Peoples front of judea

Det verkar vara lite krig på liberalfronten just nu. Utöver Liberala Partiet (som redan finns) är det krig mellan vem som ska grunda det nya Liberaldemokratiska Partiet. I ena änden står elitisten Alexander Bard (som jag förvisso gillar) och i andra änden Niklas Dougherty aka Blogge Bloggelito.

Det kan väl kanske ses lite som ett krig mellan Stockholm och Göteborg också, där de respektive är bosatta. Alexander Bard vill inte gå med i saker han vill starta och driva dem. Han vill inte kompromissa, han vill köra sitt race. Jag uppfattar dock varken Dougherty eller Bard som politiker. De är idesprutor, verbala och argumentativa som få, men de har inte tålamod (som jag uppfattar det) att långsiktigt driva ett parti in i riksdagen. Det är sånt som tar tid och envishet. Det kan historien demonstrera.

Jag är den förste att erkänna att jag inte har något som helst tålamod och lämpar mig ytterst dåligt för att bedriva politik. Jag gillar ansvarslösheten i att sitta och tycka på min blogg och kunna ändra mig i den stund jag känner att mina argument inte håller. Den friheten har inte politiker. Dessutom måste de kompromissa. Jag är dålig på att kompromissa. De måste arbeta med grupper, jag ogillar grupparbeten och jag hatar demokrati (gruppvåldtäkt är också demokratiskt).

Bland liberaler finns det dem som ser Piratpartiet som en möjlig lösning på liberalismens pånyttfödelse i Sverige, eftersom piratpartiets politik i mångt och mycket följer liberal ideologi. Samtidigt saknas naturligtvis ett ställningstagande i typiskt liberala frågor som sex, droger och ”rock n roll”, eller ja – ekonomi.

– korrigering – länk till Niklas.

Nontheless. Må bäste liberal vinna.