Det positiva med en global krasch

Teknisk innovation är svårt. Det är svårt inte enbart för att det kräver en allt bättre förståelse av verkligheten för att kunna hitta sätt att förbättra verktygen vi använder. Men det är svårt också för att människor inte är maskiner. Det går inte bara koppla på en ny app, en ny maskin, en ny teknisk lösning på oss, utan ett mått av engagemang och villighet att investera tid och energi. De svåraste innovationerna är de som kräver att vi ändrar vårt beteende.

Eftersom människor generellt agerar utifrån inlärda rutiner så tar det tid för oss att ta till oss en ny lösning på ett problem som vi en gång funnit en lösning på. Inte kanske primärt för att den nya lösningen är sämre. Den kan tvärtom vara uppenbart, mätbart objektivt bättre. Men vi gör gärna saker på samma sätt som vi har vant oss vid. För det kräver ingen mental ansträngning. Medan en förändring kräver att man exponeras för något nytt, något delvis oförutsägbart och därmed någon grad skrämmande.

early adopter ? hipster. - hipster Barista | Meme Generator

De stora innovationerna kommer ofta när någon satt sig ner och tittat på ett problem och inte försökt lösa det genom att optimera hur man löser problemet idag, så som att bygga ett lite snabbare tåg för hundratals miljarder, utan genom att förkasta allt och börja från noll, som med distansarbete för att helt enkelt ta bort mycket av behovet att förflytta sig långa avstånd, eller självkörande fordon för att kraftigt optimera behovet av manuellt arbete och AI för att optimera distributionen av transportmedel. En sådan innovation kan vara banbrytande och göra saker mycket enklare, men de är också de svåraste lösningarna att få folk att ta till sig, eftersom de avviker så kraftigt från hur man är van att göra saker.

Dvorak VS QWERTY

Ett inte allt för gammalt, men historiskt exempel på detta finns i allas våra tangentbord. Knapparnas placering är i stort sett densamma idag som på de tidigaste skrivmaskinerna. Anledningen då var att man ville reducera skrivhastigheten så att de bokstäver som användes mest frekvent tillsammans inte skulle slås ner för snabbt, för då kunde slaghuvudena på skrivmaskinen – de små armarna som satte bläck på pappret – fastna i varandra.

När tangentborden blev digitala fanns inte längre någon anledning att fördröja skrivhastigheten. Inga tecken kunde snubbla på varann, så därför uppfann någon en ny tangentuppsättning. Den kallas Dvorak efter mannen som patenterade detta. Ett traditionellt tangentbord kallas QWERTY, efter tangenterna på första raden, från vänster till höger. Problemet med Dvoraks tangentbord var inte att det inte fungerade. För det lilla fåtalet elitister som tyckte det var värt ansträngningen, för att det gick snabbare, eller mer sannolikt för att det var en statussymbol, lärde sig skriva med sitt Dvorak-tangentbord. Men de flesta av oss gjorde inte det. Även de som lär sig skriva på tangentbord idag lär sig QWERTY-uppsättningen. Därför att vi människor är djur av vana och det är lättare att göra som man alltid har gjort, även om det inte är den mest optimala lösningen.

Dvoraks patenterade tangentbord

I ovan beskrivna exempel är den förlorade vinsten av att vi inte alla lär oss skriva på ett Dvorak-tangentbord inte så stor. De flesta vana datoranvändare kan trots allt skriva väldigt snabbt ändå. Ungdomar lär sig t o m skriva med tummarna på sitt mobiltangentbord, medan jag som växte upp med T9 på min Nokia skriver med pekfingret (men jävlar va snabb jag var med T9 och en tumme).

Det finns andra vanor som har desto större kostnader för samhället, där riktigt bra lösningar finns, men där vi inte känslomässigt eller kulturellt är mogna att ta klivet över till att använda dem fullt ut. Oftast sker denna innovation först i nästa generation, som inte bär bördan av en redan inlärd lösning.

