(Denna artikel finns också publicerad på NewsMill)
Jag har egentligen redan skrivit om detta, men igår blev det alltså som förutsett, att Kristdemokraterna inte tänker ompröva sin syn på tvångssterilisering av transsexuella. Jag tänkte i denna text bena ut det missförstånd jag menar att KDs syn i denna fråga grundar sig på.
Språkbruk säger mycket om ens syn på saker och ting, så också i detta fallet. Genom att tala om ‘att byta kön’ visar man att man missförstått grunden för vad transsexualism handlar om. Forskningen har kommit långt sedan 1970-talet, men tyvärr verkar inte KD ha uppdaterat sig i takt med oss andra.
Vad vi lärt oss sedan dess är nämligen att kön inte bara handlar om kromosomer och könskörtlar (könsorgan) utan också om den upplevda könsidentiteten som finns präglad i vår hjärna sedan graviditeten. Alla foster utvecklas ursprungligen som kvinnor, för att sedan genomgå en eventuell maskulinisering. Det är därför även män har bröstvårtor trots den uppenbara bristen på användningsområde och det manliga könsorganet är egentligen inget annat än ett kvinnligt könsorgan som hamnat på utsidan, lite förenklat beskrivet.
Också hjärnan genomgår normalt denna maskulinisering, men hos vissa foster sker av ännu okänd anledning inte detta. Vi vet – oavsett vad genusteoretiker vill tycka om saken – att hjärnor hos män respektive kvinnor generellt skiljer sig åt. Inte bara i storlek, utan också i hur de arbetar, fördelning av grå massa mm. Genom evolutionen har könen specialiserat sig på olika uppgifter, en utveckling som förstärks genom påverkan av könshormoner i puberteten.
För oss med transsexualism, eller könsdysfori som det ibland också kallas, har det här systemet kollapsat.
Vi har en hjärna som säger oss en sak och en kropp som talar om raka motsatsen. Det är ett medfött tillstånd och puberteten hjälper inte, den gör tvärtom situationen mycket värre, varför depression och självmord är vanliga om hjälp inte ges.
Det är därför helt fel att tala om “könsbyte”, när vad som sker är att vi korrigerar kroppen efter vad vi redan de facto är. För vi är våra hjärnor och upplevelsen av oss själva, inte kroppar med ett bihang i form av en formbar personlighet till vadhelst omvärlden kräver.
Hade det varit möjligt att ändra hjärnans struktur och den medfödda könsidentitet vi alla tar för given, då hade inte transsexualism varit ett problem. Men ingen ska inbilla sig att det vore ett etiskt mindre komplext dilemma. Då går vi från att tala om tvångssterilisering till ett ingrepp som istället närmast påminner om tvångslobotomi.
Nu finns dock i realiteten inte detta alternativ. Vad vi har är människor som behöver samhällets hjälp för att korrigera sin kropps hormonsystem och ibland också könsorganen, för att passa ihop med hjärnan och personen som finns i kroppen.
Detta är inte ett könsbyte, utan en könskorrigering.
Att som Maria Larsson (kd) tala om frivillighet är totalt missvisande. Det finns lika lite något frivilligt i detta som i att “välja att leva som homosexuell”.
Därmed finns heller ingen anledning att neka personen möjlighet att skaffa barn med den version av könskörtlar som naturen givit oss. Det är nämligen inte könsorganen som definierar vår könsidentitetsupplevelse, utan vår hjärna. Mamma (eller pappa) finns i detta fallet där, hon har bara “fel” könsorgan, något få barn förmodligen bryr sig om, även om jag inte vågar uttala mig om alla kristdemokraters relation till sina föräldrars underliv.
Liknande poster:
Kulturrelativism och socialt konstruerat kön
Lite mänskliga rättigheter tack?
Artikel på Newsmill: Sterilisering är ett juridiskt krav, inte ett medicinskt
Amanda Brihed på Newsmill om KD och tvångssteriliseringar
Min hjälte: Amanda Brihed
(Denna artikel finns också publicerad på NewsMill) Jag har egentligen redan skrivit om detta, men igår blev det alltså som förutsett, att Kristdemokraterna inte tänker ompröva sin syn på tvångssterilisering...
