Öppet brev till vården och den det berör

Hej,

jag har sedan skoltiden problem med prokrastinering (uppskjutarbeteende) och koncentrationssvårigheter. Min amatörmässiga gissning är att jag i grund och botten har ADD och att bland annat det (tillsammans med depression och generaliserad ångest) bidragit till ett inlärt uppskjutarbeteende.

Eftersom jag har så svårt fokusera på saker längre stunder, räcker det inte med KBT för att behandla just uppskjutarbeteendet. Jag behöver nån slags hjälp med ADD-biten också, framförallt att få en diagnos så jag kan få bekräftelse på problemet.

Jag har inget jobb och har aldrig varit anställd, eftersom minsta stress gör att jag går i baklås och får ångestattacker. Det gör också att jag har väldigt svårt med schemalagda tider överlag. Jag träffade min familjeläkare i somras, men hans remiss för ADHD/ADD-utredning kom tillbaka. Jag skulle kontakta honom efter semestern, men det blev inte av (precis som det mesta jag tar mig för, jag klarar inte av att slutföra det).

Jag är intelligent och vältalig och därför är det ingen som tror jag har problem. Jag klarar utan problem av att upprätthålla en illusion av att jag är ”normal” under kortare stunder. Men det gör också att jag trots upprepade kontakt med vården inte fått någon grundlig hjälp ur ett helhetsperpektiv. Jag har vårdats för depression, transsexualism (ovidkommande, men ändock), generaliserat ångestsyndrom, osv. men mina problem kvarstår. Jag kan inte sköta ett jobb. Jag har ingen sjukskrivning och har aldrig haft en anställning (och är idag snart 27).

Är det möjligt få nån slags handledning för att grundligt utreda och en gång för alla försöka lösa mina mentala besvär, så jag faktiskt kan försörja mig själv och kanske sköta ett normalt jobb nån dag? Vem ska jag prata med och hur får jag hjälp?

Mvh Hanna Söderström

  • Avaavanedawn

    Sådär känner jag också rätt så ofta. En läkare säger att jag är sjuk i huvet, en annan säger att vårbehov inte föreligger. Och en tredje säger ”sluta självmedicinera” (ovidkommande) :P.

  • daniel

    Jag känner igen mig väldigt mycket i den fjärde paragrafen, det har tagit flera år för mig att få en KBT-plats trots att jag ett tag var inlagd på psykiatrisk intensivvård. Jag håller väldigt mycket för mig själv och när jag träffar folk i person så kommer lögnerna helt automatiskt och ingen kan tro att jag mår dåligt. Jag har förstås försökt förklara det för sjukvården och även hur jag mår över längre perioder med mycket humörsvängningar, men det känns som att man inte når fram. Nu vill min terapeut börja trappa ner mina besök eftersom KBT:n hjälpt min ångest, men jag vet med mig att när jag väl är ute ur systemet tar jag mig inte in igen förrän det blir riktigt illa. Så vad gör man? Jag vet att pressen på sjukvården är skyhög, så ibland tänker jag att jag upptar någons plats som behöver den bättre, även om jag vet att jag kan må bättre än så här.

    Hursomhelst, jag såg på din videoblog nyss om varför du inte synts till på ett tag, och jag ville bara säga att ge inte upp! Om du kan tvinga dig själv att klä på dig och gå ut och träffa familj och vänner bara en liten stund istället för ett vara ensam hemma så brukar det kännas lite bättre.

    • Jag har ingen familj, men jag försöker träffa de fåtalet personer jag umgås med regelbundet.

      • Harintenon

        Varför vill du ha en diagnos? En diagnos kan istället vara och bli ett stigma. Skönt iofs och veta vad som är ”fel”. Men om felen inte är större än dom du har så kanske du helt enkelt bara ska acceptera dina skavanker och försöka leva med dom. Tror ibland att man skulle kunna sätta någon diagnos på halva mänskligheten med tanke på att de flesta lever med någon form av fobier, ångestperioder, koncentrationssvårigheter, periodvis social fobi etc etc.

        Själv är jag 100% adhd och fått förslag på att utredas. Men jag har jobb och familj, dessutom kvinna och har fått mitt liv att funka ändå. Till och med akademiskt utbildad. Har alltid undrat vad det var för fel på mig men så lyssnade jag på några adhd föreläsare och där trillade polletten ner.

