Illegala invandrare blir allt fler
Människor som olagligt uppehåller sig i Sverige blir allt fler. Genom att förstöra sina identitetshandlingar garanterar de nämligen att de inte kan avvisas till sitt hemland, som utan dessa vägrar ta emot dem.
Det är naturligtvis ett problem om hela systemet med medborgarskap undergrävs av att utvisningsbeslut aldrig kan fastställas i en konkret avvisning. Det betyder i praktiken att vem som helst kan uppehålla sig i Sverige.
Detta tillsammans med ny lagstiftning som ger “papperslösa”, dvs illegalt uppehållande invandrare rätt till välfärdssystemet undergräver den begränsning som är nödvändig för att systemet ska vara ekonomiskt hållbart (i den mån detta alls är möjligt).
Resultatet blir i förlängningen att Sverige måste dra ner på vad välfärdssamhället omfattar. Med ständigt ökande befolkning samtidigt som skatteintäkterna inte ökar i motsvarande grad, blir det allt fler som ska dela på en allt mindre kaka.
Detta vore inte ett problem om vi avskaffade idén om ett välfärdssamhälle, vilket jag som liberal argumenterar för. Fri invandring och ingen välfärd!
Att ha fri invandring OCH välfärd är helt enkelt en ekonomisk omöjlighet. Men det är ditåt vi går nu, vilket leder oss in på samma väg som det ekonomiskt kollapsade Grekland.
Liknande poster:
Pat Condell om EU
Storbritannien röstar om EU-utträde
Tyvärr är EU-kritiken i Sverige så gott som död. Frågan om EUs vara eller icke vara är lika frånvarande som minsta kritik av FN. Det är i det närmaste en religiös uppslutning bakom EU, precis som FN. Har man röstat om en sak i Sverige ska alla sedan stå bakom det.
Det verkar iaf vara den outtalade regeln. Därför är det väldigt uppfriskande att se att EU-kritiken lever i Storbritannien. Ärligt talat har kritik från det hållet också en större möjlighet att göra någon verklig påverkan.
Pluttlandet Sverige lär heller knappast få någon att reagera, oavsett vad våra politiker tycker om EU. Och med Svenska EU-propagandaminister (och nationellt socialdemokratiskt helgon) Margot Wallström lär väl något sådant knappast hända.
Nigel Farage däremot är inte den som är rädd att säga ifrån. Den som följer EU (vilket förmodligen är få läsare, då EU-bevakningen bland svenska journalister är i stort sett icke-existerande – trots att nästan alla lagar stiftas i EU nu för tiden – känner förmodligen igen honom.
