Skörda vad man sått!

Stefan Molyneux har en väldigt intressant video där han pratar om hur staten tagit över ansvaret för våra barn och hur bristen på anknytning mellan barn och förälder i barndomen hänger samman med bristande anknytning och ansvarstagande för våra äldre.

httpvh://www.youtube.com/watch?v=Cu9HUBs5mp0

Jag tror det ligger mycket i detta. I ett samhälle där staten tar över det mesta av ansvaret för barnen, genom dagis och skola, medan föräldrarna jagar sitt självförverkligande, blir anknytningen ofrånkomligen lidande. Ett barn man bara spenderar ett par timmar om dagen med, kommer man inte ha samma relation till som ett barn man spenderar hela dagarna tillgängligt för.

Och på ålderns höst visar sig resultatet av detta. Våra äldre tas illa om hand i äldrevården och deras barn hälsar inte på dem. I Japan är det så illa att man stiftat en lag som säger att barn måste hälsa på sina äldre. Det säger allt om barnuppfostringen i Japan. Vad man sår får man skörda!

Samtidigt har vi lämnat kärnfamiljen bakom oss. Det är inte längre realistiskt eller ens önskvärt att leva samman med samma människa hela livet, när livet inte längre tar slut vid 50 för oss, utan för många närmre 100. Det innebär att många familjer kommer splittras. Med två föräldrar splittrade är det omöjligt få samma samhörighet med dem bägge. Risken är också självklart stor att samhörigheten med dem bägge blir lidande.

Jag var ett barn som inte tyckte om vara hemifrån. Jag var väldigt beroende av min mamma när jag var liten, jag var rädd för främmande människor och jag hade väldigt svårt för den miljön som dagis och senare skolan pådyvlade mig. Jag minns fortfarande obehaget och rädslan av somliga aktiviteter, något som jag idag när jag har makten aldrig hade utsatt mig för. Ändå förväntar vi oss att våra barn ska hantera detta (även om det förstås är olika hur utåtriktade olika barn är), medan vi själva strävar efter karriär och självförverkligande.

Jag tror vi i för stor grad lämnar över uppfostrandet av våra barn på dagis och skola. Det är därför inte konstigt att synen på staten som en förälder som ska hålla hand, lösa ens problem och vara ett stöd genom livet lever kvar när vi blivit vuxna. Staten är på många sätt de facto vår förälder i vårt samhälle. Och därför kan inte staten ifrågasättas eller misstros.

Men precis som vi växer upp och inser att våra föräldrar inte är ofelbara måste vi växa upp och inse att staten inte är det. Att vi faktiskt i mångt och mycket är bättre lämnade att själva bättre än främlingar bestämma över våra egna liv!