Massinvandring som något gott

Den frikostiga invandring som Sverige går i bräschen för, skapar konflikter mellan olika kulturers grundvärderingar. Något annat är naturligtvis oundvikligt när hundratusentals människor från kulturer diametralt olik vår, samlas i segregerade områden där svensk lag och värderingar i praktiken inte gäller. Dess primära syfte är att gynna enskilda politikers ego och självbild som goda, inte att faktiskt hjälpa människor.

Igår såg jag filmen Machinegun Preacher. Gerard Butler spelar en Amerikansk, kriminell och knarkande mc-knutte som blir frälst och reser till Uganda för att hjälpa till bland alla de tiotusentals barn som förlorat sina föräldrar i inbördeskriget och tillfångatas av gerillan för att tvingas till att bli soldater.

Det är en väldigt gripande film som också sätter fingret på flera humanitärt viktiga poänger.

Den första är att det finns fler människor i behov av hjälp i världen än att något land – än mindre någon människa – kan rädda alla i behov av hjälp. Det betyder naturligtvis inte att det är meningslöst att rädda enskilda människor. Vilket för oss till den andra poängen.

Om hjälpandet av några få görs på bekostnad av tusentals andra som inte får hjälp (vilket är oundvikligt i en värld med begränsade resurser) så är det cyniskt och handlar inte om att faktiskt rädda liv, utan snarare om att göda bilden av sig själv som en god människa.

Att härbärga ett fåtal flyktingar för enorma resurser som kunde gått till att hjälpa tusentals människor i hemlandet, är inte godhet. Det är politikers cyniska självförhärligande. Principen om att ta emot flyktingar som något gott oavsett alternativen är därmed avfärdad.

  • Gäst