Farmor ligger för döden

Jag har 26 år och har aldrig varit med om att en människa dött. Det är kanske trots allt inte jätteovanligt, men pappa är 54 (?) och har heller aldrig varit med om det. Hans föräldrar är 97 och 94 och just nu ligger farmor (97) sannolikt för döden.

Hon har varit väldigt fysiskt pigg, men virrigheten har blivit värre det senaste par åren. Nu senaste tiden har hon inte riktigt vetat var hon befunnit sig och det har inte gått lämna henne ensam. Men så sent som förra året var hon ute i skogen och plockade bär på egen hand. Och hon har alltid gått promenader. Varje dag, året runt. Promenad, promenad, promenad.

”Det är nyttigt med promenader” sa alltid farmor. Det var det uppenbarligen.

Farmor är en riktig krutkärring. I våras bröt hon lårbenshalsen. Två gånger. Och ett revben. Och ett nyckelben. Men allt läkte och hon var snart på benen igen. Odödlig, kunde det tyckas. Så igår kväll fick hon en mindre hjärnblödning. Hon blev slö och ena armen hängde. Under natten förlorade hon talförmågan och idag tycktes hon närmast okontaktbar.

Pappa ringde vid lunch och berättade det för mig och sa att han var på väg hem från skåne, där han varit på jobb. De hämtade upp mig 4,5h senare och vi åkte hem till farmor och farfar. Farfar vinkade åt oss från balkongen. Han står alltid och håller utkik när man kommer. Vinkar från ett fönster eller en balkong och hälsar en välkommen. Så har det alltid varit, var än farmor och farfar bott.

Farmor är den där kortväxta tanten med grått krulligt hår som glatt springer runt och sköter alla bestyr, som knappt låter en äta färdigt innan hon ska diska (för hand) och som tjatar ”är det säkert att du inte ska ta en kaka till?” när man ätit dubbla portioner mat, tio småkakor och gärna en tårta och glass efteråt. Definitivit mätt och smått illamående tackar man vänligt nej för tredje gången och intygar att ”det är så bra, tack så jättemycket, jag är jättenöjd”.

Farmor hör inte riktigt vad man säger, men hon fnittrar överslätande, gissar hejvilt och pratar på. Ibland gissar hon rätt fast ganska ofta blir svaren goddag yxskaft. Men det gör inte så mycket, för hon är så glad och snäll, så det är trevligt ändå.

Farfar är lite mer tyst och finurlig. Busig med glimten i ögat. Han håller farmor i hand när de sitter i soffan. De har levt ihop, gifta i 63 år. De verkar faktiskt fortfarande genuint älska varann. Inga syrliga kommentarer, inga elaka hintar, han retas med farmor på ett kärleksfullt sätt när hon inte hör vad man säger, medan hon skrattar och han nyper henne i sidan.

Jag är en cynisk person som inte tror på kärlek tills döden skiljer oss åt, men i deras unika fall verkar det faktiskt finnas där.

Nu ligger farmor för döden. Med öppen mun och lugna andetag. Hon verkar sova mest hela tiden. Hon har inte ont. Hon verkar inte ha ångest. Farfar är ledsen och gråter då och då. Kanske blir han ensam snart, för första gången på 63 år. Det är svårt inte tycka synd om farfar. Men farmors död känns ändå väldigt fin, om det ordet alls kan användas i ett sådant sammanhang. Värdig, kanske är en bättre benämning.

Hanke, pastorn i den församing mina farföräldrar tillhör och som jag själv är uppvuxen i, kom och satt med oss en stund. Han läste farmors favoritpsalm ur Bibeln. Den om hur Gud leder David på gröna ängar och för honom till vatten där han finner ro. Och även om han vandrar i dödsskuggans dal så fruktar han inget ont, för Gud är med honom.

Sen sjöng han en sång. ”Du är min sång och min glädje”. Den handlar om döden och att Gud ger trygghet, typ. Även om jag själv är ateist och inte kan ta åt mig av orden på ett personligt plan, så kändes det väldigt fint, för jag vet att farmor och farfar alltid varit troende, på det där sättet som alla gamla människor verkar vara självklart troende, lika självklart som de sköter sina dagliga rutiner.

Jag vet inte vad som händer i natt. Eller dagarna framöver. Pappa stannade kvar i Sala och om något händer så kommer de ringa mig. Kanske lämnar farmor oss inatt. Men då sker det i hennes hem, i samma säng som sin make, och vi som älskar henne har hunnit säga farväl. Jag har svårt tänka mig ett bättre sätt att dö på.

Tack farmor, för din outtröttliga pigghet, glädje och entusiasm. Du lämnar oss med många fina minnen.

  • Daniel Wijk

    Jag kommer att tänka på min farmor som gick bort i en hjärnhinneinflammation när jag läser detta och det var ungefär det förloppet du beskriver här. Inget man tänker på vanligtvis numera, tio år senare. Men nu känns känslan igen efter det du skrev.

    *kram* på dig Hanna

  • Daniel Wijk

    ”mer än tio år senare” ska det stå.

  • Tuxie

    Din farmor och farfar påminner mycket om min mormor och morfar. Mormor var en odödlig krut-tant fram tills för ungefär två år sedan då hon blev sjuk och hamnade på sjukhuset i några veckor där hon plötsligt förvandlades till gumma istället för tant. Hon blev frisk igen och började förvandlas tillbaka tant då hon fick en cancertumör i ett ben. Efter det gick det fort. Hon fick strålbehandlingar men tumören fortsatte att växa så man valde att amputera bort benet. När hon vaknade igen var hon inte sig själv. Hon vägrade att acceptera att benet var borta, vägrade att sitta i rullstol och var så envis att försöka gå själv att man var tvungen att hålla fast henne i sängen och ge lugnande. Antagligen gick hjärnan in i något slags totalförnekelse-mode för hon slutade även att känna igen folk ungefär samtidigt. Man upptäckte också nya tumörer på andra ställen. Mindre än två veckor senare, för knappt ett år sedan, dog hon i sömnen, 80 år gammal.

    Din farmor verkar få en mycket bättre avslutning än min mormor fick. Alla ska vi någon gång dö så jag blir numera glad av att läsa om gamla människor som får dö fridfullt. Jag hoppas att jag också får dö som hon när det är dags.

  • Anonym

    Tack. :) *kram*

  • Anonym

    Ja, det är min förhoppning också. Att slippa cancer och liknande sjukdom som tar ifrån en all värdighet. Det är inte utan att jag önskar att vi hade aktiv dödshjälp, så alla fick åtnjuta detta privilegium.

  • Kullback-Leibler

    Låter som din farmor haft ett långt, rikt liv :) Det är hursomhelst jobbigt när ens närstående försvinner..

    Mina tankar går ut till dig! *krama*

  • Susannetoner

    Jättefint skrivet Hanna. Ellen var en underbar person och som också fick leva på riktigt nästan ända fram till dess att att hon dog. Alltid glad och positiv och med en stor omsorg om sina medmänniskor. Jorden är lite fattigare nu men himlen lite rikare… kram från mostern.