Utökat meddelarskydd

Folkpartiet vill utöka meddelar-skyddet till att gälla även privata friskolor.

Det är ju ingen direkt stor skillnad. I praktiken så innebär ändå övervakningssamhället att något meddelar-skydd inte kan garanteras. Den med tillräckliga resurser kan alltid skaffa sig information som samlats in, eftersom vi vet att alla register läcker.

Vad Folkpartiet borde fokusera på är istället att motverka den utveckling som gör alla meddelar-skydd obsoleta. Ett sätt är naturligtvis att hjälpa sådana demokratiska verktyg som WikiLeaks, vars själva syfte är att agera mellanhand för att läcka information samtidigt som man garanterar anonymitet för dem som gör det.

Det ser alltid så puttit ut när de etablerade partierna försöker se ut som de står upp för demokratiska fundament. Är det verkligen bara Piratpartiet som har stake nog att göra skillnad? Det ser inte bättre ut. Centerpartiet har t.ex. offentligt lagt FRA-frågan bakom sig nu (som om de någonsin stått upp mot den).

  • Så länge som anställda som läcker har en berättigad oro för att bli trakasserade, så tror jag att meddelarskydd faktiskt behövs.

    Och att Folkpartiet vill ha meddelarskydd för friskolor tycker jag nog är lite hycklande. Folkpartiet är inte minst ansvarigt för att ha begravt utredningsförslaget om en tillsynsmyndighet för Kriminalvården. Och sådana verksamheter, där enskilda har makt över andra som i sin tur saknar röst, är själva typexemplet på när meddelarskydd faktiskt behövs.

    Jag vill ha en skyldighet, med meddelarskydd, för att anmäla missförhållanden i kriminalvården. Det har jag skrivit om också, men wordpress har visst kajkat ihop idag, får 403 hela tiden, så den som eventuelt är intresserad får leta själv.

  • Anonym

    Även om jag instämmer i att värdet av meddelarfriheten ibland överskattas, så menar jag att Björklund möblerar om viktiga gränser på ett förrädiskt sätt. Att utvidga grundlagens efterforskningsförbud (som det i praktiken handlar om) till att gälla också privat verksamhet är inte att utöka människors yttrandefrihet, utan det är att begränsa deras informationsfrihet.

    Förslaget är inte ens strikt formulerat att gälla enbart friskolor, utan Björklund nämner friskolor som ett exempel på verksamhet som bör lyda under samma bestämmelser som myndigheter. Vilken verksamhet menar Björklund absolut inte bör lyda under dessa bestämmelser? Privata utbildningsföretag? Ideella föreningars studiecirklar? Pianolärare? Läxhjälp i hemmet? Livsmedelsbutiker? Vad är den gemensamma nämnaren för verksamhet som bör (och får) regleras på detta sätt?

    Förbudet för myndigheter att efterforska tidningars källor är inte föranlett av att just myndigheter är lättare för allmänheten att granska än vad privat verksamhet är, utan av att myndigheter har makt och ibland befogenhet att med våld sätta sig över enskilda människors önskemål och behov av privatliv. Efterforskningsförbudet är ett skydd mot att denna makt missbrukas, till exempel om polisen skulle vilja ”straffa” en misstänkt narkotikamissbrukare sedan han skvallrat för pressen om de övergrepp han utsatts för.

    En friskola har inte sådan ”makt” att efterforska enskilda personer som kritiserar skolan (till exempel barnens föräldrar) att de riskerar att skrämmas till tystnad (under hot om att barnen skall få sämre betyg). Friskolan kan inte få ut föräldrarnas namn från tidningen, eftersom journalisterna är förbjudna att lämna ut uppgiften vem som än frågar. Friskolan kan inte heller få hjälp av tidningens teleoperatör, eftersom tystnadsplikt råder till förmån för kunderna. Inte ens polisen kan förmås att hjälpa till, trots att uppgifterna i tidningen kanske utgör förtal av skolans ledning, eftersom polisen omfattas av efterforskningsförbudet.

    Egentligen är det bara myndigheter med verklig makt (såsom polisen) som efterforskningsförbudet är avsett för, men svårigheten att identifiera och räkna upp alla dessa myndigheter, vilkas verksamheter ibland flyter in i varandra, har föranlett lagstiftaren att göra det enkelt för sig och säga ”alla myndigheter”, vilket då även innefattar det kommunala reningsverket. Vad skulle det kunna hota med? Att stänga av avloppet för den som påstår att reningsverket släpper ut gifter i dricksvattnet? Njae, det hör nog hemma i filmer som Brazil

    DN-artikeln är för övrigt full av oklarheter och förvirrade antydningar. Förutom triviala felskrivningar som ”Tanken är att även offentlig verksamhet ska omfattas”, så nämner man ett tidigare argument mot förslaget, nämligen ”privata företag är konkurrensutsatta”, som om det var det enda reella argument (eller ens det främsta). Det är ett argument för sekretess, inte för frånvaro av meddelarskydd, men i offentlig verksamhet lyckas man tillämpa sekretess och meddelarskydd vid bland annat upphandling. Motargumentet lyder nu ”för att avslöja missförhållanden”. Jaha? Bara på friskolor? Inte i livsmedelshandeln (typ ompaketering av gammalt kött)?

    Meddelarskyddet gäller den enskilde som meddelar, medan efterforskningsförbudet bara gäller den myndighet som efterforskar. När Björklund föreslår (och DN citerar) ”meddelarskydd även för privat verksamhet”, då efterlyser han bokstavligt talat något som redan finns (tipsaren på köttpaketeringen åtnjuter också meddelarskydd, alltså skydd mot myndigheters efterforskning), eller så menar han något annat, till exempel att enskilda personer skall förbjudas att ens försöka ta reda på information om någon annan.

    DN skriver vidare: ”Att lämna ut namnet är straffbart. Dock är reglerna inte lika hårda inom den privata sektorn.”

    Äpplen och päron. Det är journalister som inte får lämna ut källans namn, och journalisterna tillhör just den privata sektorn. Det är efterforskningsförbudet som inte ens existerar inom den privata sektorn, utan enbart gäller myndigheter. Det är inte ”olika hårda regler”; det är helt enkelt olika regler för olika verksamheter. Som det skall vara.

    Sedan refererar DN till ett fall som gällde uppsägning av en anställd för att hon talat med tidningen. Ja, det händer att företag säger upp anställda av de konstigaste anledningar, men sådana fall kan prövas i arbetsdomstolen. Det är alltså en arbetsrättslig fråga rörande villkoren för att få behålla jobbet, inte en fråga om vilken information företaget får inneha om sina anställda. Om man använder företagets telefon, datorer eller postgång för privat kommunikation, då får man räkna med att företaget också granskar vad dess resurser används till. Det är inte ”efterforskning av källa” att läsa sin egen telefonräkning bara för att en anställd har ringt ett privatsamtal.

    Den mest välvilliga tolkning jag kan göra av Björklunds utspel är alltså att han bara vill förändra de arbetsrättsliga villkoren för vissa grupper av anställda inom privat sektor, men jag har svårt att riktigt tro på det när han dels kallar detta ”meddelarskydd”, dels får DN att lägga ut texten om de grundlagsbestämmelser som inte har ett dugg med arbetsrätten att göra. Förmodligen är han i grunden okunnig om eller ointresserad av hur skyddet för yttrandefriheten fungerar, vilket också kan förklara partiets hållning i fråga om FRA och IPRED.