Särbegåvade barn glöms bort

SvD har en bra artikel om särbegåvade barn. Jag känner otroligt väl igen mig. Min kritik av skolan har alltid handlat om just åldersuppdelningen och oförmågan att hantera barn som inte passar in i normen.

En elev som aldrig möter verkliga utmaningar riskerar också att misslyckas högre upp i klasserna på grund av bristande studieteknik. Många glider igenom låg- och mellanstadiet och får alla rätt på proven utan ansträngning. Men när kraven sedan ökar och man faktiskt behöver öppna läroboken för att greppa ett ämne, då vet vissa särbegåvade elever inte hur de ska göra. De har ingen vana att läsa läxor eller plugga till prov.
SvD.se

Precis så var det för mig. Jag hade lätt för mig, fram tills jag inte hade lätt alls. Och då hade jag ingen erfarenhet av att plugga, inget tålamod för att lägga energi på något som inte gick av sig självt. Det sket sig totalt i de ämnen jag inte var intresserad av, eller behövde koncentrera mig längre stunder för att klara av.

Tålamod är något man måste lära sig, i synnerhet om man är van att inte behöva visa det. Eftersom det mesta gick så lätt för mig fanns gott om tid över till de ämnen jag hade svårt för, men utan studievana och tålamod fanns inget intresse från min sida att lägga tid och energi på mina ”svåra” ämnen.

Om skolan hade uppmärksammat hur lätt jag hade för mig istället för att lära mig att det lönar sig att vänta till sista stund och inte anstränga sig mer än man absolut måste – så hade jag aldrig senare fått samma problem med ämnen när det inte längre gick på ett bananskal att lära sig.

Skolan är till för dem som anpassar sig till auktoriteter, som gör det man är tillsagd och som lär sig ”lagom snabbt”. För oss som inte passar in i den mallen finns inget utrymme i skolan. Och när vi skolkar för att vi tycker vi lär oss mer hemma vid datorn på egen hand, då klassas vi som problembarn som skickas till kuratorn i hopp om att det ska gå att prata oss tillrätta.