Ett sådant exempel vill jag mena är möjligheten att jobba på distans. Det finns en utbredd övertygelse om att det inte går att jobba “på riktigt” om inte alla befinner sig på samma plats. Kommunikationen blir så kraftigt lidande att det inte ens är värt försöka, anser vissa. Den som “jobbar hemma” kunde lika gärna vara sjuk för de som befinner sig på kontoret. Och det är omutifall möjligheten alls ges. För många av oss finns helt enkelt inte ens möjligheten att arbeta på distans. Antingen är man på arbetsplatsen, eller så får man vabba, ta ledigt eller på annat sätt motivera sin frånvaro.

Jag vill mena att detta till stor del beror på kulturell omognad inför konceptet och känslomässig aversion, snarare och primärt på att det inte tekniskt finns en fullgod möjlighet att arbeta på distans som åtminstone ofta kan väga upp för de kostnader som absolut finns.

En konsekvens av pandemin och påbudet att arbeta hemifrån “om man kan” är att väldigt många företag nu börjat jobba på distans. Man till och med rekryterar på distans, något jag själv just nu erfar, eftersom jag söker ett nytt jobb efter att det företag jag signat kontrakt med sannolikt inte kommer ha möjlighet att låta mig starta mitt jobb där, till följd av den oroliga ekonomin.

Möjligheter och utmaningar

Jag vill mena att jobba på distans eller att jobba på ett kontor eg. är en falsk dikotomi. De är inte varandras motsats. De är två alternativ som bägge har kostnader och vinster, fördelar och nackdelar. Emedan vi ofta vant oss vid den påtagliga nackdelen av att ha kollegor och ljud som stör och distraherar vår produktivitet, så är det mer påtagligt när ljudkvalitén i ett videosamtal lämnar något att önska. Vinsten av att kunna jobba ostörd en hel dag ges inte samma objektiva värde i jämförelsen som den känslomässiga osäkerheten inför oron att den som inte sitter på kontoret kanske inte arbetar utan ligger på soffan och softar. Istället för att lösa grundproblemet – tilliten till sina anställdas kompetens och engagemang, så försöker man kontrollera beteenden. Det är sällan en långsiktigt hållbar väg framåt. Att någon jobbar på distans har i det fallet inte skapat ett problem, det har blottlagd problemet med uppenbar brist på tillit.

Givetvis finns det problem, eller “utmaningar” med tekniken som behövs för den kommunikation som behöver ta plats mellan kollegor. Ofta är det dock för att man försöker använda ett verktyg för allt.

Istället för att filma en tavla som någon ritar på kan man t.ex. använda skärmdelning, så får alla en högupplöst version utan distraktioner på sin egen skärm. Istället för att sitta alla i samma rum och försöka använda en central mick, kan alla sitta med sin laptop och headphones, vilket gör att ljudet blir bättre och det blir också lättare att överblicka vem som talar. Ju mer av tillvaron som digitaliseras, desto lättare är det att följa den oavsett var man befinner sig. Och ju lättare det är att följa med oavsett var man befinner sig, desto mindre anledning finns det att befinna sig på kontoret.

Men, den sociala biten då? Det här är förstås något som slår olika hårt för olika människor. Den som är introvert lider inte alls på samma sätt av att befinna sig hemma eller på ett bibliotek, som den som vill omges av andra människor. Men det är också de mest sociala som de facto är anledningen till att många kollegor inte får så mycket gjort när de sitter på kontoret. Det betyder inte att man inte har trevligt. Men det finns ofta en konflikt mellan att prata och ha trevligt och att få något gjort. Och tro mig, jag är en av de där som älskar prata och diskutera och utan problem skulle kunna sitta i ett diffust motiverat “möte” hela dagen och känna mig fullständigt tillfreds trots att noll produktivitet uppnåts.

