När kriget kommer

Någonstans måste det ju finnas en gräns. En gräns för när frustration och ilska, uppdämd efter decennier av hot, våld, förnedring och otrygghet helt enkelt får topplocket att gå och det svenska folket går man ur huset och attackerar de man upplever som förtryckarna?

Jag tänkte på saken och funderade vilken sorts händelse som skulle kunna vara droppen som får bägaren att rinna över. Gäng på 10-15 personer som rånar, misshandlar och förnedrar ett barn? Nä, det har skett. Inget hände. Inga upplopp med svenska män som kräver rättvisa och ställer de ansvariga till svars.

Gäng på 10-15 personer som våldtar nån liten flicka? Nä, det har också hänt, inget hände. Gäng som går in i butiker och bara tar allt de vill ha? Som misshandlar pensionärer? Rullstolsbundna? Nej, nej och nej. Detta är ju vardag i många stadsdelar i Sverige idag. Alla knyter näven i fickan och säger att “nästa gång, då röstar jag SD”. Som om det magiskt skulle påverka riktningen på det fartyg som är Sverige och som vi rest i under iaf trettio års tid vid det här laget.

Faktum är att jag tror ingen enskild händelse kommer göra svensken så förbannad att denne tar lagen i egna händer. Vi är för domesticerade. För regel-bundna. På gott och ont så följer vi det som “vi” kommit överens om, även om vi tycker att saker är fel, även om vi håller med om att “något måste göras”, så överlåter vi det helst till någon form av opersonlig organisation. Vi gör inte saker själva. Det är inte så vi fungerar. Vi är ju civiliserade.

Så vad krävs egentligen för att knuffa det svenska samhället över kanten, för att vi ska vakna upp i vad som bäst kan beskrivas som filmen The Purge, där alla ett dygn om året får frikort att göra precis vad de vill? Hämnas oförrätter, döda folk utan konsekvenser, plundra, härja och bete sig som de “cirkusapor” som idag bebor många av våra utanförskapsområden.

Jag tror det bara kan ske om flera faktorer samverkar. Först och främst kommer det sannolikt inte inledas i någon av våra större städer, för där är polisen någorlunda organiserad och man kommer snabbt slå ner försök till medborgargarden. Dessutom har man relativt mycket resurser, eftersom man är satt att hantera de socialt utsatta områden som hela tiden är scen för bilbränder, rån, skottlossningar, bombattentat, barnrån och liknande moderna företeelser.

För det andra tror jag bara svensken beväpnar och försvarar sig om man faktiskt är utsatt för ett direkt och akut hot och inser att polisen inte kommer. När det är försvarligt även för den mest inbitne vän av demokrati.

Låt oss säga att strömmen går i flera delar av landet. Det är inte långsökt, Miljöpartiet har ju själva erkänt att blir det en kall vinter så kommer inte strömmen räcka till. Men det kan också ske som resultatet av storm eller en slumpartad olyckshändelse i ett ställverk. Så fort strömmen är borta mer än några dygn kommer plundrande påbörjas i allt fler områden, framförallt i orter där polisen inte har någon närvaro. Och när detta sprider sig så polisen måste prioritera alla sina resurser dit där det är som värst – ungefär som man idag måste prioritera Malmö och skjutningarna då istället ökar i Uppsala, så kommer man i ett sånt här scenario att prioritera de större städerna.

I de mindre orterna, varav de allra flesta idag har något invandrartätt problemområde, kommer förstås ungdomarna – vars identitet går ut på att de är offer för ständig rasism av Sverige och svenskarna – givetvis att ta efter och börja plundra och härja precis som deras gangsteridoler i Malmö, Uppsala, Stockholm och Göteborg mfl gör.

När det driver runt gäng av 25-50 personer som tar allt de vill ha, som insett att de är kungar för ingen kan göra något för att stoppa dem, då måste ändå svensken försvara sig. Då är frågan vad reaktionen blir. Och om reaktionen blir att försvara sig, då kommer det inte stanna vid nödvärn. Decennier av frustration, av ilska, hat och förtryckt rättvisa kommer att komma till ytan. Det kommer inte bli vackert.

Då tror jag att kriget kommer.

Vi är så körda

Jag älskar strategispel, framförallt den sorten där man ska styra över resurser och gå från något väldigt litet för att till slut ha ett helt imperium. Det är tillfredställande att pilla i detaljer och få ihop ekonomin, ta vissa risker för stunden men se till att det på sikt går ihop och till slut nästan sköter sig själv, därför att jag lagt så mycket tid på att sätta upp självgående system.

Just nu spelar jag Planet Zoo. Du bygger en djurpark där du köper in djur, ser till att deras habitat motsvarar deras behov i form av temperatur, växtlighet, sociala behov i form av andra djur från samma (eller andra) arter och till slut när de trivs så kan de i bästa fall föröka sig och då får ökar förstås lockelsen för fler att besöka parker. Vem vill inte se en panda-bebis liksom??

