Öppet brev till DNs ledarredaktion

Jag skrev följande brev idag till ledarredaktionen för Dagens Nyheter, efter att ha läst deras ledare om tvångssteriliseringar av transsexuella.

Att ha endera kön är självklart inte en sjukdom.

Att ha en könsidentitet som inte synkar med det biologiska könet i övrigt – är en sjukdom. Det kallas ‘Könsdysfori’, eller oftast ‘transsexualism’ (googla ”DSM IV” eller ”ICD 10”).

Eftersom obehandlad transsexualism har extremt hög indirekt dödlighet i form av depression och självmord, så bör man givetvis utveckla och utvärdera alla tänkbara behandlingsformer som förbättrar chansen till överlevnad.
Det är både etiskt och samhällsekonomiskt riktigt, eftersom uteblivna skatteintäkter från en ung transsexuell som dör i förtid är rejält kostsam.

Vi vet av erfarenhet och forskning att den behandling som ges i Sverige är den typ av behandling som har högst ‘success rate’.
Förbön, samtalsterapi, kristaller och andra alternativa behandlingsformer är man fri att skaffa sig i privat form, men det är ingen rättighet att få i den allmänna vården, eftersom de inte har bevisad effekt.
(Och vi har behandlat transsexualism sedan 60-talet, så det är inte som att alternativen inte prövats)

Vad behandlingen kräver för slags medicinska åtgärder i detalj varierar, men i stora drag är det samma sak: hormoner och (ofta) någon form av plastikkirurgi.
För vissa behövs bara lite plastikkirurgi för att kunna passera i det kön man upplever sig och därmed leva obehindrat.
Ibland är det förmodligen inte ens realistiskt att kunna passera, oavsett mängd plastikkirurgi, därför att man avviker så kraftigt från hur vi förväntar oss att en kvinna (eller man) ska se ut och allt går inte ändra med plastikkirurgi (längd t.ex.).

Alla plastikoperationer i världen gör en inte automatiskt lycklig. Den viktigaste faktorn för framgångsrik behandling är enligt forskning social acceptans hos närstående.
Många väljer också att bekosta vården privat, eftersom det helt enkelt finns bättre kirurger utomlands (gratis är inte alltid godast, i synnerhet inte när det gäller ens könsdelar).

Så, till själva tvångssteriliseringen

Att behålla organ är givetvis inte att jämställa med att lägga till implantat el dyl.
– Det första kräver ingenting och faller alltså under negativa rättigheter.
– Det andra kräver och är alltså en positiv rättighet (eller frihet för oss som inte är socialliberaler).

Det kostar alltså inget för samhället att låta bli att ta bort äggstockar hos en transsexuell man, alltså är det inte en positiv rättighet.
Att operera in äggstockar (om det vore medicinskt möjligt) hos en transsexuell kvinna, vore på motsatt sätt en positiv rättighet.
Det går inte att varken operera in äggstockar eller skapa en reproduktionsmässigt funktionell penis. Alltså kan vi stryka alla positiva krav från listan.

Så, vari ligger tvånget?

När man villkorar medicinsk behandling för en sjukdom – och sjukdomar definieras av psykiatrin, inte av amatörers subjektiva tyckande – av icke medicinska skäl (t.ex. politiska, subjektivt tyckande eller bara ren jävulskap) så är det ett förtryck, ett maktmissbruk och en tvångsåtgärd mot den som drabbas.

Detta omfattade juridiskt inte enbart tillgången och formen för själva kirurgin utan dessutom också möjligheten att spara ner ägg och spermier (privat såväl som via landstinget).
Man fick alltså inte ens på egen hand försöka bevara möjligheten till framtida barn. Så sinnessjuk var situationen tills alldeles nyss!

Så är det rimligt kräva barnlöshet för att ge transsexuella livsnödvändig vård?
För det är inte ett val att vara transsexuell. Det är inte ett val att söka vård för transsexualism, mer än det är ett val att söka vård för testikelcancer.

Och framförallt: ingen byter kön.

Det är definitionsmässigt omöjligt.

– Om vi definierar kön som könsidentitet så har man samma könsidentitet hela livet.
– Om vi definierar kön som biologisk i form av kromosomer och könsorgan, så kan man som bäst ändra/ta bort könsorganet, men inte ge det någon reproduktiv funktion eller ändra kromosomerna.
– Och definierar vi kön som en social konstruktion så kan den ändras precis hur som helst (men då finns ju per definition inte transsexualism heller).

Det enda ”kön” som byts är det juridiska, och det ändras därför att staten bestämt sig för att göra juridisk skillnad på människor beroende på vilken könsgrupp de kan anses tillhöra (vi är alltså inte lika inför lagen).

Den definitionen är givetvis helt subjektivt definierad och tolkad (för såvitt jag vet kommer inte svensk lagstiftning omvägen via Mose och stentavlorna med avsändare; ‘Gud’).

Det finns ingenting som hindrar att vi ändrar så att juridiskt kön definieras utifrån könsidentitet ist för via frånvaro av könskonträr reproduktionsförmåga. Eller tar bort juridiskt kön helt och hållet, för den som känner sig vågad!

Vi kan alltså konstatera att:
1. Transsexualism är en sjukdom (och det är endast de med diagnos som behandlas).
2. Att inte ge behandling är förknippat med extrem dödlighet.
3. Reproduktionsförmågan måste inte elimineras fullständigt för att ge behandling (men reducerad förmåga är en indirekt följd av viss behandling).
4. Att behålla organ är inte en positiv rättighet utan en negativ.
(5. Det är medicinskt omöjligt att operera fram könskonträr reproduktiv förmåga, så den invändningen är helt fri från verklighetsförankring.)

Och det vore således passande om ni skrev en uppföljande ledare där ni korrigerar er ståndpunkt.

  • Christina

    Bra skrivet! hoppas många som läst ledarsidan läser detta också.