När sex inte är lek

Ibland är dominanssex på lek. Ett rollspel med tabun och gränser. Men ibland och för en del är maktförskjutning en central del i sexualiteten. Grunden för intimitet och inte alls lek. Om man inte förstår detta kan man inte förstå varför riktiga tårar kan vara upphetsande.

Jag är en ganska lekfull person. Retsam och finurlig. Särskilt med någon jag tycker om. Jag skulle inte kalla mig barnslig, för det är för mig synonymt med omoget, oansvarigt beteende. Som att skälla på folk för saker de inte rår över, vägra ta ansvar för sin egen del i situationer etc. Lekfull är ett bättre ord.

Det går förstås igen i det sexuella också. Jag tycker om lekfullhet. Ageplay och finurlig uppstudsighet. Samtidigt är min relation till maktförskjutning inte lekfull. Den är på allvar. Det betyder inte att det sker med ansvarslöshet, tvärtom. Ansvaret blir desto större just för att maktförskjutningen är på riktigt. Men det är inte ett rollspel för mig när maktförskjutning träder in i det sexuella. Det är inte på lek.

Jag vet att för många är BDSM och maktförskjutning en krydda i det annars relativt normala sexlivet. Så är det inte för mig. Maktförskjutning är det som gör en situation sexuell för mig. Utan det finns inget sex, ingen intimitet, ingen upphetsning – bara mekaniska rörelser.

Vaniljsex, kallar vi sadomasochister svenssonsex för. Ut och in, byta ställning och spruta. Förhoppningsvis med kvinnan som får orgasm samtidigt. Jag kan inte relatera till det överhuvudtaget. Hela intimiteten ligger för mig i själva utsattheten, som i sin tur förstärker omhändertagandet, vilket förbinder två människor med varann på ett djupare plan än mekanisk penetration kan göra.

Kanske upplever andra den där intimiteten i penetrationen, jag vet inte.

För mig finns den i utlämnandet. Underkastelsen. I tårfyllda ögon som säger ”du äger mitt innersta, behandla det varsamt, jag älskar dig”.

Det handlar inte om våld. Men våld kan givetvis vara en del av situationen och maktförskjutningen. Kontroll är också en del av det hela. Och förstås, bristen på kontroll. Men det är långt ifrån lek. Det är på djupaste allvar.

Självklart kan man vara feminist och tända på våldssex där kvinnan är undergiven. Men den sortens liggande är ju en lek med gränser och tabun, man spelar på kvinnans sexualitet som fel och på den kåta kvinnan som dålig. Sådant är endast okej om alla inblandade är väldigt överens och det verkligen är lek och rollspel det handlar om.

Lisa Magnusson

Och ja, visst kan det vara en lek. En lek med tabun och föreställningar om kön. Men jag skulle säga att personligen är min vardag som libertarian, goth och shemale  i större utsträckning en ”lek med föreställningar om kön och tabun” än min sexualitet är det. Min sexualitet är för intim för att vara en lek.

Tårar är inte på lek

Om man inte kan relatera till den här biten, så kanske man bara ser dominans som lek. ”Egentligen så är de normala, de bara leker”. Men så är det inte. Sadism handlar om att njuta av att se någon lida. Så enkelt är det. Konsten är att hitta utlopp för sin läggning som är konstruktiva. När man inte gör det, när man försöker upprätthålla en spegelblank yta av förträfflighet, då spårar det lätt ur. Då blir utloppet lätt okontrollerat och destruktivt. Det slutar falla inom ramen för det vi kallar BDSM och blir istället rena övergrepp.

När jag gör illa någon i ett sexuellt sammanhang så njuter jag av att se personen lida. Men framförallt njuter jag av intimiteten det symboliserar. Av utlämnandet. Av ögon som säger ”du får göra det här med mig, för jag älskar dig”.

Skulle jag kunna njuta av en vanlig våldtäkt? Jag skulle njuta av kontrollen, av lidandet, av makten. Men jag skulle må dåligt av den totala bristen på intimitet i den situationen. Men om man lärt sig att dominans är en lek, att intimitet inte är viktigt, ja då kanske jag skulle intala mig att om hon inte sagt nej, om hon gav sig in i det frivilligt så får hon skylla sig själv sen. Jag vet inte. Jag har svårt relatera till dominans utan intimitet. Kanske är jag konservativ där.

Göran Lindberg är ett resultat av stigmatisering av sexuella avvikare. För honom blev Internet vägen till att realisera fantasier helt utan kontroll. Utan verktyg för hur det kan göras konstruktivt. Helt utan intimitet. Kanske för att han fått för sig att det bara var på lek.

En sak har Lisa helt rätt i:

Visst måste en man som så lätt har kunnat växla mellan att i föreläsningssalen tala om att ‘kvinnor kan’ och i hotellrumssängen ropa ‘kåta slyna’, ha två ansikten”, skriver Linda Hjertén i Aftonbladet och så är det absolut. Frågan är vilket av dessa ansikten som är en mask, ett spel, en lek. I Göran Lindbergs fall var det kvinnokämpen.