Sexköpsutredning: IG

Kan man spåna hur fritt som helst i en statlig utredning som ska ligga till grund för lagstiftning, eller bör det finnas krav på saklighet, opartiskhet och intellektuell hederlighet? Sexköpslagsutredningen lever inte upp till något av detta. Resultatet får IG.

I grundskolan fanns det vissa krav på det man skrev och lämnade in. Man kunde (oftast) inte bara spåna hur löst som helst och sen påstå att man faktiskt demonstrerat något bara genom att ordbajsa vilt. Kraven efter gymnasiet är förstås ännu högre, vilket alla som skrivit en uppsats på högskolenivå vet.

Ett av många aja baja är att redan på förhand bestämma vad man vill komma fram till och sen selektivt leta källor som stödjer detta och bortse från dem som inte stödjer det. Så gör man helt enkelt inte. Det är definitionen av intellektuell ohederlighet. En dödssynd inom vetenskapen. Men det är precis vad man gjort med sexköpslagsutredningen.

Urvalet är så litet att det inte säger någonting i någon riktning. Dessutom har man helt utan insyn i problemet fastnat i gatuprostitutionen, som om den vore representativ för sexhandel överlag. (Vi vet från studier i andra länder att den inte är det.) Urvalet är dessutom kliniskt. Om man ska bedöma hur heterosexuella familjer mår genom att besöka kvinnokliniker så kommer man till slutsatsen att nästan alla män misshandlar sina fruar. Så ser naturligtvis inte verkligheten ut.

Inte heller får man en rättvis bild av sexhandel överlag genom att tillfråga polisen som bara jobbar med brottsutredningar. Eller genom att fråga socialen som bara jobbar med utsatta människor. Som man frågar får man svar.

Metodiken är obefintlig. Urvalet är selektivt och när det inte duger för uppsåtet – ägnar man flera sidor åt att berätta en enskild kvinnas dramatiska livsöde. Men herregud, detta är inte en roman, det ska föreställa en utredning! Då ska man förhålla sig saklig, inte hitta dramatiska livsöden för att vädja till folks känslor. Det är inte känslor för enskilda livsöden som ska avgöra om lagstiftning är framgångsrik eller inte, det är generella och faktiskt påvisbara konsekvenser.

”Vi kommenterar inte enskilda fall” brukar det låta från myndigheter annars. Här har man uppenbarligen inte fått hejd på sin iver att kommentera det enskilda fallet, när det faller ens egna syften i smaken.

Redan i direktiven fastställdes att lagens grundläggande premiss inte fick ifrågasättas. Det enda intressanta var att hitta argument för varför man ska höja straffen. ‘Beställningsverk’ kallas det. Frågan är vem som köper resultatet.

Och citatet av utredarens egen motivering är ju redan en klassiker: ”Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet.”

Som alltid med staten tillfogar man mer av samma dåliga medicin om resultaten inte blir vad man avser. Funkar inte lagen? Ja, då höjer vi straffen!

Varje gång du läser om sexköpslagen, minns att den reglerar frivilliga utbyten av sex för pengar. Det är det enda den reglerar. Finns det tvång i någon form så faller det under annan lagstiftning. Allt prat om trafficking är därför inget annat än dimridåer.

Sist men inte minst; om du som man inte kan få sex och en kvinna profiterar på detta behov genom att sälja det mot dyr ersättning, vem är eg. förövare och vem är offer?

Man vet ju att sexköpslagen inte är bra för sexsäljarna utan har gjort dem mer utsatta. Ändå behåller vi den. Det kan bara betyda att lagen inte främst är till för dem som säljer sex, utan för att lära medborgarna god sexualitet.

Att ”markera” mot det smutsiga i att köpa sex prioriteras högre än att faktiskt hjälpa dem som man, åtminstone i teorin, betraktar som offer för detta smutsiga. Sexköp är ett brott mot den allmänna ordningen, vilket gör sexköpslagen till en ren morallag.

– Lisa Magnusson

Ovanstående är helt korrekt. Det är staten som är målsägande i sexköpslagens rättegångar mot enskilda människor. Det är inte den prostituerade. ”Brott mot staten” kallas det. I Sovjet hade man bara sådana brott. I en liberal stat borde de kollektivt avskaffas. Finns inget offer ska det inte finnas en lag! Staten ska ge fan i vad vi gör i våra sängkammare helt enkelt.

Vägen till framgång är genom avkriminalisering. Sexsäljare måste få möjlighet att organisera sig fackligt. Ju färre mellanhänder, desto bättre, därför är jag ingen förespråkare av bordeller. Det innebär bara att någon annan profiterar på sexsäljarna och risken är att man där kan gömma papperslösa flyktingar som kommit hit genom trafficking och nu pga sin utsatthet inte kan jobba med något annat än att sälja lågprissex, så som i Holland.

Däremot kan det inte som idag vara rimligt att en kvinna som säljer sex ur hemmet får bli utslängd av hyresvägen utan uppsägningstid för att denne annars främjar illegal aktivitet. Det kan inte vara rimligt att en kvinna som säljer sex automatiskt anses vara en så dålig mor att socialen tar hennes barn ifrån henne. Det kan inte vara rimligt att en kvinna som pga lagen är tvungen jobba svart skönbeskattas med fantasisummor och omvänd bevisbörda så hon går i personlig konkurs.

Det är sådan lagstiftning som stigmatiserar och gör sexsäljare utsatta. Inte sexköparna.

Andra om detta: HAX, Helena von Schantz, Alice Teodorescu, På riktigt, Senaste Nyheterna, LouisP, Alltid rött, Alltid rätt, Min tanke är fri, 之乎者也,