga.

Detta är ett djupt oärligt påstående, eftersom cannabis inte har den funktionen (det tar inte över belöningssystemen och är därmed inte beroendeframkallande) och att jämföra cannabis med heroin som Larsson senare gör är verkligen som att jämföra cidern på ICA med ren läkarsprit.

Ett annat missbruk av ord och folks förtroende som Maria Larsson gör sig skyldig till är att kalla alla som använder illegala substanser kategoriskt för missbrukare. Det är inte missbruk i medicinsk mening om inte användandet får allvarliga följder för ens förmåga att sköta sitt sociala liv och arbete. Om lagstiftningen är anledningen till att man tar skada av att använda en drog är det lagen som missbrukas, inte drogen!

Det utarmar själva begreppet missbrukare om man kallar varenda person som testar cannabis för en missbrukare och jämför deras situation med verkligt utsatta människors. Det är samma sorts retorik som när politiker kallar frivilliga sexuella relationer för personer under 15 för våldtäkt, trots att inget våld förekommer och sexet på alla sätt utom det juridiska är frivilligt.

Det står uttryckligen i barnkonventionen att staterna ska vidta åtgärder för att skydda barn från olaglig användning, framställning och handel med narkotika. Den globala utmaningen innebär inte bara att skydda barnen från vuxnas narkotikabruk, utan även från att själva börja använda narkotika. Det är ett viktigt globalt mål, för ju yngre en person är då han eller hon använder narkotika desto skadligare är konsekvenserna.

Lösningen på detta är förstås lika enkel som genial! Legalisera bruket så simsalabim är det inte längre narkotika, inte längre missbruk och alla Maria Larssons föreställningar om dessa substanser har med hennes egen bristfälliga logik gått upp i rök!

I verkligheten spelar det förstås ingen roll vad man kallar saker. Det är inte det som avgör om man ökar eller minskar skadorna genom lagstiftningen. Istället är förstås ett nyktert och vetenskapligt förhållningssätt i form av skademinimering det enda vettiga förhållningssättet till droger, oavsett de är lagliga eller inte.

Då ser vi snabbt att dessa metoder, som läkarförskrivning av heorin under kontrollerade former, förbättrar livsvillkoren för de utsatta, samtidigt som samhällskostnaderna minskar när brottsligheten och hemlösheten som tidigare präglade deras vardag, kan ersättas av en konstruktiv relation med vård och sociala insatser, som dessutom minskar risken för spridning av hepatit och HIV även utanför missbrukarkretsarna, tillsammans med sprutbytesprogram (av vilket det senare också framgångsrikt används i Malmö).

Maria Larsson skräms med disinformation och ett vädjande till hysteri med sina ”tänk på barnen”-argument, i typisk kristdemokratisk anda, istället för att lyssna på vad vetenskap och beprövad erfarenhet säger. Men vem behöver det när man kan styras av blind tro?