Feminism = Likhet mellan könen

Jag brukar återkommande kritisera feminism och även (iaf. indirekt) liberaler som envisas med att kalla sig feminister.

Feminism har en innebörd som i Sverige förstås vara något i stil med vad Gudrun Schyman (f!), Bigotta Ohlsson (fp) och Zaida Catalan (mp) står för. Statlig kontroll tills varenda tänkbar grupp har en perfekt statistiskt könsfördelning på 50%/50%. När vi alla väljer samma saker i en fördelning som är densamma hos både män och kvinnor – när ingen statistisk skillnad i beteende finns längre – då har vi uppnått jämställdhet. (Och sen är kvinnan alltid offer, i synnerhet så fort något innefattar sex…)

Sen finns det vettiga undantag som fortfarande envisas med att kalla sig feminister. T.ex. Petra Östgren.

Problemet med det är att det är som att kalla sig kommunist och sen säga att ”men jag är inte alls en sån kommunist”. Vi såg ju hur bra det gick för Lars Ohly. Det är en så allmän uppfattad sanning vad som är ‘feminism’, att kampen är förlorad och det är enligt mig slöseri på tid att försöka återvinna termen. Det är  bättre bilda en ny term, eller använda en bättre – som ‘liberal’. Liberalismen innefattar nämligen den sorts feminism som vi borde eftersträva.

En feminism som inte handlar om jämlikhet – att alla ska handla lika – utan om möjligheten att fatta fria val. Där inte tolkningen att vi alla är slav under vår omgivning premieras, på det sätt som ovanstående nämnda trio är övertygade om.

Det kom en jättebra artikel om just detta i Sydsvenskan igår.

Den ursprungliga definitionen på jämställdhet är att bägge könen ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att lagar är könsneutrala och att alla har samma tillgång till utbildning och arbetsmarknad. Vare sig du är man eller kvinna skall du kunna välja att vara fysiker, sjuksköterska eller hemmaförälder.

Statens definition på jämställdhet innebär istället full likriktning mellan könen. Män och kvinnor skall fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan.

Detta är kärnan i min kritik mot den svenska statsfeminismen. Jag tror faktiskt också att få medborgare kan identifiera sig med den sistnämnda synen på feminism. Vi vet alla att könen skiljer sig åt. Sen finns det enskilda könsöverskridare – som jag – men vi är få och undantag. De flesta befinner sig mer eller mindre tryggt på någon sida av könsnormerna.

Problemen uppstår förstås för oss som avviker. Kvinnan som vill vara brandman ska förstås ha samma möjlighet som en man att söka till den utbildningen. Men det kan aldrig vara ett större mål för samhället att ha kvinnliga brandmän, framför att jobbet blir gjort på bästa tänkbara sätt. Könet har inte ett egenvärde – vilket är precis vad feminismen borde handla om.

Statsfeminismen resonerar precis tvärtom. Ist för att könet inte ska spela någon roll, så ska allt kvinnlig premieras. Det blir ett egenvärde att få in 50% kvinnor i styrelsen, bara för att de är kvinnor, inte för att individerna platsar på just den positionen. Feminismen handlar inte om jämställdhet utan om besatthet vid kön.

Och detta genomsyrar hela samhället. Vi har två olika juridiska kön. Tänk om vi haft olika juridiska raser? ”Asian, caucasian, african, afroamerican…” så ser det ut i USA. Vi skulle aldrig drömma om att skriva ras på legitimationen, men vårt juridiska kön är tydligen av intresse. Borde inte vår förmåga att prestera vara det som räknas i alla sammanhang? När är egentligen kön intressant – ur juridiskt perspektiv – om vi nu ska agera liberalt feministiskt och aldrig särbehandla pga kön?

Medicinskt är en annan femma. För vi skiljer ju oss åt biologiskt. Det är ingen social konstruktion, så ser verkligheten ut. Sen kan Schyman, Ohlsson och Catalan tycka va fan de vill.