        Har jättesvårt att avsluta saker. Det är till och med så löjligt att jag inte ens kommer till avslut när det gäller sluta lock, stänga burkar, sätta tillbaka korken ordentligt etc. Och så ser jag inte riktigt på det där med estetik som andra gör. Jag har en helhetssyn, kan inte se detaljer. Jag kan hoppa över en klädhög i veckor. Fast så länge får de inte ligga för min pedante man. Men om det berodde på mig så tar jag uppenbarligen hellre jättekliv över högar istället för att plocka upp dom. Jag ser dom helt enkelt inte förrän någon frågar vad jag håller på med.

        Jobbet, ganska avancerat, fixar jag galant. Där har jag struktur och ordning. Har ett drömjobb. Men där brister jag i uthållighet. Hur roligt det än är så blir jag satans uttråkad av att sitta på samma rum, ha samma kollegor och samma tugg. Jobbet är perfekt för det blir aldrig rutin så det vill jag inte fly ifrån (som jag gjort tidigare i livet). Men däremot platsen jag sitter på. Står inte ut på samma ställe någon längre tid, 4 år är rekord men det är för att jag trivs. Men efter ett tag så mår jag dåligt över att vara på arbetsplatsen så jag måste sjukskriva mig en vecka eller två då jag rasar ner i deprission. För man mår dåligt över att inte kunna hantera vanliga vardagligheter som alla andra gör.Min koncentration börjar brista när jag blir uttråkad.

        Men sen kommer jag tillbaka och kör järnet tills jag får nästa skov. Känns som jag borde vara egen företagare och styra mitt liv helt själv. Kanske något du ska tänka på. Starta eget i någon bransch. Använda dina goda sidor, som trots allt finns iom en diagnos som ADD. Då är du iaf en kreativ person.

        Det var lite om mig själv när det egentligen handlade om dig. Men fundera på om det verkligen är så viktigt att ha en stigmatiserande diagnos som faktiskt kan komma att bli ett hinder i ditt framtida liv.

        vänligen
        Sara

        • Jag behöver hjälp, jag har ingen man och familj till hjälp som du har och jag har inget jobb eller utbildning. Jag har svårt läsa längre stunder, så plugga är uteslutet. Jag har försökt men det gick inte alls. Högskolestudier kräver koncentration och organisationsförmåga, vilket jag fullständigt saknar. Jag klarar inte ens ta mig till schemalagda aktiviteter och att slutföra en utbildning som tar flera år är helt orimligt.

          Jag har försökt driva företag, men det fungerar inte med deadlines för mig. Jag får ångest och undviker det jag måste göra, för att inte tala om bokföring som är helt omöjlig för mig att ens förhålla mig till.

          Jag vill gärna ha en diagnos, det kan inte bli sämre än det är nu och stigman lever jag ständigt med ändå, så jag ser inte hur det skulle kunna påverka mig till det sämre alls. Jag är 27 och har aldrig kunnat sköta ett normalt jobb. Det är väl nog för att demonstrera att det behövs någon slags professionell hjälp.

  • Lord Metroid

    ADD(Drapetomania) är inte en sjukdom, http://www.schoolsucksproject.com/podcasts/55

    • Det är när man inte klarar slutföra att städa, diska, handla, sova, eller något annat rutingöra utan att fastna i detaljer. Då är det ett handikapp.

  • Känner(som många andra här) igen mig i mycket i det du skriver, har haft kontakt med läkare m.m och haft diverse teorier(både egna och läkares) om depression, ADD, Bipolär och lite annat. Mitt främsta råd är(om du inte gjort det dvs) att vända dig direkt till psykiatrin, gärna till den affektiva avdelningen ifall de har en sådan, gå dit med öppet sinne. Det viktiga med ”öppet sinne”-biten är att försöka att inte fokusera för mycket på din självdiagnos då den kan ställa till det. Det blir väldigt lätt hänt att man (oftast omedvetet) tillskriver händelser/handlingar motiv och förklaringar som annars blivit annorlunda. Jag var själv så insnöad på teorin att jag skulle ha ADD att jag många gånger intalade mig själv att min brist på koncentration måste bero på det, istället för att gå djupare in på problemet och överväga vilket inflytande kost samt sömnproblem haft.

    Jag menar inte att du inte skulle lida av ADD eller att du skulle ha det, utan snarare att en del i tillfrisknandet/hanteringen kan vara att, iallafall försöka, fokusera mer på lösningen än på orsaken till problemen(det lämnar man åt de professionella – objektiva). Tyvärr är detta extremt mycket lättare sagt(skrivet) än gjort…

    Vet inte hur det fungerar med de mediciner du äter nu, men en startpunkt för dig kan ju vara att be en läkare skriva ut SSRI eller liknande för att motverka/ta udden av ångestattackerna och förhoppningsvis ge en stabil grund att stå på. Sen kan du ju försöka att försiktigt fasa dig ut i arbete/studier och köra deltid först för att bygga upp rutin och erfarenhet. Bara en sån sak som att t.ex starta ett band(även om det inte hjälper i yrkeslivet) kan ge väldigt mycket då man använder sig av positiva associationer(musiken) och social påverkan(bandet) för att göra saker även de gånger man inte har lust/ork eller känslan av att inte klara av det.

