Äntligen en vettig röst i prostitutionsdebatten!

Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) gör den osannolika kombinationen att gemensamt gå ut för en liberal lagstiftning som hanterar verkligheten ist för att utopiskt eftersträva ett prostitutionsfritt samhälle, kosta vad det kosta vill.

Det är inte var dag man ser debattartiklar kring något så känsligt ämne som prostitution, där en åsikt som går rakt emot den av riksdag och regering anammade statsfeministiska doktrinen låter sig yttras. Men det är precis vad vi ser idag, i Expressen.

Punkt efter punkt av förnuftiga argument presenteras i stark kontrast till feministernas magkänsleresonemang.

I sexköpslagens förarbeten anges det att ”det i ett jämställt samhälle är ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning”. Detta likställs med mäns våld mot kvinnor, och numera föreslås det ge upp till ett års fängelse.
På det sättet diskvalificerar man kvinnors subjektiva upplevelse. Man infantiliserar dem och fråntar dem deras ansvar för sina handlingar och beslut. Är detta ett steg i riktning mot jämställdhet?
Eller är det i själva verket bara en ny nyans av den traditionella patriarkala synen på kvinnor?

Om den enskilda upplevelsen inte spelar någon roll, så har man frångått hela principen om att det ska finnas ett offer för att ett brott ska ha begåtts. Nu är det förvisso inget unikt i svensk lagstiftning, men det är en fundamental, liberal princip. I detta fall är det staten som är det självpåtagna offret, som driver processen, mot mannen [köparen] i en affärsuppgörelse där bägge parter ingått av egen vilja.

En del sexsäljare befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende eller fattigdom. Men ska vi då inte ordna behandlingsmöjligheter för drogberoende? Det saknas tusentals rehabiliteringsplatser idag. Och måste vi inte granska det sociala skyddsnätet? Fungerar det så dåligt att människor väljer sexhandel framför att befatta sig med socialkontoret?

Och ett efter ett radas argumenten upp. Vad sägs om denna sågning av ickeargumentet ”det finns inga lyckliga horor”?

Naturligtvis bör vi inte heller falla för myter om den lyckliga massören, hemtjänstarbetaren, skådespelaren eller politikern. Det finns ingen verksamhet inom vilken lycka är garanterad, och många människor far illa på olika sätt. Men i de flesta brancher finns fackföreningar, arbetsskyddsåtgärder, friskvårdssatsningar, A-kassa, pensionspoäng och sjukpenning. Endast i fallet med sextjänster påtalas problem med påståenden om ”de olyckliga hororna” och åtgärdas med infantiliserande förbudslagstiftning.

Och givetvis är det så. Att det finns många som inte ska jobba som sexsäljare för att de inte besitter karaktärsdrag som behövs, är inte ett argument mot yrket i sig, lika lite som inte alla passar som astronauter, oljeborrare, gruvarbetare, massörer, lokalvårdare eller socialarbetare.

Stigmatiseringen av yrket, är inte heller det ett argument mot yrket i sig. Att sexsäljare mår dåligt för att de ses som befläckade pga svensk sexuell hederskultur, är ett argument mot vår kulturella syn på sex, inte mot yrket sexsäljare.

Med öppna och lagliga sexköp kan alla i branschen lättare upptäcka avarterna. Säljarna måste kunna organisera sig utan att kopplerilagen därmed gör dem kriminella, vilket är fallet idag.

För att lösa problem med social utsatthet behövs fokus på social utsatthet. Att bekämpa prostitution är bara att ta ifrån halta människor deras enda krycka, för att den ”fungerar dåligt” och ”alla borde gå utan krycka”. Den sortens människosyn, den sortens sexualsyn, är om något inte värdigt ett jämställt samhälle!

Camilla Lindberg (fp)
Marianne Berg (v)
Mer om detta hos: Alltid rött, alltid rätt, Pelle Billing, Gretas Svammel, Kabo’s Tumblr, Pophöger, Susanne Dodillet, Stardusts Blogg, Motpol, Federley (c), McRazzia, Om trafficking, Lasses Blogg, Heldts HBT-nyheter, 之乎者也,