Individualistisk svensk kultur

Jag skrev tidigare en bloggtext om att ”ingen vill ha mångkultur”, där jag gav en mängd konkreta exempel på kulturella uttryck som inte är generellt accepterade i Sverige. Min poäng är att ”mångkultur” inte är accepterat, att debatten eg. handlar om gränsdragning.

Sedan dess har ytterligare exempel uppenbarats för mig, efter att ha tittat på serien Världens modernaste land på Svt.

Sverige är i kultur och lagstiftning mycket individualistiskt i jämförelse med andra kulturer där den minsta enheten i samhället inte är individen, utan familjen. Det är i regel också patriarkala samhällen där mannen i hushållet är den som bestämmer, som har ansvaret för försörjning och därmed är på en upphöjd, viktig position.

Det leder naturligtvis lätt till en kris, när man kommer till Sverige, där var och en individuellt förväntas försörja sig, snarare än att familjen försörjs som en enhet, vilket gör att den tidigare sammanhållningen kan splittras. I synnerhet kvinnorna får större personlig makt än tidigare och det som en gång i tiden i Sverige var ”husfadern” finns det inte längre någon plats för.

Då uppstår förstås gärna en kris hos mannen i hemmet som får all sin makt sliten från under fötterna. En önskan om återgång till det traditionella, den tidigare familjebildningen, en kultur där kvinnan vet sin plats, allt gärna motiverat av att ”min religion säger så” – för det låter bättre än att säga ”jag gillade det bättre förr”.

Det uppstår ett tydligt ”vi och dem”, eftersom värderingarna skiljer sig så radikalt för hur samhället ser på individ kontra familj mot den kultur man kommer ifrån och givetvis också tar med sig. Svenskar lever utifrån detta perspektiv omoraliskt, i splittrade familjer, helt i kontrast med islam och traditionellt kristna värderingar med mannen som familjens överhuvud (Paulus säger uttryckligen att mannen är familjens huvud och att kvinnan ska lyda sin man, något som idag främst lever kvar inom frikyrkligheten).

Eftersom de som förespråkar mångkultur förmodligen inte är intresserade av att se ändring på denna lagstiftning i konservativ riktning, på bekostnad av jämställdheten mellan könen, återstår alltså frågan – vad är det egentligen för ”kultur” som man vill se ”mer” av?

Det är inte mångkultur att ha svenskar med olika hudfärger. Kläder influerade av andra länders snitt, ja så länge det inte handlar om att täcka upp kvinnor i biskötardräkter så går det förmodligen an, men sådana kulturella uttryck har alltid anammat den kultur man anser står högst. För 2000 år sedan var det den romerska kulturen som satte modet, idag är det västvärlden. Resten av världen tar efter oss, vi tar marginellt efter omvärlden. Visst finns subkulturella uttryck som anammat t.ex. japansk kawaii-kultur, men det är marginellt.

Att klä sig i klädsel anpassad och influerad av att leva i öken kommer alltid se konstigt ut i Sverige. Det kommer aldrig bli mode, förrens dessa länder ses som förebilder.

Vissa kulturer står oss relativt sett närmre och konflikterna när de möts blir därför färre. Ungar i Sverige tittar t.ex. på anime-serier och läser manga (även om det inte påbjuds i första hand av statstelevisionen). Men nämn ett barnprogram från mellanöstern eller Afrika?

Vi har svårt relatera till japaner som tar självmord i iPod-fabriker, men hög arbetsmoral ses inte i sig som något negativt om än – på den nivån – väldigt främmande, i jämförelse med somaliers säsongskultur där man styrd av regnperioder jobbar mycket i perioder och inte alls i andra. Att inte jobba alls ses gärna som att man har dålig arbetsmoral, något negativt i Sverige.

Vilka länder kommer de populära videosarna på YouTube ifrån? Hur ofta är det somalier eller araber som skapat dem? Hur ofta är det asiater, amerikaner eller europeer?

Alla kulturer är inte jämställda med varann. Vissa kulturer är bättre, vissa är sämre. Vissa lever kvar i värderingar som vi lämnat efter oss för ett sekel sedan. Den mångkultur vi vill ha är inte en kompromiss mellan det vi gärna kallar ”demokratiska värderingar” och teokratiska sådana.

Så, vad är det för kultur som egentligen ska blandas och accepteras? Vad kan araber och somalier bidra med kulturellt för att göra Sverige bättre, i form av värderingar och levnadssätt? Kebab är inte ett seriöst svar. Jag vill uppriktigt veta. Berätta för mig!