    Jäfflar, det här blev lite längre än tänkt och sa kanske inte så mycket nyttigt för dig.. sorry.. Men detta är sådant som fått mig ”back in action” och iom att det i slutänden är helt subjektivt så kanske det iallafall kan ge dig lite inspiration åt något håll =)

    När allt löst sig har du ju iallafall mycket bra förutsättningar för att starta sexbutik eller att bli en grym sexolog eller något annat, får bara intala dig att det hela är en backe på vägen mot ditt mål.

    • Tack för tips och uppmuntran! Jag äter redan SSRI och det funkar bra på så sätt att jag inte längre har återkommande irrationella svackor. Min ångest är stressrelaterat och mitt problem är (delvis) att väldigt lite stress gör att jag hamnar i krisläge och går i mentalt baklås.

  • K-SATANAS

    Sluta tramsa nu, vi har gått igenom det där. Vi ska tag där du slutade. Varför du aldrig kontaktade läkaren var att du då hade planer på pluggande. Å fan byt nu familjeläkare, till den jag har, kan inte vara sämre ( och det är lite närmare ). Du vet ju hur det blev för mig då jag listade mig för din mottagning.. dom är totalt inkompetenta på den vårdinrättningen..ska väl inte dra alla icke SV läkare över en kam..men ändå..jävligt odugliga, värdelösa om man nu inte bara vill ha en massa piller.
    Och nedvärdera dig inte, fokusera dig mentalt på det du är bra på istället, det grejar sig med lite hård jobb, det vet jag

    • Ssargon

      Ja, Hanna klarar det om hon ger sig fan på det och har lite uppbackning. Det är jag övertygad om!

  • K-SATANAS

    Skriv till landstingsöverläkaren, han är ju jättebra, han jobbar bra och hjälper så mycket han kan. Du ska få hans mail..påminn mig bara…

  • Yurre

    Den bästa hjälpen är att socialisera: skaffa vänner, familj, försöka hitta ett jobb ”against all odds” – en städare behöver inte ha en jättebra koncentration. Om du går till psykiatri, tänk på att sluten vård är inte längre gratis och privata vårdgivare är inte så benägna att vårda frikort-patienter. Helst vill de ha en sjukförsäkring förstås. Tänk också på att psykiatri kommer att samordna ett sysselsättning för dig via arbetscentrum, så det kanske är bättre att ordna ett jobb själv via AMS, de jobben som arbetscentrum har att erbjuda, suger minst sagt och arbetskamrater kommer att bestå ut av alkisar osv. Så det kanske bättre att själv försöka ta tag i ditt liv.

    Min tips: gå till socialen/kommunen. Till oss (psykiatri) kan du kommer när som helst, men det låter som att dina problem beror mest på ditt levnadssätt som måste ändå ändras så…

  • mrarboc

    Försök komma med i någon så kallad ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd”, t ex en praktikplats på något företag. Även om det tyvärr ofta är återvändsgränder så gör det under för självkänslan, och det tillsammans med bra terapi (KBT) har hjälpt många.

    Nackdelen är att din ekonomi inte vinner något på det, fördelen är att du får ta det i din takt – eftersom företaget inte betalar har de ingen rätt att kräva att du ska städa X antal rum eller kopiera X antal papper varje dag. Även om du bara städer ett halvt rum eller kopierar 5 papper varje dag så är det ju ren vinst för företaget… Tjafsar dom om det ändå så ska din kontaktperson på Af ta fighten, inte du.

  • Dp

    Du har mail på facebook.

  • Gäst

    tl;dr

    Klipp dig och skaffa ett jobb.

    • Ssargon

      Klipp av dig fingrarna eller skaffa dig en hobby.

      • Gäst

        Att kommentera bloggar anonymt är min hobby, vad är din?

        • Ssargon

          Att säga till idioter utan liv att dom är dumma i huvudet och att deras liv är värdelöst.

          Du är dum i huvudet, ditt liv är värdelöst.

          Ahh, nu mår iallafall jag bra.

