Min hjälte: Amanda Brihed
Amandra Brihed har blivit känd som en av personerna bakom Svart Måndag, det nätverk som var med och organiserade mycket av motståndet mot FRA under våren 1998. Men hon blev också mot sin vilja outad i Metro som en person med transsexuell bakgrund och hennes underliv har som symbol sedan dess varit ämne för offentlig debatt.
Nu skriver Amanda en väldigt gripande artikel på Newsmill om just samhällets sjukliga fixering vid hennes underliv och om rätten att få leva som person med transsexualism utan att ständigt behöva stå upp för sina mänskliga rättigheter när samhället nekar dem.
För mig finns ingenting jag hellre önskar än att få chansen att behålla min sexualitet, identitet och privatliv privat. Problemet är att människor som Poirier Martinsson ständigt envisas med att förhindra mig att ha just ett privatliv. Samhället tillåter det inte, hur man än anstränger sig för att det ska få vara så. Pride handlar väldigt litet om sexualitet. Det handlar däremot väldigt mycket om politik. En politik som i sin tur bygger på att politisera min och andras sexualitet därför att den i mångas ögon anses vara en offentlig och politisk angelägenhet.
Läs hela artikeln på Newsmill. Det är en gripande historia och otroligt relevant. Man tror knappt det är sant med alla vidrigheter som man som transsexuell person idag i Sverige måste stå ut med.
Liknande poster:
PsDisasters.com
“Svågerpolitiken” i designvärlden måste få ett slut. Det sitter alldeles för många egenutnämnda “experter” och designar professionellt. Då blir det såhär illa: PsDisasters.com
Liknande poster:
Grekland: Lyxfällan i makroperspektiv
När politiker kan köpa röster på nästkommande generationers bekostnad så resulterar det förr eller senare i en kollaps likt den vi nu ser i Grekland. USA är på väg i samma riktning.
Välfärd är något folk gillar. Det är en idé om att alla kan leva på någon annans bekostnad, men sanningen är den att det är medelklassen (inte överklassen) och nästa generation som betalar för nuvarande välfärdskonsumtion. Dit hör t.ex. saker som pensionssystem och allmän sjukvård. För när inkomsterna av skatter från nuvarande generation inte räcker för att täcka kostnaderna, då måste pengarna komma någon annanstans ifrån.
Politiker ska fatta långsiktiga beslut som inte individen klarar av, är tankegången. Men i praktiken blir det tvärtom. Vem har störst intresse av dina barns framtid, du eller en politiker som sitter vid makten 4 år i taget?
Det här är Lyxfällan i makroperspektiv och folket vägrar sälja favoritfåtöljen på Blocket.se.
Så när lånen läggs på hög och till slut kreditvärdigheten är i botten, ja då är det dina barn som får betala för din pension, din sjukvård och din välfärd som “någon annan” skulle betala, när din inkomst inte täckte det.
Välfärdssystem bygger på luftslottet att alla kan konsumera mer än de individuellt kan försörja, därför att “någon annan” betalar in till ett gemensamt system som sedan nyttjas gemensamt. Incitamentet blir dock i praktiken att nyttja mer än vad ekonomin tillåter. Politiker som lovar mest är de som får röster. Vem vill höra att pensionsåldern måste höjas, sjukvården dras in, lärare sparkas därför att pengarna inte räcker?
Ungdomarna i Grekland är med rätta förbannade när deras politiker nu vill spara in. Inte för att betala lånen i sin helhet, men för att betala så pass att man kan få bidrag från andra EU-länder för att stå för den faktiska kostnaden. Det här är Lyxfällan i makroperspektiv och folket vägrar sälja favoritfåtöljen på Blocket.se. Och varför skulle de? Lånen är inte deras, utan deras förmyndares; politikerna vilken de lagt sin personliga ekonomi i händerna på.
Välfärdsstater får en befolkning som inte förstår ekonomi. Likt bortskämda ungar med föräldrar som alltid betalar konsumerar de utöver vad plånboken håller och när föräldern till slut säger “kreditkortet är maxat, vi måste sälja massa saker vi köpt” så blir befolkningen arg. Staten har ju lovat att förse dem med dessa saker, de har betalat skatt och de har röstat på politiker som avlagt löften!
Faktum är att många greker ser fackets protester och strejker som de privilegierades försök att hålla fast vid en politik som i åratal gynnat framför allt de offentliganställda.
– Facket kämpar för status quo, säger Yannis Stournaras, chef för tankesmedjan IOBE. Men alla vet att det inte går längre. Vad vi har att välja mellan är sparande eller konkurs, reformer eller undergång.
Ungdomarna på Syntagmatorget vägrar att acceptera att detta skulle vara det enda valet Grekland står inför. Deras krav – det enda som hela denna brokiga skara har kunnat enas om – är att regeringens svångremspolitik inte genomförs.
– Den är orättvis och djupt omoralisk, säger 23-åriga arkitekturstuderanden Maria. Det måste finnas en annan lösning!
- SvD
Liknande poster:
50% av alla invandrare går på bidrag
Enligt Anders Borg (m) går 50% av alla invandrare på bidrag. Men invandrare är en väldigt ospecificerad grupp. Där räknas människor in som få skulle se som en del av en problematisk grupp. Hur många invandrare från USA eller Tyskland går på bidrag t.ex. om man jämför med människor från Afrika, eller Mellanöstern?
Nej, för att verkligen göra siffran relevant borde man undersöka hur det ser ut hos gruppen utomeuropeiska invandrare. Hur många i denna grupp är bidragsberoende? Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag gissar att den siffran är högre än 50%.
Men om “bara” 50% av de lättintegrerade invandrarna (från länder med relativt liknande kultur och utbildningsgrad) går på bidrag är det ju en katastrof. Det betyder att massa människor som har utbildning ändå går på bidrag för att de inte får jobb!
Jag kan verkligen förstå att människor från Afghanistan och Somalia som inte har utbildning eller till och med är analfabeter är bidragsberoende. Det är att förvänta sig. De kan inte rimligen konkurrera på en arbetsmarknad där infödda svenskar med akademisk examen inte får jobb och där den grupp som annars har lägst lönekrav (ungdomar) har en arbetslöshet på 25%!
Om detta handlar veckans videoblogg!
