Problemet med könsmaktsordning

Begreppet ‘könsmaktsordning’ ger mig kväljningar. Inte för att jag inte anser att det finns könsnormer och att dessa, för enskilda individer, verkar hämmande. Det är jag fullständigt övertygad om. Det som ger mig kväljningar är hur män hela tiden ses som problemet och kvinnor som offer.

I verkligheten är det naturligtvis inte så. Nej, det största offret för könsnormerna är inte kvinnan som inte vill sminka sig. Det är pojken som vill sminka sig.

Och visst finns det områden där man oavsett kön får problem när man avviker från normerna. En skränig tjej får problem och en tystlåten pojke märker ingen.

Vad jag vänder mig emot är synen att kvinnor som grupp skulle vara ett större offer för könsnormer än vad män som grupp är. Det tror jag helt enkelt inte stämmer.

Det kan säkert vara så att män generellt tjänar bättre än kvinnor generellt och att detta hänger ihop med könsnormer. Men lycka i livet mäts inte enbart i pengar. Frågan är vilket ansvar som följer med en syn på män som försörjare. Vem är största offret för denna könsnorm? Kvinnan som tjänar mer än hon borde, eller mannen som inte kan försörja sig? Vem ser samhället ner mer på?

Visst är det ett problem om tjejer skär sig, men vem är mer osynlig idag än pojken som skär sig?

Kvinnor försöker oftare ta livet av sig, men män är bättre på det. Krasst sett är det nämligen fler män som dör av självmord än kvinnor. Jag vill ogärna se instruktionsvideor för kvinnor som en lösning på den snedfördelningen till männens ”fördel”.

Sen tror jag inte dessa könsnormer uppstått ur intet. De flesta passar helt enkelt in i normerna, det är just därför ett visst beteende blivit en norm från början. Är det något som skapar offer i samhället är det dock den ständiga synen på kvinnor som oförmögna offer och män som får skylla sig själva.

Kvotering förstärker det könsnormativa synsättet att kvinnor inte kan ta sig fram på egna ben, utan måste handledas av någon mäktigare, oavsett denne är deras make eller staten. Därför är jag emot kvotering.

Sexköpslagen utmålar också kvinnor som offer för mäns våld. I själva verket forskningen på att våld i relationer inte är en fråga om fittor vs kukar, utan om att vissa människor helt enkelt ser våld som en lösning. Det är ett våld som finns även i samkönade relationer, oavsett de inblandade är kvinnor eller män. Man kan se att män oftare tar till våld, men kvinnornas våld är å andra sidan mycket grövre. I min värld jämnar det ut saker en aning, precis som med självmorden.

Problem uttrycker sig på olika sätt beroende på kön, men problemet är dem som uttrycker sig på ett icke könsnormativt sätt. Det är de som inte syns. De är de som är de verkliga offren för könsmaktsordningen. Och de kan vara killar lika mycket som de kan vara tjejer. Därför vägrar jag kalla mig feminist. Jag är för jämlikhet mellan människor, inte mellan könen.

Appropå tisdagens debatt.