Ifall vi är helt styrda av omgivningens förväntningar och samhällets strukturer, hur lyckas i så fall de genusvetare som regeringen anlitar som experter kritisera den nuvarande samhällsordningen? Vittnar inte detta om deras förmåga att som individer bryta sig ur rådande strukturer? Man kan fråga sig varför de då inte tillskriver andra samma förmåga att kritiskt analysera sin vardag och göra individuella val.

Med tanke på att det finns biologiska skillnader mellan könen, samt att alla individer är olika, är det inte särskilt troligt att varje yrkeskategori och varje arbetsplats i hela landet samtidigt kommer att ha en exakt jämn könsfördelning. Således kommer den typ av ”jämställdhetspolitik” som bedrivs idag inte att kunna genomföras utan tvångsåtgärder.

Varje ny statlig jämställdhetsutredning inleds med att man konstaterar att föregående projekt inte gav önskat resultat. Därför är vår uppmaning till politikerna: lägg ner denna ouppnåeliga strävan efter 50/50-fördelning och återgå till en jämställdhetspolitik värd namnet.

Och det kan jag också skriva under på.

  • ”Det är bättre bilda en ny term, eller använda en bättre – som ‘liberal’.”
    Problemet är att ”liberal” också har blivit ett sånt där urvattnat och kvaddat begrepp. Bigotta Ohlsson är nämligen inte bara feminist, hon är också liberal. Joråserrusåatte… Och nästan varenda en som röstade igenom FRA-lagen och Ipred är enligt egen utsago liberaler. Alltså; vi har en situation där det inte räcker att säga att man är liberal, man måste också poängtera att man inte är en SÅN (låtsas) liberal.
    .-= Joshua_Tree´s last blog ..Stockholmsinitiativet, the movie =-.

  • Fast jag tycker fortfarande Liberal har mer cred som term, alternativet är väl liberatarian.. Frågar du vad en liberal är så tror jag fler inte vet, än har en bestämd uppfattning, så som med termen feminism.

  • Javisst, det är inte lika illa. Än. Men det är ju ingen tillfällighet att många sanna liberaler numera kallar sig pirater istället. ;)

  • Joshua_Tree: Nej, det ligger nog en del i det. Även om piratismen knappast tar upp alla värden som omfattas av liberalismen. :D

  • Varför ska vi feminister behöva byta namn bara för att statsfeministerna ger oss dåligt rykte? Kan då inte istället de byta namn till något mer passande? Typ könsfascister, eller nåt.
    Reclaim the word, FFS!
    .-= Yamiko´s last blog ..Litauen antar flummig och homofobisk morallag =-.

  • WysiWyg

    Det du tar upp som något positivt med termen liberal, att ingen riktigt verkar veta vad det står för, är snarare något negativt. Detta öppnar för att väldigt många med väldigt olika åsikter kallar sig för liberaler, och att man sedan får ”stå till svars” för vad andra har för åsikter.

    Rätta mig om jag har fel, men finns det inte typ hur många olika liberala inriktningar som helst? Marknadsliberal, sexliberal etc?
    .-= WysiWyg´s last blog ..Tvättstuge-äventyr. =-.

  • ”Problemet med det är att det är som att kalla sig kommunist och sen säga att ‘men jag är inte alls en sån kommunist’. Vi såg ju hur bra det gick för Lars Ohly.”

    Lars Ohly besvarade i en engelsk (märk väl: engelsk) intervju frågan om han ser sig som kommunist med att benämna sig som leninist (jag antar då marxist-leninist). Det går dock inte att bortse från att historiens missöden med tvångs-kommunism (vissa kallar det för statskommunism), alltså auktoritär och totalitär kommunism, har överbelastat termen på samma sätt som feminism till fördel för de som fruktar just denna sorts maktordning.
    För den delen behöver man inte sätta likhetstecken med de som förespråkar en frihetlig kommunism (öppet och ömsesidigt samarbete i t.ex. ett anarkistiskt/syndikalistiskt samhälle) med tvångs-kommunister, bara för att stalinister (trodde dem var utdöda?), trotskister (jodå, dem finns kvar) och marxist-leninister är dem som får mest plats på mediascenen så fort ämnet kommunism behandlas. Och då har frihetliga kommunister och tvångs-kommunister alltid varit i strid med varandra, samt att jag har ingenting gemensamt med någon av ”dem”, annat än nyfikenhet och respekt för alla ideologiers poänger och svagheter.
    Det är som att peka finger på alla som kallar sig liberaler för att de per automatik borde stödja storföretag som dumpar priserna på sydamerikanska mjölkmarknaden med pulverbaserade mejeriprodukter och orsakar stor ekonomisk kris för lokala bönder, eftersom fri kapitalrörlighet är ett liberalt och inte bara kapitalistiskt signum, eller att liberalismens individualism undergräver minoriteters kulturer med motiveringen ”alla är vi unika”. Det blir lite skev antagonism.