Här finns förstås en poäng med att skilja på socialt behov som är motiverat för att kunna vara produktiv och socialt behov som finns för att det känns trevligare så. Det är inte alltid en helt enkel gränsdragning. Men ska vi kritisera distansarbetet för bristande kommunikation, så bör vi också vara redo att kritisera när kommunikationen inte längre handlar om produktivitet utan om vår personliga preferens för underhållning.

Titeln till denna text är givetvis medvetet provokativ satt, men syftar på det positiva med att ibland tvingas till en förändring, att behöva ge det en chans, att behöva få det att fungera. Och det är den situationen många av oss idag befinner oss. Vi behöver få det att fungera att arbeta på distans och de som lyckas befinner sig i ett rejält konkurrensövertag gentemot de företag som inte lyckas.

De företag som nu kan rekrytera via videosamtal och sköta mycket av sin verksamhet via digitala möten, kan få resurser och kompetens och skapa ett värde som annars inte hade varit tillgängliga för dem i en tid när detta verkligen kan göra stor skillnad!

Det är inte smärtfritt. Alla kommer inte lyckas. Men begränsningar ger ramar för kreativitet. Och kreativitet föder innovation. Att inte ha något val gör förhoppningsvis att vår kulturella och känslomässiga anpassning till dessa – i grund och botten ofta överlägsna – lösningar faktiskt går betydligt snabbare än om vi hade behövt ledas varsamt in i dem.

Och det ser iaf jag fram emot.

Rekommenderat lästips helt utan betalning eller annan profit (tyvärr):

Remote: Office Not Required
Klicka för länk

Vid kallbrand stympar man, man sätter inte plåster

I en krissituation avgörs på många sätt sanningen om ens grundläggande karaktärsdrag, vem man är som människa. Det finns inte tid att lägga tillrätta och anpassa efter andras förväntningar och sociala konventioner. Du måste agera snabbt och med övertygelse. Klarar du inte det så är det stor chans att du inte klarar krisen. En del fryser, en del får panik, en del fastnar i inövade mönster och gör det dom alltid gjort, eftersom det känns tryggt och det känns framförallt bättre att göra något än att inte göra något alls, hur meningsfullt det än må vara. Sen finns ett fåtal som klarar hålla huvudet kallt, stänga av känslor och agera kalkylerat och med övertygelse. Det är sådana personer vi behöver som ledare i krissituationer.

Men att agera med övertygelse betyder också att man måste agera med marginal och man måste göra inte bara det man är säker på är rätt, man måste ta i ordentligt så man har marginal för yttre faktorer man inte kan förutsäga och som påverka om man uppnår resultatet man strävar efter.

När du har kallbrand i ett ben som sprider sig så kan du antingen förneka faktum och inte göra något alls, börja förhandla med faktumet och hur orättvist det är, varför har just du drabbats etc. och göra för lite, vilket bara resulterar i förvärring av situationen. Eller så kan du agera med övertygelse och skära bort det sjuka så att du räddar livet och resten av kroppen.

Och visst kan det tyckas drastiskt att kapa ett ben. Vissa kommer önska att situationen bara ska försvinna och vägra acceptera faktum. När de väl har accepterat situationen så är det för sent att agera. Kallbranden har spritt sig, nu ryker hela benet och ev. har det blivit blodförgiftning och du närmar dig döden. Det handlar inte längre om att rädda ett ben, det handlar om liv eller inte liv.

Vi har inte tid att vänta på att alla ska vara med på tåget om vi ska agera för att nå resultat när samhället krisar. Då måste vi se till behovstrappans första steg och försöka garantera den för så många som möjligt – inte fler. Och först när vi uppnått det tar vi nästa steg på behovstrappan.

Allt bortom detta är irrelevant. Därför måste vi först försöka rädda liv. För om vi har massdöd i samhället kommer ekonomin gå åt helvete oavsett om restaurangerna får hållas öppna eller ej.

