Feminism = Likhet mellan könen

Jag brukar återkommande kritisera feminism och även (iaf. indirekt) liberaler som envisas med att kalla sig feminister.

Feminism har en innebörd som i Sverige förstås vara något i stil med vad Gudrun Schyman (f!), Bigotta Ohlsson (fp) och Zaida Catalan (mp) står för. Statlig kontroll tills varenda tänkbar grupp har en perfekt statistiskt könsfördelning på 50%/50%. När vi alla väljer samma saker i en fördelning som är densamma hos både män och kvinnor – när ingen statistisk skillnad i beteende finns längre – då har vi uppnått jämställdhet. (Och sen är kvinnan alltid offer, i synnerhet så fort något innefattar sex…)

Sen finns det vettiga undantag som fortfarande envisas med att kalla sig feminister. T.ex. Petra Östgren.

Problemet med det är att det är som att kalla sig kommunist och sen säga att ”men jag är inte alls en sån kommunist”. Vi såg ju hur bra det gick för Lars Ohly. Det är en så allmän uppfattad sanning vad som är ‘feminism’, att kampen är förlorad och det är enligt mig slöseri på tid att försöka återvinna termen. Det är  bättre bilda en ny term, eller använda en bättre – som ‘liberal’. Liberalismen innefattar nämligen den sorts feminism som vi borde eftersträva.

En feminism som inte handlar om jämlikhet – att alla ska handla lika – utan om möjligheten att fatta fria val. Där inte tolkningen att vi alla är slav under vår omgivning premieras, på det sätt som ovanstående nämnda trio är övertygade om.

Det kom en jättebra artikel om just detta i Sydsvenskan igår.

Den ursprungliga definitionen på jämställdhet är att bägge könen ges samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att lagar är könsneutrala och att alla har samma tillgång till utbildning och arbetsmarknad. Vare sig du är man eller kvinna skall du kunna välja att vara fysiker, sjuksköterska eller hemmaförälder.

Statens definition på jämställdhet innebär istället full likriktning mellan könen. Män och kvinnor skall fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan.

Detta är kärnan i min kritik mot den svenska statsfeminismen. Jag tror faktiskt också att få medborgare kan identifiera sig med den sistnämnda synen på feminism. Vi vet alla att könen skiljer sig åt. Sen finns det enskilda könsöverskridare – som jag – men vi är få och undantag. De flesta befinner sig mer eller mindre tryggt på någon sida av könsnormerna.

Problemen uppstår förstås för oss som avviker. Kvinnan som vill vara brandman ska förstås ha samma möjlighet som en man att söka till den utbildningen. Men det kan aldrig vara ett större mål för samhället att ha kvinnliga brandmän, framför att jobbet blir gjort på bästa tänkbara sätt. Könet har inte ett egenvärde – vilket är precis vad feminismen borde handla om.

Statsfeminismen resonerar precis tvärtom. Ist för att könet inte ska spela någon roll, så ska allt kvinnlig premieras. Det blir ett egenvärde att få in 50% kvinnor i styrelsen, bara för att de är kvinnor, inte för att individerna platsar på just den positionen. Feminismen handlar inte om jämställdhet utan om besatthet vid kön.

Och detta genomsyrar hela samhället. Vi har två olika juridiska kön. Tänk om vi haft olika juridiska raser? ”Asian, caucasian, african, afroamerican…” så ser det ut i USA. Vi skulle aldrig drömma om att skriva ras på legitimationen, men vårt juridiska kön är tydligen av intresse. Borde inte vår förmåga att prestera vara det som räknas i alla sammanhang? När är egentligen kön intressant – ur juridiskt perspektiv – om vi nu ska agera liberalt feministiskt och aldrig särbehandla pga kön?

Medicinskt är en annan femma. För vi skiljer ju oss åt biologiskt. Det är ingen social konstruktion, så ser verkligheten ut. Sen kan Schyman, Ohlsson och Catalan tycka va fan de vill.

Ifall vi är helt styrda av omgivningens förväntningar och samhällets strukturer, hur lyckas i så fall de genusvetare som regeringen anlitar som experter kritisera den nuvarande samhällsordningen? Vittnar inte detta om deras förmåga att som individer bryta sig ur rådande strukturer? Man kan fråga sig varför de då inte tillskriver andra samma förmåga att kritiskt analysera sin vardag och göra individuella val.

Med tanke på att det finns biologiska skillnader mellan könen, samt att alla individer är olika, är det inte särskilt troligt att varje yrkeskategori och varje arbetsplats i hela landet samtidigt kommer att ha en exakt jämn könsfördelning. Således kommer den typ av ”jämställdhetspolitik” som bedrivs idag inte att kunna genomföras utan tvångsåtgärder.

Varje ny statlig jämställdhetsutredning inleds med att man konstaterar att föregående projekt inte gav önskat resultat. Därför är vår uppmaning till politikerna: lägg ner denna ouppnåeliga strävan efter 50/50-fördelning och återgå till en jämställdhetspolitik värd namnet.

Och det kan jag också skriva under på.