En kompromiss av sämsta möjliga slag

Sverige lider av asylkomplex. Åh ena sidan vill man ha fri asyl och invandring, så vem som helst som vill kan komma hit och leva i landet med samma rättigheter som alla andra. Åh andra sidan lever vi i en verklighet där resurserna inte är oändliga och där välfärdssystemet gör att varje ny mun som ska mättas är pengar som tas från de resurser som hade kunnat gå till skola och sjukvård för dem som redan finns här.

Den ekvationen går förstås inte ihop och resultatet blir en kompromiss av sämsta möjliga slag, där man åh ena sidan säger att vem som helst inte får stanna i landet, men om man ändå gör det så ska man ändå ha tillgång till allt som de som får stanna har.

”…ekvationen går förstås inte ihop och resultatet blir en kompromiss av sämsta möjliga slag”

Det finns hundratals miljoner människor i världen som lever under förhållanden som med svenska mått mätt är miserabla. Det råder alltså ingen brist på människor att ta hit, i syfte att ge dem ett bättre liv. Frågan är hur ca 7,5 miljoner arbetande svenskar ska försörja dessa, utifrån de villkor om allmän välfärd som vi lever under.

Resultatet blir en utsorteringsprocess där man ställer upp villkor för vem som får komma hit och under vilka premisser.

Det finns en konflikt även för oss liberaler i den här frågan. Åh ena sidan är det mest liberala alternativet att inte ha gränser som hindrar människor från att fritt komma och bosätta sig och arbeta i landet. Åh andra sidan har vi en socialliberal tradition med positiva rättigheter – privilegier – för medborgare som många vill upprätthålla.

Vi måste bestämma oss i vilken ordning vi vill prioritera. Precis som man kunde argumentera emot slaveriets avskaffande utifrån en samhällsekonomisk analys kan man argumentera emot fri invandring. Men avskaffandet av slaveriet var en fråga om alla människors lika rättigheter, där prioriteringsordningen slutligen fastslog att rättigheterna ska komma först och de ekonomiska hänsynstagandena efter.

Problemet uppstår om man som vänstern åh ena sidan argumenterar för fri invandring och samtidigt vill ge alla människor i landet samma privilegier. Den ekvationen går inte ihop.

På samma sätt kan vi argumentera emot fri invandring och asyl till alla utifrån en samhällsekonomisk analys.

”Problemet uppstår om man som vänstern åh ena sidan argumenterar för fri invandring och samtidigt vill ge alla människor i landet samma privilegier.”

Frågan är om vi – majoriteten – är beredda att offra våra privilegier (positiva rättigheter) för minoritetens grundläggande (negativa) rättigheter. Om vi är det måste vi dra den logiska slutsatsen att det enda liberala alternativet är att ha fri asyl och invandring.

Efter att dessa grundläggande rättigheter är fastslagna och upprätthållna kan vi diskutera vilka positiva rättigheter vi har råd med att erbjuda alla som kommer hit för att leva, bo och arbeta. Det är möjligt att vi inte alla har råd att bo på plantager med negerslavar som passar upp oss, ett pris vi måste vara redo att betala för vad som är moraliskt riktigt.

Nutidens slavar är de illegala invandrarna och det moderna plantaget är välfärdssystemet med de tryggheter vi vill ge alla i landet. Är du beredd offra ditt plantage som det ser ut idag för slavarnas rättigheter? Det är den principiella frågan. Jag saknar ett politiskt alternativ i Sverige som vågar ställa den frågan och erbjuda ett konkret alternativ.