Är du orolig för pensionen? Utgå ifrån att den är borta. Agera på det du vet och det du kan påverka. Du kan inte påverka pensionen. Du kan påverka din egen hälsa, din försörjning av mat, vatten och hälsa. När du har fixat den biten – och först då – går du vidare till nästa steg på behovstrappan. Framtiden om tio år finns inte. Fem år finns inte. Det som finns är idag och ev. nästa vecka. Har du varit mer förutseende än de flesta kanske du har lyxen att kunna tänka en eller ett par månader framåt.

Det är nu vi agerar resolut och med övertygelse. Det är nu vi skär bort en stor del av den sjuka samhällskroppen, för annars är vi alla körda. Vi kommer ha massarbetslöshet inom ett par månader. Ekonomin kommer vara fullständigt åt helvete. Har vi garanterat försörjningen av mat? Inte? Då börjar vi där. Och vi agerar nu, inte när det är för sent och vi står inför fullbordat faktum. Har vi garanterat försörjningen av el? Vatten? Inget annat spelar någon roll om detta inte är löst.

Vi behöver vara osentimentala. Värna de du kan i din närhet. Förlita dig inte på att det kommer finnas bidrag och annan försörjning. Kan du spara i annat än Svenska kronan så gör det. Det finns stor sannolikhet att staten försöker boosta ekonomin och sänker svenska kronan fullständigt, eftersom man inte kan få ökad köpkraft utan ökad produktivitet och just nu är produktiviteten ordentligt handikappad.

Känns det frustrerande, orättvist och inte alls vad du tänkt dig? Det spelar ingen roll. Anpassa dig eller gå under. Det är nu saker ställs på sin spets. Det är nu vi avgör vilka vi är som människor. Tänker du vara passiv? Tänker du förhandla och hoppas att saker löser sig av sig självt? Tänker du agera och agerar du tillräckligt kraftigt för att få resultat? Du avgör vem du är. Och ditt liv kan hänga på det.

Tankar om Covid19 (Corona-viruset)

Det krävs inte jättemycket fantasi för att extrapolera och dra slutsatser om konsekvenserna av Covid19 på samhället i stort. Här är mina tankar. Givetvis helt utan expertis.

Arbetslöshet och de äldre/utsatta grupper

När ingen reser så försvinner intäkterna för alla som försörjer sig på att vi reser. De flesta företag har inte pengar sparade för att överleva flera månader helt utan intäkter, så de kommer alltså gå i konkurs ganska omgående. Detta gäller hotell, restauranger och alla andra delar av nöjesindustrin som får sina intäkter av att folk gör annat än jobbar och är hemma.

Regeringen har kommit ut med krispaket som ska hjälpa större företag, men detta omfattar inte familjeföretag och de som har enskild firma. Dessa får klara sig bäst de kan.

Alla uppoffringar görs för att de äldre och andra i riskgrupper ska slippa bli sjuka. Samtidigt läser vi om hur personer över 70 vägrar stanna inne och avfärdar Covid19 som en förkylning. Det är ett beteende som kommer skapa konflikt när allt fler finner sig arbetslösa och har uppoffrat allt, samtidigt som vissa äldre inte ens kan göra uppoffringen att stanna inne.

Det här kommer förstås leda till en diskussion om hur mycket ekonomiska kostnader det är värt. Vad får det egentligen kosta för samhället för att rädda dessa liv?

Jag förutspår att toleransen och sympatin för riskgrupperna kommer avta ganska fort i takt med att arbetslösheten ökar.

Upplopp och plundring

Ett annat orosmoln är våra utanförskapsområden och chansen att många poliser i ordningsverksamheten blir sjuka samtidigt. Vi har problem med respekt för regler på våra akutmottagningar även under normala omständigheter. I utanförskapsområden bor man trångt och med flera generationer i samma hushåll. Det betyder att smittspridningen där kommer vara väldigt snabb (liknande hur det är i södra Europa) och samtidigt är kunskapen och den kulturella förståelsen väldigt låg.