    I övrigt håller jag med. John Stuart Mill skrev de facto Förtrycket av kvinnorna och det gav inspiration till många feministiska tänkare.

  • Sanna

    Eftersom att ordet feminist har en negativ klang så tycker jag personligen att ordet Humanist är bättre. Det är ett ord som står för alla personers lika värde och rättigheter. Man vill att världen ska vara human, dvs mänsklig, medkänande och rättvis.
    Jag skulle stolt kalla mig en humanist, eftersom att detta är ett begrepp som jag kan identifiera mina åsikter med. Humanism är inte begränsat till att vara besatt av könsidentiteter utan enbart människor, och det är ju precis vad vi är, vare sig vi är män eller kvinnor.

    WysiWyg: Ordet liberal ser jag som ett ord som betyder frihet att leva sitt liv som man själv vill det, utan lagar som bestämmer om jag gör rätt eller fel. Sedan kan man välja själv hur liberal man kan vara, därav att liberalers åsikter ibland kan skilja sig ganska mycket från varandra.

  • Yamiko: Så sa kommunisterna också och se hur bra det gick för dem. Men visst, det är din tid och energi du kastar bort. ;P

  • WysiWyg: Det är snarare en fråga om att vara konsekvent eller inte. Antingen är man liberal, eller så är man det inte. Att vara liberal grundat på principer i ena stunden (som rätten till sin egen kropp och därmed pro abort) och i nästa stund vara emot något där samma principer borde gälla, som med droger eller att sälja sex, betyder att man inte är liberal. Man är en inkonsekvent hycklare.

  • ”Vi vet alla att könen skiljer sig åt.”

    ”Den ursprungliga definitionen på jämställdhet är att bägge könen ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att lagar är könsneutrala och att alla har samma tillgång till utbildning och arbetsmarknad.”

    ”Könet har inte ett egenvärde – vilket är precis vad feminismen borde handla om.”

    Om könen skiljer sig åt, hur kan vi veta att en lags som är könsneutral, eller könsblind, ger mest likvärdiga rättigheter och möjligheter? Om könen skiljer sig åt, är det då relevant att hävda att kön borde sakna ”egenvärde”?

    ”Men det kan aldrig vara ett större mål för samhället att ha kvinnliga brandmän, framför att jobbet blir gjort på bästa tänkbara sätt.”

    Det stora problemet, historiskt sett, har väl varit att egenskaper som deriverats ur kön nästlat sig in i definitionen av att jobbet blir bra gjort?

    ”De flesta befinner sig mer eller mindre tryggt på någon sida av könsnormerna.”

    Hur stor del av dessa normer är en social konstruktion? Hur mycket av dessa normer underbygger ojämnlikhet?

    För mig finns det en övertygande historisk bevisning för att det inte fungerar att tillverka en slät spelplan och hoppas att män och kvinnor ska kunna spela på lika villkor, just för att get finns statistiska genetiska distinktioner. Sålunda måste det till kvotering för att tvinga fram ett annat tillstånd.

    Jag ser mycket av könsdiskrimineringen som en produkt av selektivt premierande. Grabbarna ska välja en ny medlem till styrelsen. De väljer bland dem de känner till. Eftersom de vuxit upp i en grabbig miljö, väljer de någon som de a) känner och b) tror kan fungera i en grabbig miljö. Det är viktigt att inse att de gör ett rationellt val. Problemet är att de också perpetuerar selektiviteten.

