Pedofili & Hebefili

Det här inlägget kommer handla huvudsakligen om pedofili. Hebefili anser jag eg. är en onödig term, något som uppstått för att de äldre ska kunna marginalisera de yngre. Det är ett sentida påfund som sett i relation till mänsklighetens historia blir ett rätt befängt begrepp. ‘Pedofili’ å andra sidan är ett begrepp lite som ‘terrorism’. Ett verktyg för att driva igenom vansinniga lagar och effektivt ersätta folks förnuft med känslobaserade, oärliga resonemang som bara överlever när man aktivt kämpar för att inte ta till sig fakta.

När man talar om sex blir det ofta så att man halkar in på naturlighetsresonemang, en kvarleva från kristendomen där Guds ordning var grunden för vad som var rätt och fel. Utan Guds ordning, efter Upplysningen, så blev det istället en fråga om vad som var i enlighet med naturen och inte. Men valet handlar inte om naturligt och onaturligt, utan om naturligt och övernaturligt. För allt som existerar är i enlighet med naturen.

Allt liv som existerar är inte livskraftigt, konkurrensmässigt etc, men naturen saknar mål och syften. Det finns ingen mening med det vi definierar som liv. Lika lite som det finns mening med det vi inte kallar liv. Det enda vi vet är att saker existerar och när de existerar är de naturliga. Det odefinierbara, det som inte stämmer överrens med vad vi vet om världen, det blir övernaturligt. Och få skulle nog påstå att ‘analsex’ är övernaturligt.

När vi har sågat naturlighetsargumentet vid fotknölarna kan vi konstatera att eftersom det inte finns någon Mening, så är moral subjektiv. En för mig rimlig inställning är att moral ska handla om skademinimering. Det är nämligen något allmänmänskligt, att vi alla vill undvika skada och att alla ska ha samma rättigheter som individer. Jag vill inte ha en moral som grundar sig på vad någon subjektivt tycker är äckligt. Eller som grundar sig på vidskeplighet. Rent principiellt håller nog de flesta med.

Ett annat arv som kristendomen förpestat västvärlden med, är att den är sexnegativ. Dvs., den ser sex som något dåligt som alltid bör ske inom strikta ramar och helst inte alls. Paulus – grundaren av kristendomen som aldrig träffade Jesus – säger uttryckligen att det bästa är om alla lever som honom (kyska), men att ska man nödvändigtvis ägna sig åt sexuellt ofog så ska man gifta sig (fritt citerat). Räcker inte det för att övertyga kan man ju titta på vår historia och se hur kyrkan gång på gång moraliserar över allt från barn utanför äktenskapet, till häxjakten där höjden av synd var att ha sexuellt utsvävande fester med Djävulen på blåkulla. Ytterligare exempel kan ju göras i mer modern tid där Påven och många andra företrädare för olika kristna samfund uttalat sig om avvikande sexualitet, t.ex. homosexualitet, som något omoraliskt eller sjukligt. Om nån envis jävel fortfarande förnekar att kristendomen är sexnegativ i grunden så får det väl helt enkelt va så.

Tittar man på andra kulturer, som inte förpestats av kristendomens negativa arv, så inser man nämligen fort att kontrasten är enorm i t.ex. Japan, där lolitakulturen är allmänt spridd och accepterad. Där man kan köpa lolitatrosor ur automater och där gränsen mellan porr och vanlig TV-underhållning är ganska vag (sök lite efter japansk tv-underhållning på YouTube för att få exempel, förnedring och nakenhet är frekvent förekommande). Kikar man efter kinky porr så är det Japan som verkar specialicerade på det mest udda (scat, vomit, ålar, maskar, etc. för att inte tala om all hentai-porr med demoner, tentakelmonster och annat).

Så om vi nu kan försöka bedöma och mäta pedofili efter samma standard som vad som helst, slå naturlighet- och äckelargument ifrån oss, så har vi nått en bra bit på vägen att förstå det här. Vissa når aldrig så här långt. De styrs av hat och vill inte veta av någon som helst självkritik. De är intellektuellt ohederliga och är inte intresserade av något annat.

Då är frågan, utifrån en princip om skademinimerande, vilka är problemen? Det påstås gärna korrelationer, dvs direkta samband, mellan pedofili och övergrepp på barn. I den mån övergrepp begås på barn, sker majoriteten av dessa inte av pedofiler. Alltså är inte sexuella övergrepp något vi direkt och enbart kan lasta pedofiler för. Det andra problemet är definitionen av övergrepp. Precis som en fjortonåring ”våldtas” oavsett hur gärna hon vill ha sex med en äldre partner så är det i juridisk mening ett ”övergrepp” oavsett hur illa eller väl barnet far av händelsen. Här kommer sexnegativismen in. Sex är något dåligt, något farligt, som i sig själv har en inneboende förmåga att traumatisera. Så säger vår kultur och så säger kristendomen. Jag håller inte med om det. Jag menar att traumat i lika stor omfattning beror på kulturen som handlingen.

Men nu lever vi i en sexnegativ kultur och då måste vi förhålla oss utifrån de förutsättningarna. Därför anser jag att sett i sin helhet är det fullständigt oansvarigt av en äldre person att ha sex med en väldigt ung person. Den yngre personen kan inte överblicka och förstå konsekvenserna med det stigma som samhället kommer lägga på henne/honom. Det beror inte på handlingen i sig, utan är ett kulturellt fenomen. Men inte desto mindre något den yngre personen måste leva med. Det känner den äldre personen till, men tar inte ansvar för. Vi lastar inte yngre personer som äldre. Och även om jag inte alls håller med om att gränsen för detta åtskiljande är i närheten av rimlig, så anser jag att en sådan bör finnas. Eftersom det får så otroligt omfattande konsekvenser, så måste principen om skademinimering träda in och det gör det rimligt att förbjuda detta, så som samhället ser ut nu. Lagstiftning är inte vägen att gå, det är hysterin för stark för fortfarande för att det ska slå väl ut.

