Kemisk kastrering hjälper inte

Det återkommer gång på gång att man vill kastrera dömda sexualbrottslingar som begått övergrepp mot barn. Nu senast i Uppdrag Granskning.

Problemet är att sådan kastrering inte fungerar. Jag vet, eftersom jag som transsexuell tar just de sprutor som sänker testosteronet, som man vill använda för att kastrera män.

Visserligen tar jag också östrogen och det är möjligt att det har någon ytterligare effekt på ens sexualdrift där som minskar effekten av ”kastreringssprutorna”.

Det går inte ”bota” lika lite som man kan ”bota” homosexualitet.

Men resonemanget om kemisk kastrering visar också på den penetrationsfixering som är så vanlig i heterokollektivet. För oavsett hur lite du kan ”få upp den” så är det inget hinder mot att begå sexuella övergrepp på barn. Alla kvinnor som är pedofiler har ju t.ex. uppenbarligen inget problem att ”prestera” trots sin brist på testosteron i kroppen.

Även när min testosteronnivå varit så låg att mina testiklar var helt inaktiva, hade jag sexlust. Inte aktiv (dvs jag blev inte spontant kåt), men likväl blev jag kåt om jag tittade på porr eller var med någon som påverkade mig i rätt riktning…

Att detta skulle hindra någon som är attraherad av barn att begå övergrepp ser jag som helt osannolikt. Visserligen kan det säkert fungera underlättande, ungefär som antabus för alkoholister, men någon failsafe är det helt klart inte.

Personer som har pedofil läggning, kommer ha den resten av sitt liv. Det går inte ”bota” lika lite som man kan ”bota” homosexualitet.

Problemet jag ser i USA är att man där inte gör skillnad på sexualbrottslingar överlag och personer med pedofil läggning. Om du som 19-åring har en 14-årig flickvän så är du inte pedofil och således ingen risk för barn generellt.

Pedofiler attraheras av icke könsmogna barn. Att attraheras av könsmogna ungdomar under 15 år faktiskt rent biologiskt sett, fullkomligt normalt, oavsett var de etiska normerna i samhället säger. På den tiden när vi dog innan 40 var det bråttom att föröka sig och normalt sett ur historiskt perspektiv har de flesta kvinnor varit gifta i 12årsåldern.

Så, vad kan vi göra åt dem som har sex med barn? Till att börja med måste vi sätta en rimlig gräns. 15 bör bli 13, då de flesta kommit i puberteten och kommer börja utforska sin sexualitet, även om kanske själva samlaget dröjer ytterligare några år.

Det är inte rimligt att döma någon för övergrepp för ett beteende som är fullständigt normalt, bara för att en del sexnegativa kristna människor (läs ECPAT) fått för sig att man ska ses som barn tills man är 18.

Sedan måste vi särskilja de övergrepp som begås pga psykiska trauman, vilket t.ex. är vanligt i incestfall och de övergrepp som begås för att någon har en läggning.

Sist men inte minst måste vi acceptera att det mest effektiva för att förhindra övergrepp, inte nödvändigtvis är att stigmatisera och slå ner på personer med oönskad läggning. Det skapar nämligen ett utanförskap som förstärker incitamenten att strunta i normer och lagar i samhället. Eftersom vi omöjligen kan se utanpå vilka som har en viss läggning, måste vi ha en viss ödmjukhet inför problemet. Låt inte känslorna bära iväg med dig fullständigt, risken är att du skjuter dig själv i foten i din iver att skjuta pedofiler.