    • Yurre

      Det är ungefär samma sak som jag tipsade, bara jag förmedlade det på ett vänligare sätt, tror jag…

  • Thomas

    Du är ju ingen pappskalle direkt.
    Som jag uppfattat dig så är du både smart och har social kompetens.
    Hoppas det löser sig iaf.

    Thomas.

    • Social kompetens vet jag inte, jag kan inte kallprata och med mer än fem personer samtidigt i ett rum så klarar jag inte följa med i konversationer. Jag kan le och vara trevlig, oftast kommer man ganska långt med det, i synnerhet som tjej. ;P

  • Norrmanfloren

    Hej jag jobbar som psykiatrisjuksköterska.Det låter som du har ADD dvs ADHD utan den aktiva delen.Om du vänder dig till psykiatriska öppenvården kan du få hjälp med att få en utredning.Du omfattas av sk vårdgaranti som innebär att e 3 mån så tar vårdgarantikansliet kontakt med dig brevledes o ber dig ringa upp så letar de efter det ställe som är snabbast kan erbjuda utredning.
    KBT terapi anser jag vara ”hundträning” mycket bättre med en psykodynamisk terapi.Har själv gått i sådan terapi i 2 omgångar o sammanlagt 7!!! år,lite tokig är jag:)Gillar din blogg för övrigt.Om du vill ha råd av mig så har jag mejl:norrmanfloren@gmail.com.MVH Lotta.

    • Problemet med psykodynamisk terapi är väl just det du nämner, att jag inte har 7 år på mig att se förändring. Jag förstår inte hur någon vård kan ha det? All behandling borde vara ”hundträning” isf. Jag uppskattar ditt svar dock, jag ska till familjeläkaren och jag förväntar mig få remiss till psykiatriska öppenvården så jag kan utreda det där. :)

      • Norrmanfloren

        De flesta psykiatriska öppenvårdsmottagningar har ett journummer samt jourtid.Ta reda på det o ring så går det fortare än att husläkaren skriver remiss eller gör båda .Du måste då när du får tid gå tid o”vända ut o in” på dig själv.De kan oxå hjälpa dig med en KBT eller DBT terapi men då måste du tjata utav helvete.Du kan ju oxå välja att själv betala en terapi.Det kostar mellan 700 kr o uppåt för 45 min ca 10 samtal i en serie psykodynamisk funkar anorlunda.Innan terapin har man alltid sk orienterande samtal.Nu vet jag inte vad du bor men i Stockholm så har Huddinge sin klinik för könsbyten o utredning o där brukar de ha en kurator som fixar samtals kontakt om man behöver det.Har under årens lopp haft kontakt med 2 patienter varav en är omopererad o en är på g.Har alltid varit engagerad i HBT frågor.Jag har en 19 årig son som är bisexuell så jag har personlig erfarenhet.
        Men du stå på dig utav helvete så fixar det sig.MVH. Lotta NF.

  • Tyvärr är det lite mer brutalitet som gäller om du ska kunna få en diagnos, jag måste nog säga att ju för du för står det desto bättre är det. Men som vården ser ut idag lämnar det inte så många val om det är en vettig undersökning du vill ha och behöver. Personer med ADHD och i synnerhet de med ADD är svindlande lätta att kollra bort och själv kanske man tänker för positivt på saker och ting och har för vana att lita på folk – egenskaper som kan vara fruktansvärt negativa för den som inte ens blir satt i en vårdkö – trotts alla jävla garantier om vårdgaranti och alla andra ord utan handling.

    in och kötta på bara! Gröta och fläska, att språkas är att göras sig förstådd på det språk som går. Tyvärr har språkbruket inte blivit moget än…

  • manne.monvall@gmail.com

    känner igen mig tyvärr :-/, skjuter också upp saker hela tiden osv..

    ang. neuropsykiatrisk utredning så beror det(tyvärr) väldigt mycket på den psykolog du vänder dig till har jag upptäckt; den jag hade ansåg att jag inte behövde det, min kontaktperson på Arbetsförmedlingen var närmast upprörd över att han inte hade hjälpt mig och pushar mig nu för att få mig att ställa mig i kö för en neuropsykiatrisk utredning.

    Hanna, om du kan så försök få din arbetsförmedlare att sätta dig i kontakt med SIUS, att få en kontaktperson där tror jag nog hjälper dig en bit på vägen mot en utredning.

    Manne aka Manen

  • Jakob

    Det är nog inte så bra att försöka självdiagnotisera sig själv när det gäller psykisk ohälsa. Sjukvårdsrådgivning och terapi (kognitiv och/eller samtal) är nog en sundare lösning. Har du svårt att ta tag i det själv, be en bekant ”tvinga” dig iväg till en träff med någon professionell.