    Medan målet knappast bör vara exakt 50-50, finns det i min världsbild ett inneobende problem med att använda liberalismens frihetsideal som bas för en feministisk politik, eftersom ojämnlikheten i första hand består i val som görs av män, som ju rimligen också kan kräva valfrihet när de förbigår kvinnor.

    (Usch, har jag just indirekt försvarat Gudrun Schyman? Förlåt, det var inte meningen.)

  • Quest: Rättigheter har inget med möjligheter att göra.

    Ja, och därför bör man ju rimligen ta reda på vad personen kan innan man avfärdar den pga kön. Det är denna diskriminering staten ska skydda mot. Att man avfärdas pga sitt kön, inte pga sina förmågor som individ.

    Det spelar ingen roll vad som är social konstruktion eller om skillnaden mellan könen ”underbygger” ojämnlikhet. Varför folk särbehandlar negativt är oväsentligt, statens jobb är att straffa dem som gör det. (Om man nu inte som jag tycker att privata företag ska få diskriminera hur mycket som helst, men att staten inte får göra det.)

    Jag vill inte ha ett annat tillstånd. Jag säger just att den generella, statistiska skillnaden är irrellevant. Det är som att säga att man ska ”kvotera” bort misshandel genom att förbjuda män från att dricka alkohol, medan kvinnor får dricka hur mycket de vill.

    Staten ska inte pilla i sånt. Den ska ge fan i könsfördelningen på kollektiv nivå. Den ska bara bry sig om individen.

    Det är inget som hindrar kvinnor från att starta företag och bara välja kvinnor i sin styrelse. Uppenbarligen gör inte kvinnor det.

    Nej, du har bara stirrat dig blind på kollektivet och glömt individen igen.

  • ulf_pirat

    Det där med kvotering är intressant, varför kvoterar man inte in män i vården? Ex finns det massor som vill ha jobb på ålderdomshem osv, där verkar det vara kvinnllig övervikt men jag har inte hört ett knyst om att man ska kvotera in män där. kvinnor ska in på manliga områden, men har inte en tanke på att släppa sina egna områden, jag har genomskådat det där!

  • WysiWyg

    Problemet är att ”gemene man” inte premierar principer, de premierar ”vända kappan för vinden” och böja sig som om man vore yoga mästare (eftersom man saknar ryggrad, så långsökt var inte skämtet ;-)).

    I samma sekund som man nämner ord som ”konsekvent” och ”principer” börjar det blöda ur öronen på väldigt många. Och det är väldigt sorgligt.

    Men jo, jag kallar mig för liberal. Så länge jag vet att personen jag pratar med är någorlunda intelligent. Annars så duckar jag. ;-)
    .-= WysiWyg´s last blog ..Tvättstuge-äventyr. =-.

  • ”Nej, du har bara stirrat dig blind på kollektivet och glömt individen igen.”

    Självklart. Diskriminering är på fundamental nivå ett statistiskt begrepp. Vi kan aldrig kontextlöst avgöra att en enskild individ blir diskriminerad. Även när jag som individ upplever att jag blir diskriminerad i en enskild situation bygger ju min upplevelse på att jag ser på min omgivning och tycker att min förmåga/prestation borde vara ekvivalent med dem som blir premierade framför mig. Resonemanget är likvärdigt med slantsingling. Varje enskild singling har en möjlighet att utfalla till min nackdel. Det är först när en lång sekvens av utfall är till min nackdel som jag kan anta att de verkliga och de skenbara oddsen skiljer sig åt.

    För att komma åt detta problem måste lagstiftaren helt enkelt lagstifta om statistiska fiktioner, för den individuella vägen kommer aldrig att vara framkomlig i praktiken. Den enskilda diskrimineraren kan alltid hävda att det enskilda valet var rimligt eller bara slumpmässigt.

    ”Rättigheter har inget med möjligheter att göra.”

    En rättighet är relevant bara om den faktiskt medför en möjlighet. Exakt denna distinktion utgör diskrimineringen av kvinnor idag. Det finns mycket få rättigheter kvinnor saknar, men däremot har de som statistiskt kollektiv ett underskott av möjligheter.