För det första att jag levde motvilligt i en mansroll som dikterade att jag skulle vara intresserad och helst duktig på sport, något som aldrig egentligen intresserat mig. Det fick mig att må dåligt av att sättas on the spot och tvingas prestera.

På låg och mellanstadiet spelade jag back på rasterna, för alla spelade fotboll. Då behövde jag inte vara så aktiv, jag kunde prata med den jag stod med och ändå känna mig delaktig. Och jag hade ingen press på mig att göra mål. Man smälte in ganska bra där bak. Skolidrotten var inte samma sak.

Ibland delades vi upp i kön, vilket gjorde allt ännu värre. För jag hade förstås passat bäst med tjejer som inte tar sport på så stort allvar, som är sjyssta och passar varann oavsett hur kassa man är, medan killar som ser sport som sin chans att hävda sin plats i den sociala hierarkin knappast var en trivsam plats för mig som tystlåten, blyg och tämligen utan bollsinne.

För det andra är jag bisexuell och att byta om naken med jämnåriga var jobbigt. Inte så att jag var rädd att få stånd, men det var ändå jobbigt att tvingas vara naken inför människor utan möjlighet att avstå. För vi har skolplikt och närvaroplikt och det är ett mycket konkret tvång bakom situationen.

Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att det fanns ingen anledning att låta sig utsättas för denna mentala misshandel som skolgympan innebar. Jag skolkade och hade inte dåligt samvete alls. Dels fanns inget kunskapsmässigt värde i skolidrotten och jag var aktiv och rörde på mig på fritiden. Även på gymnasiet spenderade jag hela sommaren på inlines så fort jag skulle ta mig någonstans. Jag må ha haft glasögon och vart blyg och nördig, men otränad och tjock var jag aldrig.

I slutet av gymnasiet höll det på att skita sig med slutbetygen. Gympan var ett obligatoriskt kärnämne och utan närvaro skulle jag inte ens få ett IG i betyg. Jag skulle få Underkänt, eller “streck i betyget”. Men så fick jag kontakt med en kvinnlig gympalärare. Hon lät mig ta igen frånvaron genom att åka inlines. Det viktiga var att jag rörde på mig menade hon, inte att jag deltog på lektionerna i exakt alla övningar. Så jag åkte inlines. Lämnade en lapp i hennes brevlåda och fick till slut mitt G.

Den som blir mobbad som barn har ökad risk för ohälsa också som vuxen. Därför är det viktigt att hitta de här barnen, säger Susanne Bejerot, som är psykiater och docent vid Karolinska institutet.
- DN

Jag vidhåller än idag att gympa i skolan inte är något annat än schemalagd offentlig förnedring.

Skolan ska lära oss grundläggande kunskap för att klara oss i samhället. Det är så man motiverar skolplikten. Att sparka boll, delta i lagsporter och liknande, må vara ett bra avbrott från undervisningen och en tröst för de mindre intellektuellt bevågade barnen, men det har egentligen ingen plats i skolan.

Definitivt inte som kärnämne.

Att röra sig är bra, men det kan man göra på fritiden. Att utöka skolgympan för de som redan vantrivs, är inget annat än fullständigt verklighetsfrånvänt. Det kommer resultera i mer skolk och större hat mot skolan i sin helhet från de som redan är på glid pga av ångest och vantrivsel i en miljö de inte valt att vara i och är tvingade av lagstiftning att befinna sig.

Avskaffa skolgympan helt eller låt ungdomar göra precis vad de vill under den lektionstiden så länge de rör sig. Ta promenader eller vad som helst. Det finns ingen anledning att försöka göra något seriöst av en fullständigt oseriös aktivitet. Än mindre att betygsätta det.

Liknande poster:

Jag var en av de där som skolkade aktivt från gymnastiken i skolan. "80 minuter schemalagd offentlig förnedring" kallade jag skolgympan i min dagbok på högstadiet. Det fanns fler anledningar till det. För det första att jag levde motvilligt i en mansroll som dikterade att jag skulle vara intresserad och helst duktig på sport, något som aldrig egentligen intresserat mig. Det fick mig att må dåligt av att sättas on the spot och tvingas prestera. På låg och mellanstadiet spelade jag back på rasterna, för alla spelade fotboll. Då behövde jag inte vara så aktiv, jag kunde prata med den jag stod med och ändå känna mig delaktig. Och jag hade ingen press på mig att göra mål. Man smälte in ganska bra där bak. Skolidrotten var inte samma sak. Ibland delades vi upp i kön, vilket gjorde allt ännu värre. För jag hade förstås passat bäst med tjejer som inte tar sport på så stort allvar, som är sjyssta och passar varann oavsett hur kassa man är, medan killar som ser sport som sin chans att hävda sin plats i den sociala hierarkin knappast var en trivsam plats för mig som tystlåten, blyg och tämligen utan bollsinne. För det andra är jag bisexuell och att byta om naken med jämnåriga var jobbigt. Inte så att jag var rädd att få stånd, men det var ändå jobbigt att tvingas vara naken inför människor utan möjlighet att avstå. För vi har skolplikt och närvaroplikt och det är ett mycket konkret tvång bakom situationen. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att det fanns ingen anledning att låta sig utsättas för denna mentala misshandel som skolgympan innebar. Jag skolkade och hade inte dåligt samvete alls. Dels fanns inget kunskapsmässigt värde i skolidrotten och jag var aktiv och rörde på mig på fritiden. Även på gymnasiet spenderade jag hela sommaren på inlines så fort jag skulle ta mig någonstans. Jag må ha haft glasögon och vart blyg och nördig, men otränad och tjock var jag aldrig. I slutet av gymnasiet höll det på att skita sig med slutbetygen. Gympan var ett obligatoriskt kärnämne och utan närvaro skulle jag inte ens få ett IG i betyg. Jag skulle få Underkänt, eller "streck i betyget". Men så fick jag kontakt med en kvinnlig gympalärare. Hon lät mig ta igen frånvaron genom att åka inlines. Det viktiga var att jag rörde på mig menade hon, inte att jag deltog på lektionerna i exakt alla övningar. Så jag åkte inlines. Lämnade en lapp i hennes brevlåda och fick till slut mitt G. Den som blir mobbad som barn har ökad risk för ohälsa också som vuxen. Därför är det viktigt att hitta de här barnen, säger Susanne Bejerot, som är psykiater och docent vid Karolinska institutet. - DN Jag vidhåller än idag att gympa i skolan inte är något annat än schemalagd offentlig förnedring. Skolan ska lära oss grundläggande kunskap för att klara oss i samhället. Det är så man motiverar skolplikten. Att sparka boll, delta i lagsporter och liknande, må vara ett bra avbrott från undervisningen och en tröst för de mindre intellektuellt bevågade barnen, men det har egentligen ingen plats i skolan. Definitivt inte som kärnämne. Att röra sig är bra, men det kan man göra på fritiden. Att utöka skolgympan för de som redan vantrivs, är inget annat än fullständigt verklighetsfrånvänt. Det kommer resultera i mer skolk och större hat mot skolan i sin helhet från de som redan är på glid pga av ångest och vantrivsel i en miljö de inte valt att vara i och är tvingade av lagstiftning att befinna sig. Avskaffa skolgympan helt eller låt ungdomar göra precis vad de vill under den lektionstiden så länge de rör sig. Ta promenader eller vad som helst. Det finns ingen anledning att försöka göra något seriöst av en fullständigt oseriös aktivitet. Än mindre att betygsätta det. So Called Science,