Grejen är den att hela ekonomin i sånna här spel bygger på att du har kontroll över helheten. Att du inte tar dig vatten över huvudet och satsar för stort i början. Visst, du vill såklart ha en pandabebis, men pandor är kräsna, de kräver rätt stora habitat och har notoriskt svårt att föröka sig i fångenskap. Så därför börjar man lämpligen med något mindre imponerande men mindre riskfyllt. T.ex. kan man ha terrarium med ödlor, insekter eller kanske en orm. De lockar inte lika mycket publik, men de förökar sig jävligt snabbt, så med lite tålamod har du snart fler tusenfotingar än som trivs i det där terrariet och när du börjar sälja dem så får du snart in pengar. Tillräckligt med pengar för att investera i något större.

Det här är egentligen inte direkt hjärnkirurgi utan grundprinciper som gäller för all ekonomi. Även i verkligheten, om du ska investera i företag, eller om vi ser det på nationell nivå, ekonomin för ett helt land.

Vart är Sverige på väg?

Det bästa sättet att förutsäga hur framtiden kommer se ut för ett land är att se hur den yngre generationen klarar sig och därmed vad det finns för resurser att jobba med i framtiden. Om alla pandor börjar närma sig slutet av sin fertila ålder och det ännu inte blivit några panda-bebisar så betyder det att vi snart inte kommer ha några pandor kvar. Lockelsen att besöka djurparken kommer minska och ekonomin kommer gå åt helvete, om vi inte sparat undan nog med resurser för att investera i nya pandor. Tänk långsiktigt, investera i det som lönar sig på sikt.

Sverige har problemet att en stor del av vår etniska underklass i form av migranter från lågutbildade länder inte kan försörja sig själva. De saknar i stor utsträckning förutsättningar att utbilda sig till den nivån som krävs för att kunna få ett jobb, eftersom de jobb som finns i Sverige nu för tiden, kräver väldigt hög kompetens. Når du inte upp till den kompetensen så blir du inte anställd.

Det problemet hade varit övergående, om antagandet att nästa generation, som växer upp i Sverige och går genom samma skola som de barn som har svenska föräldrar gör, därmed fick samma framtid. Men tyvärr verkar det antagandet felaktigt. Dessa barn klarar sig mycket sämre. Ibland så dåligt att de inte ens lär sig vad som behövs för att komma in på yrkesprogrammen på gymnasiet, där kraven är som lägst.

Eftersom utbildningsnivån är det bästa sättet att förutsäga hur någons liv kommer bli ekonomiskt – de flesta blir ju trots allt inte YouTube-kändisar som kan försörja sig på att spela spel – så ser framtidsprognosen dyster ut för Sverige.

Vårt system är byggt utifrån antagandet att skillnaderna i kompetens inte blir för stora mellan de högst utbildade och de som misslyckas. Då kan vi omfördela resurser och jämna ut så att även de som själva inte kan försörja sig till en viss levnadsstandard, ändå kan få tillgång till den genom att det gemensamma försörjs av de mer produktiva.

Men i takt med att de produktiva blir allt färre och de inte-så-produktiva-alls blir allt fler, så kollapsar förutsättningarna för systemet att fungera. Det blir inga panda-bebisar. Det blir knappt tusenfotingar. Och motivationen för de som kan försörja sig att betala för allt fler som till synes inte gör mer än ställer krav, kallar folk rasister och försvarar kriminella med att de “hamnat snett” och “är världens gulligaste eg.” kommer förstås minska.

Vart hamnar vi?

Var hamnar vi om vi följer denna utveckling i tangentens riktning? Tja, det är ju inte så svårt att föreställa sig. Vi kommer ha områden som är totalt oförmögna att försörja sig i ett land där mycket resurser krävs för att ha råd med mat, sjukvård och nu för tiden också trygghet.

I slutändan står vi alla oss själva närmast. Segregationen kommer explodera, mycket värre än den är idag. Vi kommer närma oss Sydafrika där etniskt motiverade brott är vardag. Där våld motiveras med att vita är rasister, av “rasifierade” rasister som hatar alla som inte är som dem, eftersom de känner att livet är orättvist, när de inte kan få del av samma levnadsstandard, till följd av sina egna misslyckanden. Samtidigt som vänstern och etablissemanget matar dem med förklaringar som ursäktar dem, att det inte är deras fel att de inte har några pengar, trots att de inte klarat skolan. Att det är rasism att du måste försörja dig själv när andra har mer pengar. Att du har rätt att attackera och hata den där gruppen av vita människor som till synes klarar allt så enkelt, säkert för att de är rasister allihop. Kolonialism osv.

Offeridentitet är livsfarlig, eftersom det betyder att du inte har makt att förbättra din tillvaro. Offer förutsätter förövare. Om förövaren är “alla svenskar”, så är det inte svårt se varför empatin är så frånvarande, att man i ett stort gäng av likasinnade utan betänkligheter kan råna, misshandla och förnedra barn som tillhör “rasisterna”.

De är ju de jävlarnas fel att mamma inte har något jobb fast hon inte kan svenska och lever på bidrag. Att skolan suger och lärarna är mesar som inte är värda lyssna på. Att de som har pengar är de som säljer knark och som tar makten över tillvaron genom att skapa sig ett våldskapital.

Vi är så körda.

Uppdatering: Henrik Jönsson pratar om exakt detta i sitt senaste avsnitt, se nedan: