Barn i sekter

SvD skriver om TV3-dokumentären om barn i Jehovas Vittnen som utsätts för psykisk misshandel i syfte att rätta in sig i ledet.

Jag har lite svårt att förstå uppdelningen av sekter och ickesekter. I mina ögon är uppdelningen snarare en fråga om hur sekulariserad utövaren är i förhållande till sitt omgivande samhälle. Tittar man enbart på beteende så vore alla kristna i Sverige för 100 år sedan annars att bedöma som sektmedlemmar. Ser man till hur religionsutövandet fortfarande ser ut på många håll i världen så blir i ett slag väldigt många religionsutövare sektmedlemmar. Det gör begreppet tämligen oanvändbart.

Flera MRM-grupper lever i kollektiv, helt avskärmade från samhället. Annars lever de i andra slags familjeliknande förhållande till varandra, och i flertalet är sektens läror radikalt integrerade i medlemmarnas vardagsliv; att upptagas som sektmedlem innebär en omstörtande förändring som vanligen innefattar att sluta umgås med de som inte tillhör sekten. Gruppens starka sammanhållning fyller till funktion att vidmakthålla sektens läror och föreställningsvärld, genom att kritik och tvivel inte når medlemmarna. För att en grupp ska uppfattas som en sekt, krävs att gruppen uppfattas som fanatisk ifråga om kult och lära, eller att majoritetsuppfattningen och dess värderingar avsevärt står i kontrast till och är oförenlig med gruppens världsuppfattning och värderingar. Även andra drag av extremism, isolering och samhällsopposition är kännetecknande för sekter.
Wikipedia

Den sociala utsattheten som präglar den som bannlyses från katolska kyrkan i länder där alla är troende är absolut jämförbar med den psykiska misshandel som barn i sekter utsätts för om de inte följer sektens riktlinjer för acceptabelt beteende.

Jag tänker på det barn som utsatts för våldtäkt av sin styvpappa, som blev gravid med tvillingar där läkarna var tvugna ge henne abort för att hon annars skulle dö i graviditeten. Mamman som godkände ingreppet, tillsammans med barnet, uteslöts av katolska kyrkan. En social stigmatisering av en organisation som givetvis är livsavgörande när man bor i ett litet samhälle i sydamerika.

I Sverige är ca 70% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt är ateismen (bristen på tro på en gud) uppemot 85% av befolkningen, vilket naturligtvis visar det absurda i kyrkans medlemstal. Folk är medlemmar för att det är tradition, inte för att de har en övertygelse om existensen av en personlig gud. Svenska folket är tämligen sekulariserat. Därför finner de flesta av oss ett beteende grundat på religiös övertygelse främmande och något som främst präglar sekter och personer från andra kulturer.

Den förälder som pga sin religiösa övertygelse psykiskt misshandlar sitt barn genom diverse härskartekniker så som osynliggörande och förminskande, beter sig inte acceptabelt. Det beror på brist på sekularisering, inte om personen är medlem i Jehovas Vittnen eller en källarmoské i Malmö.

Denna sortens misshandel är inte acceptabel och statens ansvar är att skydda barns rättigheter som individer, inte som bihang till sina föräldrar. Det finns inga kristna barn, inga muslimska barn och inga socialistiska eller liberala barn. Barn är sina egna, inte sina föräldrars övertygelse.