Barn i sekter

SvD skriver om TV3-dokumentären om barn i Jehovas Vittnen som utsätts för psykisk misshandel i syfte att rätta in sig i ledet.

Jag har lite svårt att förstå uppdelningen av sekter och ickesekter. I mina ögon är uppdelningen snarare en fråga om hur sekulariserad utövaren är i förhållande till sitt omgivande samhälle. Tittar man enbart på beteende så vore alla kristna i Sverige för 100 år sedan annars att bedöma som sektmedlemmar. Ser man till hur religionsutövandet fortfarande ser ut på många håll i världen så blir i ett slag väldigt många religionsutövare sektmedlemmar. Det gör begreppet tämligen oanvändbart.

Flera MRM-grupper lever i kollektiv, helt avskärmade från samhället. Annars lever de i andra slags familjeliknande förhållande till varandra, och i flertalet är sektens läror radikalt integrerade i medlemmarnas vardagsliv; att upptagas som sektmedlem innebär en omstörtande förändring som vanligen innefattar att sluta umgås med de som inte tillhör sekten. Gruppens starka sammanhållning fyller till funktion att vidmakthålla sektens läror och föreställningsvärld, genom att kritik och tvivel inte når medlemmarna. För att en grupp ska uppfattas som en sekt, krävs att gruppen uppfattas som fanatisk ifråga om kult och lära, eller att majoritetsuppfattningen och dess värderingar avsevärt står i kontrast till och är oförenlig med gruppens världsuppfattning och värderingar. Även andra drag av extremism, isolering och samhällsopposition är kännetecknande för sekter.
Wikipedia

Den sociala utsattheten som präglar den som bannlyses från katolska kyrkan i länder där alla är troende är absolut jämförbar med den psykiska misshandel som barn i sekter utsätts för om de inte följer sektens riktlinjer för acceptabelt beteende.

Jag tänker på det barn som utsatts för våldtäkt av sin styvpappa, som blev gravid med tvillingar där läkarna var tvugna ge henne abort för att hon annars skulle dö i graviditeten. Mamman som godkände ingreppet, tillsammans med barnet, uteslöts av katolska kyrkan. En social stigmatisering av en organisation som givetvis är livsavgörande när man bor i ett litet samhälle i sydamerika.

I Sverige är ca 70% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt är ateismen (bristen på tro på en gud) uppemot 85% av befolkningen, vilket naturligtvis visar det absurda i kyrkans medlemstal. Folk är medlemmar för att det är tradition, inte för att de har en övertygelse om existensen av en personlig gud. Svenska folket är tämligen sekulariserat. Därför finner de flesta av oss ett beteende grundat på religiös övertygelse främmande och något som främst präglar sekter och personer från andra kulturer.

Den förälder som pga sin religiösa övertygelse psykiskt misshandlar sitt barn genom diverse härskartekniker så som osynliggörande och förminskande, beter sig inte acceptabelt. Det beror på brist på sekularisering, inte om personen är medlem i Jehovas Vittnen eller en källarmoské i Malmö.

Denna sortens misshandel är inte acceptabel och statens ansvar är att skydda barns rättigheter som individer, inte som bihang till sina föräldrar. Det finns inga kristna barn, inga muslimska barn och inga socialistiska eller liberala barn. Barn är sina egna, inte sina föräldrars övertygelse.

  • Anonym

    Jag håller med om att det teoretiskt sett inte finns någon grund att kalla barn för kristna barn, muslimska barn, osv (Dawkins) men i praktiken så existerar den känslan i olika grupper och det kan vara grundat i etnicitet, tro eller både och. Föräldrarna tror sig veta sina barns bästa, och de allra flesta försöker agera i sina barns intresse. Det kan vara bra att hålla i minnet. Förälderns rätt är naturligtvis villkorad, och när samhället ser att föräldern helt uppenbart agerar -motsatt- barnets intresse då kan bör samhället gå in.

    Utan att förminska barnet som individ, eller dess människovärde, så måste man rimligtvis anse att ett barns självbestämmande börjar från noll och når 100% först när barnet blir myndigt. Det är ju så vi omsätter barnets rätt till frihet och självbestämmande i praktiken. (Det nyfödda barnet är helt oförmöget att ta hand om sig själv och att ta konsekvenserna av sina handlingar. Förmågan och ansvaret växer fram gradvis och erkänns fullt ut formellt först vid myndighetsåldern.)

    Ett sådan synsätt är inte oförenligt med artikel 18:4 i FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, enligt vilken föräldrarna, på gott och ont, äger rätten att fostra sitt barn enligt den egna religiösa/moraliska övertygelsen. En rätt som naturligtvis måste ses som avtagande i takt med att barnets förmåga till självbestämmande tilltar.

  • Anonym

    Det uppstår vissa komplikationer, när folk ordagrant försöker följa saker som någon skrev ner några tusen år sen. Jag har personligen gått ur kyrkan, tagit avstånd från medeltiden. Men man måste ha viss tolerans, mot de mindre innovationsbenägna del av befolkningen. Frågan är va gränsen går mellan gammalmodig och rent bakåtsträvande. Det är varje generations bekymmer, att slå sig fria på sitt sett. 
    Problemet verkar dock vara att inom vissa grupper, handlar det inte om en sund generationsväxling. Det kommer att handla om att föräldrarna, som aldrig gjorde uppror mot deras tid förväntar sig att barnen ska göra som de själva gjorde, vilket leder till sjuka förhållanden. Det fungerar givetvis inte att släppa väg ungen till ett vanligt dagis, låta barnet gå i vanlig skola. Utan att bli mobbad, både hemma och i sin dagliga verksamhet. Dessa barn är att jämställa med barn till alkoholister, eller liknande i min mening. 

  • Malya

    En sak som aldrig brukar belysas är hur vanliga, svenska föräldrar utan tro bryter med barn som blir troende. Jag har själv varit med om detta. Min pappa ville inte prata mig och behandlade mig som luft i många år (mer än 15) eftersom jag gick med i Krishna-rörelsen. Nu är vårt förhållande rätt bra även om vi träffas sällan.
    Det var inte särskilt kul heller. Jag känner å andra sidan inte någon förälder inom Krishna-rörelsen som brutit med sina barn för att de inte omfattar tron längre.
    Jag är inte ensam om detta heller, det är en vanlig erfarenhet. För det mesta brukar det för de flesta bli bra med tiden när ens föräldrar ser att man mår bra och inte lever så annorlunda som de trott (vad har media för ansvar för att de skrämmer upp folk med överdrifter?).

    Så fenomenet verkar knappast vara begränsat till religiösa (vilket dock inte gör det hela särskilt trevligare förstås…).