Men – och detta är viktigt – vår kultur är inte mänsklighetens kultur. Det är inget givet, varken kulturellt utifrån tid eller rum, att det måste se ut såhär, även om vi gärna vill leka moraliska imperialister i Sverige. Vi tror oss alltid vara bäst när det gäller moral. Oavsett vilken lösning vi har på problem så är det den bästa tänkbara och resten av världen kan omöjligen ha tänkt på något vi inte själva tänkt. Den svenska kulturen har helt enkelt hybris.

Detta gestaltas t.ex. utmärkt genom moraliska entrepenörer som ECPAT som påtvingar sin kultur på resten av världen och hittar ofrivilliga ”offer” att tillägna sin ”omtänksamhet” till.

När det kommer till skademinimering så måste man också se till vad som de facto får konstruktiva, skademinimerande effekter. Är det konstruktivt att stigmatisera pedofiler, så de alienerar sig från samhället, bildar en egen kultur, med egen moral, där även övergrepp kan rättfärdigas? Eller vore det lämpligare att eftersträva en lagstiftning och allmän attityd i samhället som faktiskt käns vid pedofiler som människor som alla andra? Vi är trots allt inte enbart vår emotionella attraktion. Och verktyg för att leva ut våra känslor på sätt som inte drabbar omgivningen negativt behöver vi alla. Att ge upp pedofiler och stöta ut dem, menar jag sannolikt har ett direkt kontraproduktivt resultat, om skademinimering är det man eftersträvar.

Nu har jag inte ens börjat gå in på hur stigmatiseringen av pedofili och den medvetslösa kampen för att eliminera allt som ens kan antydas ha en koppling till det får helt absurda återverkningar på demokratiska fundament, något t.ex. Falkvinge understryker idag.

Hebefili då? Ja, hebefili är som sagt ett sentida påfund. Större delen av mänsklighetens historia, när vi inte blev särskilt långlivade, så var det förstås meningslöst att dela upp attraktion till unga könsmogna individer och attraktion till äldre könsmogna individer. Är man könsmogen så avlar man av sig, det är generellt så det ser ut naturen.

Men då menar somliga att det finns en diskrepans (ett glapp) mellan fysisk och mental mognad. Jag menar att i den mån sådan finns, är den fullständigt artificiellt framställd av en kultur som är kraftigt präglad av trygghetsnarkomani och i stor brist på personligt ansvar. Utan ansvar och konsekvenser av sitt handlande mognar man inte som människa. Staten har blivit vår curlingförälder! Och bara så är möjligt att hålla någon mentalt eftersatt, bortom den fysiska mognaden. Människan har förökat sig och fostrat barn i ”ung” ålder i hundratusentals år och uppenbarligen är vi en av få arter som fortfarande existerar.

Att attraheras till en person som är könsmogen, är fullständigt ”naturligt”. Det ligger i enlighet med våra instinkter om att föröka oss så fort det är möjligt. Precis som alla andra djur. En ung könsmogen person är optimalt beskaffad för att föda friska barn med god överlevnadsförmåga. En 30 åring ligger taskigt till och en 40åring, ja det är länge sen det var optimala förhållanden i den barnfabriken.

Så varför ligger då byxmyndigheten vid 15 års ålder, när vi blir könsmogna redan kring 11-12? Jo, för att när lagen skrevs, för sisådär 200 år sedan, så var förhållandena så usla att vi pga näringsbrist och annat försköt könsmognaden – precis som det kan ske idag och även hos äldre individer att förmågan att få barn helt upphör vid kraftig över- eller undervikt.

Rent biologiskt är det helt ”naturligt” att dras till unga könsmogna individer. Nu styrs vi ju inte helt av våra instinkter och könsmognad är inte det enda som avgör vid val av partner. Vi får andra värderingar i takt med att vi utvecklas av erfarenheter. Men idag har vi en mental eftersatthet som vårt samhälle låter prägla ungdomar (ett ord som ECPAT t.ex. inte verkar vilja kännas vid, eftersom de menar att man är barn tills man är vuxen). Vi har genom vår kultur eftersatt mental mognad så mycket, att vi t o m fått skapa en kategori av ”unga vuxna”, som måste ha extra mycket stöd och frånvaro av eget ansvar, eftersom de annars inte kan ta hand om sig själva.

Jag har mycket svårt att se hur detta kan ses som något värdefullt att eftersträva och något som motiverar stigmatiserande av de som fortfarande känns vid sin instinktiva attraktion till unga könsmogna som ju oavsett kultur de facto är bäst lämpade för att föda barn. Och nej, barnfödande är förstås inte det medvetna målet med attraktionen, evolutionen fungerar inte så. Men man måste tillstå att lagstiftning som går tvärtemot biologin har tämligen usla förutsättningar att lyckas och nyttan med det kan också ifrågasättas.

Men framförallt vänder jag mig förstås mot att man förbarnsligar individer som har mångt större mental potential än att vara tvingas vara barn fram till sin 18årsdag, för att sedan över en natt utveckla mognad till en vuxen.