Den där allmänna kränkningen som så många hänvisar till – hur går den egentligen till? Om barn i allmänhet kränks av teckningar som de inte har sett, varför kränks de inte i lika hög grad av texter som de inte har läst?
Dessutom är kränkningen underligt selektiv. Om jag inte får klä av tecknade fantasifigurer, varför får jag skjuta dem? Kränks inte barn i allmänhet om någon tar livet av ett tecknat barn? Svaret är förstås att det inte handlar om barnen utan om vissa vuxna. Nämligen de vuxna som ännu inte har gjort klart för sig själva vad de tycker är värst – en teckning eller ett övergrepp mot ett barn – och som av ren bekvämlighet föredrar att döma båda med samma lag.
Där står vi i dag. Vi har gått varvet runt och betraktar tecknade fantasier som ett brott mot tukt och sedlighet. Jag har frågat justitieminister Beatrice Ask (M) om hon är nöjd med det. Ministern har inte svarat.

Obligatorisk läsning för alla som blir upprörda av tanken på barnpornografi.

Fallet prövas nu i högsta domstolen. Deras beslut väntas efter årsskiftet; alla som intresserar sig för rättssäkerhet och konstnärlig frihet borde se fram mot det med spänning.

Liknande poster:

Håkan Lindgren har skrivit en skitbra resumé kring barnporrlagens uppkomst och hur det kom sig att vi fick en sedlighetslagstiftning som kriminaliserar seriefigurer. Den där allmänna kränkningen som så många hänvisar till - hur går den egentligen till? Om barn i allmänhet kränks av teckningar som de inte har sett, varför kränks de inte i lika hög grad av texter som de inte har läst? Dessutom är kränkningen underligt selektiv. Om jag inte får klä av tecknade fantasifigurer, varför får jag skjuta dem? Kränks inte barn i allmänhet om någon tar livet av ett tecknat barn? Svaret är förstås att det inte handlar om barnen utan om vissa vuxna. Nämligen de vuxna som ännu inte har gjort klart för sig själva vad de tycker är värst - en teckning eller ett övergrepp mot ett barn - och som av ren bekvämlighet föredrar att döma båda med samma lag. Där står vi i dag. Vi har gått varvet runt och betraktar tecknade fantasier som ett brott mot tukt och sedlighet. Jag har frågat justitieminister Beatrice Ask (M) om hon är nöjd med det. Ministern har inte svarat. Obligatorisk läsning för alla som blir upprörda av tanken på barnpornografi. Fallet prövas nu i högsta domstolen. Deras beslut väntas efter årsskiftet; alla som intresserar sig för rättssäkerhet och konstnärlig frihet borde se fram mot det med spänning.

Människor i Sverige verkar leva i nån slags bubbla av tro på att barn är fullständigt asexuella. Som om allt som kan tolkas som intresse för sex uppstår först på 18-årsdagen (eller möjligen 15 om man är riktigt kontroversiell). Så är det förstås inte.

Jag har talat med många människor som vittnat om hur de hade sexlekar redan på dagis. Gned sig och juckade mot varann, utan nån större insikt om vad de höll på med, mer än att det var roligt och kändes bra.

Så när en mamma får för sig att barnens “sexuella” beteende måste bero på övergrepp av deras pappa ser jag det som ett tecken på hysteri snarare än jag misstänker att det faktiskt ligger något i det. Inte desto mindre är det ett tecken på hur långt barnporrhysterin gått i detta landet när mamman i ett försök att dokumentera detta beteende i bevishänseende blir anklagad av polisen för produktion och innehav av barnporr…!

– Filmen visade jag på socialförvaltningen innan jag lämnade in den till polisen. För mig var den ett självklart bevis på att barnen utsatts för sexuella övergrepp.

Men i stället för att använda filmen som bevis i utredningen mot pappan inledde polisen en helt ny utredning – mot Lena, om barnporr.

– Redan nästa dag kom polis och socialtjänstemän hem till mig. Barnen togs om hand och fördes till ett jourhem. Själv blev jag anhållen, misstänkt för barnpornografibrott.

[...]

”Det har inte kunnat bekräftas att (pappan) eller någon annan skulle ha utsatt barnen för sexuella övergrepp. Däremot gränsar det till övergrepp att låta barnen fortsätta med vad de gjorde i badet”, skriver utredarna.