 

httpvh://www.youtube.com/watch?v=1XK6-T_UXd0&feature=channel_video_title

  • Amarso

    Det blir allt mer mentaliteten ”vi och dem”, ungefär som i ”Law & Order: Special victims unit”. Förövarna och offren. Samt att det alltmer blir ”alla pedofiler”, eftersom man inte bryr sig om att göra skillnad på läggning och handling eller ser till olika grader av brott eller handlingar eller omständigheter. Ordet ”pedofil” missbrukas också i media. ”Pedofilmördare” kallas en man som våldtagit och mördat småpojkar. Läggningen kommer före brotten och man manifesterar att det handlar om pedofili, att det i sanning finns och är ett problem samt gärna att det är ”en obotlig sjukdom”.
    Jag har inte levt för så länge sedan att jag kan dra paralleller med hur det var för homosexuella när de kallades sjuka, osv. Men jag kan tänka mig att det var nästan så här. Men pedofiler har det värre! Vi har ingenstans att ta vägen och kan inte gömma oss eller se oss skyddade av någon lag. Det är ”open season” på oss, att hota, trakassera, förfölja, förtala, osv. Ofta också misshandla.
    Jag är själv dömd för sexbrott och varit misstänkt men blivit friad ett par gånger för (ickebrottet) barnporrinnehav. Jag har i min och en del andras mening, som jag pratat med, inte begått direkt grova sexbrott. Mina straff har varit klart kännbara, men har inte inneburit frihetsberövande eller, givetvis, dödsstraff eller att bli inspärrad på obestämd tid.
    Detta ser jag dock framför mig. Att man för debatten på en nivå som att ”det måste rimligen införas!”. Eftersom man vill ha en s.k. nolltolerans av ”sexbrott mot barn”. Återigen så skiljer man inte på handlingar, omständigheter eller fakta från myter och/eller hysteri och moralpanik eller rent objektiva forskningsresultat.
    Det hela har eskalerat så pass att ”halva Hollywood” har bildat intresseorganisation, via Demi Moores och Ashton Kutchers ”DNA” där en massa stora namn hakar på. Man är ”mot barnprostitution” på en helt annan nivå än tidigare. Även om deras kampanjer är störtlöjliga och skrattretande.

    I vilket fall kan jag känna, trots att jag gör vad jag kan för att inte skada verkliga barn eller behandla dem illa, dels som att även jag är ett monster i samhällets ögon och inte skulle ha en chans att förklara mig och ursäkta mig och min ”vedervärdiga läggning”. Jag känner mig bara helt chanslös och läget är bara piss.
    Det finns inte heller längre nån sexualpolitisk debatt kvar att tala om.

    Det finns uppenbarligen inget som helst positivt att dras sexuellt, emotionellt, intellektuellt och själsligt till barn, om man är vuxen. Eller i varje fall till åldern vuxen. Det enda som finns i folks ögon är övergrepp eller risk för det. Ett osäkrat vapen.

    Trots det så gör jag ändå vad jag kan dels för att utvecklas och för att kunna umgås med barn när jag får möjlighet. De berikar mig och min själ som inget eller ingen annan kan. Jag ser helst till att jag berikar barnen också, förstås.

    Jag kan fortsätta skriva en massa, men det räcker nog med att säga att debatten är svårt infekterad, hatisk(!) och fullkomligt intolerant.
    Snart är det som man i princip HETSAR fram i media att det är OK att ge sig på en pedofil, för ”vi är ju så oönskade – och det måste man förstå!”, ty det finns inget värre än att förgripa sig på ett barn. Det är ett fullkomligt snävt sätt att se på det hela och problematiken är bra mycket djupare än så. Dvs att det bara finns sjuka vuxna, att barnen alla är offer eller i riskzon för dessa och att alla barn far illa av att bli ”uppvaktade” av en vuxen på ett sexuellt eller erotiskt laddat sätt, etc.

    Det ALLVARLIGA är inte att pedofiler finns, eller ens vad vi pedofiler sysslar med, generellt. Utan det är att debatten förs som den gör helt utan fakta eller empati med pedofilerna – de barnkära! Självklart far även barnen väldigt illa pga denna djupt störda situation som alltmer eskalerar till en sann häxjakt – dessutom i modern tid!