Det blir en intressant utmaning att försöka hålla stora grupper av bråkiga människor lugna, med tillhörande kommunikationsproblem. Hur länge tar det innan frånvaron av vård uppfattas som ett uttryck för majoritetssamhällets rasism? Hur länge tar det innan det utmynnar i upplopp? Som sedan sprider sig i allt fler utanförskapsområden som ser chansen att härja och plundra när ursäkten finns.

Detta i kombination med färre poliser är inte en särskilt orimlig situation och det kommer förstås inte bli roligt för någon.

Den globala ekonomin

Vissa tror att detta kommer gå över inom någon månad. Själv har jag väldigt svårt att se det. Även i Kina där man tog till de drakoniska åtgärder som bara en diktatur kan göra, har det tagit snart fyra månader innan man börjar se en vändning i ekonomin. De första fallen i Kina rapporterades i slutet av December.

Många länder har inte möjligheten att agera som de gjorde, varför man försöker dra ut på eländet så det ska ta längre tid och man bedömer det som helt orimligt att kontrollera spridningen när man har samhällsspridning. Man försöker inte ens. Det betyder att det kommer ta mycket längre tid innan man uppnår sk flockimmunitet. Givet att antalet intensivvårdsplatser inte ökar dramatiskt så kommer det ta mellan 15-30 år innan Sverige har uppnått flockimmunitet. Det är naturligtvis helt orimligt. Därför handlar det inte om att uppnå flockimmunitet genom smittspridning, utan om att begränsa antalet som behöver vård till dess det finns vaccin att tillgå.

Vaccin säger experterna ligger uppemot ett år bort. Och när vaccin finns så ska det tillverkas och distribueras. Enbart detta tar förmodligen månader eftersom hela världen kommer efterfråga detta. Detta kan förkortas avsevärt om det som vissa tecken tyder på redan existerar behandlingar avsedda för malaria och HIV som har effekt på virusets dödlighet. Men det är inget vi vet ännu.

Samtidigt har inte USA ännu nåt sin kulmen i smittspridning och när så sker, kommer deras ekonomi rimligen krascha ännu mer. Jag ser det därför som helt orimligt att vi ser en ljusning i den globala ekonomin inom mindre än 12-18 månader. Möjligen Kina undantaget, om de kan undvika ny spridning, vilket kanske inte är helt rimligt på längre sikt.

Ljus på sikt

På sikt så har vi naturligtvis enormt potential för uppgång i ekonomin, så som vi sett historiskt efter krig och andra katastrofer. De som klarar sig helskinnade kan göra gigantiska klipp på aktiemarknaden, eftersom alla företag som överlever har enorm potential att klättra, när världsekonomin väl kommer på fötter igen.

Eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att exakt avgöra när denna vändning kommer så brukar man rekommendera att sprida ut aktieköpen över tid. Så om du t.ex. har 50 000 att köpa aktier för, så kan du sprida ut köpen på 5000 över 10 månader.

Samtidigt bör förstås inte alla pengar läggas i en enskild aktie, om du inte känner dig väldigt säker på att just det företaget kommer gå jättebra. Istället kan man sprida ut risken genom att köpa aktiefonder, eller använda en AI-styrd tjänst som Opti där man då väljer riskexponering. För maximal vinst över tid fördelar man alla insättningar på aktier. Jag är inte sponsrad av Opti, men jag använder den själv och tjänar ingenting på denna rekommendation.

Vad kan vi lära?

Sverige har nu som politiskt i alla kriser historiskt agerat senfärdigt, försiktigt och utan mod. Om det varit ett lyckat recept denna gång återstår att se. Men man kan konstatera att våra politiker är inte människor som premieras personligen och karriärmässigt av att visa mod, ta risker och agera handlingskraftigt. Vill vi ha andra egenskaper hos våra ledare så behöver vi ett system som premierar och ger incitament till detta. För det gör bevisligen inte vårt nuvarande.

Vi har inte heller någon god förmåga som land till krismedvetenhet. Att planera för det värsta och hoppas på det bästa kostar pengar och resurser. Våra grannländer har måhända skäl att inte se fullt så problemfritt på framtiden, varför de inte har skänkt bort och avskaffat sådant som militär, beredskapslager och krismateriell i stor skala för samhällskriser som denna.