- Aftonbladet

Att låta barn leka “sexlekar” är inte ett övergrepp. Barnen tar knappast skada av lekar de själva initierat, om inte någon inblandad absolut inte vill delta förstås (oavsett vad det är för lek). Men hela konceptet att det skulle vara något fel på beteendet är skapat av vuxna människor, inte av barnen själva, som sannolikt inte ens tänker tanken att det skulle vara något konstigt med vad de gör, lika lite som vi själva gjorde det när vi lekte saker på dagis som senare i vuxen ålder skulle kunna tolkas som sexuella.

Ibland undrar jag vad somliga vuxna haft för barndom, om deras föräldrar slog dem på fingrarna när de onanerade eller hur de har kunnat bli så hysteriskt sexualfientliga att normala utforskande lekar och beteenden hos barn bara kan förklaras ur ett perspektiv av sexuella övergrepp av en vuxen. Det är sorgligt att se.

Själv började jag onanera när jag var 11, men jag hade sexfantasier långt innan dess. Nu vet vi inget om hur gamla dessa barn är och det går förstås inte med säkerhet säga att de aldrig utsatts för något som kan definieras som ett övergrepp, men vad jag stör mig på är framförallt att det är den enda tänkbara förklaringen och hur hela sammanhanget snabbt spårar ur i ett rent hysteriskt beteende från alla inblandade, såväl privatpersoner som myndigheter.

Liknande poster:

Människor i Sverige verkar leva i nån slags bubbla av tro på att barn är fullständigt asexuella. Som om allt som kan tolkas som intresse för sex uppstår först på 18-årsdagen (eller möjligen 15 om man är riktigt kontroversiell). Så är det förstås inte. Jag har talat med många människor som vittnat om hur de hade sexlekar redan på dagis. Gned sig och juckade mot varann, utan nån större insikt om vad de höll på med, mer än att det var roligt och kändes bra. Så när en mamma får för sig att barnens "sexuella" beteende måste bero på övergrepp av deras pappa ser jag det som ett tecken på hysteri snarare än jag misstänker att det faktiskt ligger något i det. Inte desto mindre är det ett tecken på hur långt barnporrhysterin gått i detta landet när mamman i ett försök att dokumentera detta beteende i bevishänseende blir anklagad av polisen för produktion och innehav av barnporr...! – Filmen visade jag på socialförvaltningen innan jag lämnade in den till polisen. För mig var den ett självklart bevis på att barnen utsatts för sexuella övergrepp. Men i stället för att använda filmen som bevis i utredningen mot pappan inledde polisen en helt ny utredning – mot Lena, om barnporr. – Redan nästa dag kom polis och socialtjänstemän hem till mig. Barnen togs om hand och fördes till ett jourhem. Själv blev jag anhållen, misstänkt för barnpornografibrott. [...] ”Det har inte kunnat bekräftas att (pappan) eller någon annan skulle ha utsatt barnen för sexuella övergrepp. Däremot gränsar det till övergrepp att låta barnen fortsätta med vad de gjorde i badet”, skriver utredarna. - Aftonbladet Att låta barn leka "sexlekar" är inte ett övergrepp. Barnen tar knappast skada av lekar de själva initierat, om inte någon inblandad absolut inte vill delta förstås (oavsett vad det är för lek). Men hela konceptet att det skulle vara något fel på beteendet är skapat av vuxna människor, inte av barnen själva, som sannolikt inte ens tänker tanken att det skulle vara något konstigt med vad de gör, lika lite som vi själva gjorde det när vi lekte saker på dagis som senare i vuxen ålder skulle kunna tolkas som sexuella. Ibland undrar jag vad somliga vuxna haft för barndom, om deras föräldrar slog dem på fingrarna när de onanerade eller hur de har kunnat bli så hysteriskt sexualfientliga att normala utforskande lekar och beteenden hos barn bara kan förklaras ur ett perspektiv av sexuella övergrepp av en vuxen. Det är sorgligt att se. Själv började jag onanera när jag var 11, men jag hade sexfantasier långt innan dess. Nu vet vi inget om hur gamla dessa barn är och det går förstås inte med säkerhet säga att de aldrig utsatts för något som kan definieras som ett övergrepp, men vad jag stör mig på är framförallt att det är den enda tänkbara förklaringen och hur hela sammanhanget snabbt spårar ur i ett rent hysteriskt beteende från alla inblandade, såväl privatpersoner som myndigheter.