Vem vill man eg. hjälpa?

Kampen om nolltolerans mot skademinimering handlar om en kamp om idéer mot verklighet. Som socialdemokraten Morgan Johansson säger;

– Samhällets roll är att ge hjälp och stöd. Inte att ge missbrukaren mer och mer narkotika och hålla dem i ett livslångt missbruk, sa Johansson i debatten.

”Om de så ska dö på kuppen” hade han kunnat lägga till, för det är så verkligheten ser ut. Väldigt få heroinmissbrukare blir fria från sitt missbruk, istället dör de, av överdos när de börjar knarka igen, eller av livet det tvingas leva, eftersom ”samhället inte ska hålla dem i ett livslångt missbruk”.

När det är samhällets politik och inte knarket som dödar människor, så måste man fråga sig om man verkligen driver politik för att hjälpa folk, eller om det är idéerna själva som är målet.

Utländska erfarenheter vittnar om positiva resultat med receptbelagt heroin eftersom riskerna för hiv-spridning minskar, livskvalitén förhöjs och de sociala problemen förknippade med missbruket minskar.

Nyheter24

Sverige borde utan tvivel öka tillgången till sprutbytesprogram och införa heroinprogram, precis som i Danmark. Dock tror jag utsikterna för det är små. Det behövs ett generationsbyte i drogpolitiken. De gamla idéerna dör först med sina företrädare, eftersom inga motgångar verkar kunna få dem att ändra sig. Det är inte verkligheten det är fel på, det är kartan och den som håller den.

Update: Liberaler i södermanland vill ha sprutbytesprogram!

Andra om detta: Liberati, EfterArbetet,

  • Yuri

    Jag tror att varken sprutor eller gratis heroin kan förändra saken. Problemet är att en heroinist som varit frivillig på avgiftning, har ingenstans att ta vägen. Vilken arbetsgivare ska anställa en sån arbetare som kom nyss ut av en avgiftningsavdelning. Han återkommer till drogmissbruk, förstås, eftersom inte ser någon möjlighet i livet och det blir en sluten cirkel: missbruk, avgiftning, missbruk. Det är där problemet finns. Hur kan man lösa det? Om det går att lösa…