Men inte heller på individuell nivå så är folk särskilt bra på att ta ansvar för sin egen trygghet och försörjning. Vi tycks förvänta oss att det allmänna ska se till vår trygghet från vagga till grav och bevisligen lämnar mognaden och ansvarstagandet en del att önska när en stor andel av befolkningen inte ens klarar att lagra toalettpapper för mer än en vecka i taget. Det tycks dock vara en global brist och inte något typiskt svenskt!

Medvetenheten och förmågan att få information från mer än de svenska offentliga källorna är också för många som inte har Twitter begränsad. Jag har i mitt flöde fått information från alltifrån Amerikanska och Brittiska till Italienska experter, Italiensk och Iransk sjukvårdspersonal etc. För den som får all sin information filtrerad genom Svensk Statsmedia eller Folkhälsomyndigheten så försvinner väldigt många nyanser och det ger en fattigare och mer likriktad diskussion. Inte primärt för att den avviker, men för för att andra källor ibland har mycket högre pedagogisk förmåga.

Exempelvis finner jag den brittiska presskonferensen oerhört mycket mer givande än dess svenska motsvarigheter, trots att de i stort har samma budskap.

Boris Johnson – presskonferens 19 Mars
Pedagogisk video från Kurzgesagt (YouTube)

När kriget kommer

Någonstans måste det ju finnas en gräns. En gräns för när frustration och ilska, uppdämd efter decennier av hot, våld, förnedring och otrygghet helt enkelt får topplocket att gå och det svenska folket går man ur huset och attackerar de man upplever som förtryckarna?

Jag tänkte på saken och funderade vilken sorts händelse som skulle kunna vara droppen som får bägaren att rinna över. Gäng på 10-15 personer som rånar, misshandlar och förnedrar ett barn? Nä, det har skett. Inget hände. Inga upplopp med svenska män som kräver rättvisa och ställer de ansvariga till svars.

Gäng på 10-15 personer som våldtar nån liten flicka? Nä, det har också hänt, inget hände. Gäng som går in i butiker och bara tar allt de vill ha? Som misshandlar pensionärer? Rullstolsbundna? Nej, nej och nej. Detta är ju vardag i många stadsdelar i Sverige idag. Alla knyter näven i fickan och säger att “nästa gång, då röstar jag SD”. Som om det magiskt skulle påverka riktningen på det fartyg som är Sverige och som vi rest i under iaf trettio års tid vid det här laget.

Faktum är att jag tror ingen enskild händelse kommer göra svensken så förbannad att denne tar lagen i egna händer. Vi är för domesticerade. För regel-bundna. På gott och ont så följer vi det som “vi” kommit överens om, även om vi tycker att saker är fel, även om vi håller med om att “något måste göras”, så överlåter vi det helst till någon form av opersonlig organisation. Vi gör inte saker själva. Det är inte så vi fungerar. Vi är ju civiliserade.

Så vad krävs egentligen för att knuffa det svenska samhället över kanten, för att vi ska vakna upp i vad som bäst kan beskrivas som filmen The Purge, där alla ett dygn om året får frikort att göra precis vad de vill? Hämnas oförrätter, döda folk utan konsekvenser, plundra, härja och bete sig som de “cirkusapor” som idag bebor många av våra utanförskapsområden.

Jag tror det bara kan ske om flera faktorer samverkar. Först och främst kommer det sannolikt inte inledas i någon av våra större städer, för där är polisen någorlunda organiserad och man kommer snabbt slå ner försök till medborgargarden. Dessutom har man relativt mycket resurser, eftersom man är satt att hantera de socialt utsatta områden som hela tiden är scen för bilbränder, rån, skottlossningar, bombattentat, barnrån och liknande moderna företeelser.

För det andra tror jag bara svensken beväpnar och försvarar sig om man faktiskt är utsatt för ett direkt och akut hot och inser att polisen inte kommer. När det är försvarligt även för den mest inbitne vän av demokrati.

Låt oss säga att strömmen går i flera delar av landet. Det är inte långsökt, Miljöpartiet har ju själva erkänt att blir det en kall vinter så kommer inte strömmen räcka till. Men det kan också ske som resultatet av storm eller en slumpartad olyckshändelse i ett ställverk. Så fort strömmen är borta mer än några dygn kommer plundrande påbörjas i allt fler områden, framförallt i orter där polisen inte har någon närvaro. Och när detta sprider sig så polisen måste prioritera alla sina resurser dit där det är som värst – ungefär som man idag måste prioritera Malmö och skjutningarna då istället ökar i Uppsala, så kommer man i ett sånt här scenario att prioritera de större städerna.

I de mindre orterna, varav de allra flesta idag har något invandrartätt problemområde, kommer förstås ungdomarna – vars identitet går ut på att de är offer för ständig rasism av Sverige och svenskarna – givetvis att ta efter och börja plundra och härja precis som deras gangsteridoler i Malmö, Uppsala, Stockholm och Göteborg mfl gör.

När det driver runt gäng av 25-50 personer som tar allt de vill ha, som insett att de är kungar för ingen kan göra något för att stoppa dem, då måste ändå svensken försvara sig. Då är frågan vad reaktionen blir. Och om reaktionen blir att försvara sig, då kommer det inte stanna vid nödvärn. Decennier av frustration, av ilska, hat och förtryckt rättvisa kommer att komma till ytan. Det kommer inte bli vackert.

Då tror jag att kriget kommer.

Vi är så körda

Jag älskar strategispel, framförallt den sorten där man ska styra över resurser och gå från något väldigt litet för att till slut ha ett helt imperium. Det är tillfredställande att pilla i detaljer och få ihop ekonomin, ta vissa risker för stunden men se till att det på sikt går ihop och till slut nästan sköter sig själv, därför att jag lagt så mycket tid på att sätta upp självgående system.

Just nu spelar jag Planet Zoo. Du bygger en djurpark där du köper in djur, ser till att deras habitat motsvarar deras behov i form av temperatur, växtlighet, sociala behov i form av andra djur från samma (eller andra) arter och till slut när de trivs så kan de i bästa fall föröka sig och då får ökar förstås lockelsen för fler att besöka parker. Vem vill inte se en panda-bebis liksom??

Grejen är den att hela ekonomin i sånna här spel bygger på att du har kontroll över helheten. Att du inte tar dig vatten över huvudet och satsar för stort i början. Visst, du vill såklart ha en pandabebis, men pandor är kräsna, de kräver rätt stora habitat och har notoriskt svårt att föröka sig i fångenskap. Så därför börjar man lämpligen med något mindre imponerande men mindre riskfyllt. T.ex. kan man ha terrarium med ödlor, insekter eller kanske en orm. De lockar inte lika mycket publik, men de förökar sig jävligt snabbt, så med lite tålamod har du snart fler tusenfotingar än som trivs i det där terrariet och när du börjar sälja dem så får du snart in pengar. Tillräckligt med pengar för att investera i något större.

Det här är egentligen inte direkt hjärnkirurgi utan grundprinciper som gäller för all ekonomi. Även i verkligheten, om du ska investera i företag, eller om vi ser det på nationell nivå, ekonomin för ett helt land.

Vart är Sverige på väg?

Det bästa sättet att förutsäga hur framtiden kommer se ut för ett land är att se hur den yngre generationen klarar sig och därmed vad det finns för resurser att jobba med i framtiden. Om alla pandor börjar närma sig slutet av sin fertila ålder och det ännu inte blivit några panda-bebisar så betyder det att vi snart inte kommer ha några pandor kvar. Lockelsen att besöka djurparken kommer minska och ekonomin kommer gå åt helvete, om vi inte sparat undan nog med resurser för att investera i nya pandor. Tänk långsiktigt, investera i det som lönar sig på sikt.

Sverige har problemet att en stor del av vår etniska underklass i form av migranter från lågutbildade länder inte kan försörja sig själva. De saknar i stor utsträckning förutsättningar att utbilda sig till den nivån som krävs för att kunna få ett jobb, eftersom de jobb som finns i Sverige nu för tiden, kräver väldigt hög kompetens. Når du inte upp till den kompetensen så blir du inte anställd.

Det problemet hade varit övergående, om antagandet att nästa generation, som växer upp i Sverige och går genom samma skola som de barn som har svenska föräldrar gör, därmed fick samma framtid. Men tyvärr verkar det antagandet felaktigt. Dessa barn klarar sig mycket sämre. Ibland så dåligt att de inte ens lär sig vad som behövs för att komma in på yrkesprogrammen på gymnasiet, där kraven är som lägst.

Eftersom utbildningsnivån är det bästa sättet att förutsäga hur någons liv kommer bli ekonomiskt – de flesta blir ju trots allt inte YouTube-kändisar som kan försörja sig på att spela spel – så ser framtidsprognosen dyster ut för Sverige.

Vårt system är byggt utifrån antagandet att skillnaderna i kompetens inte blir för stora mellan de högst utbildade och de som misslyckas. Då kan vi omfördela resurser och jämna ut så att även de som själva inte kan försörja sig till en viss levnadsstandard, ändå kan få tillgång till den genom att det gemensamma försörjs av de mer produktiva.

Men i takt med att de produktiva blir allt färre och de inte-så-produktiva-alls blir allt fler, så kollapsar förutsättningarna för systemet att fungera. Det blir inga panda-bebisar. Det blir knappt tusenfotingar. Och motivationen för de som kan försörja sig att betala för allt fler som till synes inte gör mer än ställer krav, kallar folk rasister och försvarar kriminella med att de “hamnat snett” och “är världens gulligaste eg.” kommer förstås minska.

Vart hamnar vi?

Var hamnar vi om vi följer denna utveckling i tangentens riktning? Tja, det är ju inte så svårt att föreställa sig. Vi kommer ha områden som är totalt oförmögna att försörja sig i ett land där mycket resurser krävs för att ha råd med mat, sjukvård och nu för tiden också trygghet.

I slutändan står vi alla oss själva närmast. Segregationen kommer explodera, mycket värre än den är idag. Vi kommer närma oss Sydafrika där etniskt motiverade brott är vardag. Där våld motiveras med att vita är rasister, av “rasifierade” rasister som hatar alla som inte är som dem, eftersom de känner att livet är orättvist, när de inte kan få del av samma levnadsstandard, till följd av sina egna misslyckanden. Samtidigt som vänstern och etablissemanget matar dem med förklaringar som ursäktar dem, att det inte är deras fel att de inte har några pengar, trots att de inte klarat skolan. Att det är rasism att du måste försörja dig själv när andra har mer pengar. Att du har rätt att attackera och hata den där gruppen av vita människor som till synes klarar allt så enkelt, säkert för att de är rasister allihop. Kolonialism osv.

Offeridentitet är livsfarlig, eftersom det betyder att du inte har makt att förbättra din tillvaro. Offer förutsätter förövare. Om förövaren är “alla svenskar”, så är det inte svårt se varför empatin är så frånvarande, att man i ett stort gäng av likasinnade utan betänkligheter kan råna, misshandla och förnedra barn som tillhör “rasisterna”.

De är ju de jävlarnas fel att mamma inte har något jobb fast hon inte kan svenska och lever på bidrag. Att skolan suger och lärarna är mesar som inte är värda lyssna på. Att de som har pengar är de som säljer knark och som tar makten över tillvaron genom att skapa sig ett våldskapital.

Vi är så körda.

Uppdatering: Henrik Jönsson pratar om exakt detta i sitt senaste avsnitt, se nedan: