Katoliker om Transsexualism

Katoliker som argumenterar mot irrationellt beteende hos transsexuella, det borde få mig att skratta, men eftersom de riskerar påverka FN drar jag inte på smilbanden. Jag tänkte dock bemöta deras rapport* och den ”kritik” de framför.

(1) SRS mutilates a healthy, non-diseased body. To perform surgery on a healthy body involves unnecessary  risks;  therefore, SRS violates  the principle primum non nocere, “first, do no harm.”

Det här argumentet vore sant, om det inte vore för att transsexualism visst är en sjukdom. Den leder till depression och självmord med enastående hög förutsägbarhet. Eftersom vi saknar alternativa behandlingsmetoder är det högst acceptabelt att ta bort fortplantningsförmågan för att få en människa med obehandlingsbar permanent upplevelse av att tillhöra det motsatta könet en möjlighet att leva.

(2) Candidates for SRS may believe that they are trapped in the bodies of the wrong sex and therefore desire or, more accurately, demand SRS; however, this belief is generated by a disordered perception of self. Such a fixed, irrational belief is appropriately described as a delusion. SRS, therefore, is a “category mistake”—it offers a surgical solution for psychological problems such as a failure to accept the goodness of one’s masculinity or femininity, lack of secure attachment relationships in childhood with same-sex peers or a parent, self-rejection, untreated gender identity disorder, addiction to masturbation and fantasy, poor body image, excessive anger, and severe psychopathology in a parent.

Här börjar det bli roligt. Katoliker som talar om ”irrationell tro”. Någon som läst The God Delusion?

Vi vet att man inte kan behandla transsexualism med terapi, lika lite som man kan ”bota” t.ex. homosexualitet. Upplevelsen är permanent och det spelar ingen roll att den strider mot katolikers uppfattning av vad som är ”naturligt”. Sen listas massa nonsensargument som att transsexualism skulle ha en koppling till ”onaniberoende” (vad är det?), låg självbild, överdriven ilska och störda föräldrar.

(3) SRS does not accomplish what it claims to accomplish. It does not  change a person’s sex; therefore, it provides no true benefit.

Rent genetiskt har de rätt. Men våra kön är lika mycket en social konstruktion som vår identitet i övrigt och kan inte begränsas till vad som går att läsa i vår DNA. SRS handlar inte heller bara om själva könsbytet, utan om hormonbehandling och logopedisk terapi etc. En man med fitta är inte en kvinna i social mening. Det krävs mer än så för att passera som det kön man upplever sig som och det är en dom vi alla fattar snabbt och omedvetet under de första sekunderna vi möter en person.

Vi går faktiskt inte och tittar varann mellan benen för att avgöra kön. Ja, inte vi som inte är katoliker iaf.

(4) SRS is a “permanent,” effectively unchangeable, and often unsatisfying surgical attempt to change what may  be  only  a  temporary  (i.e.,  psychotherapeutically  changeable)  psychological/psychiatric condition. National Catholic Bioethics Quarterly 9.1 (Spring 2009): 97–125.

Det är sant att kirurgi har begränsningar och att det inte alltid är tillfredställande men här måste det ses i relation till alternativet. Även om det finns de som i barndomen har en ”fas” av att pröva motsatta könets sociala roll, och de som tror sig vara transsexuella utan att egentligen vara det (se ex. pjäsen ”Ångrarna”) så är det inget argument mot behandling av genuin transsexualism. Det är ett argument för grundliga utredningar. Ångerfrekvensen är trots allt väldigt liten hos de som faktiskt behandlas i Sverige.

The materialist ethic of “If we can do something, we may do it” has created a climate where people see nothing wrong with surgeons destroying healthy reproductive organs and creating artificial organs for those who want them. Those who believe in the radically dualistic ethic of “It’s my body, so I can manipulate it however I like,” are offended if surgeons refuse to grant their demands.

I motsats till ”min kropp är samhällets”, eller vad? Givetvis har man rätt att göra vad man vill med sin egen kropp! Man har ingen rätt att kräva att andra bidrar, varför det inte är en positiv rättighet att genomgå varken piercings, tatueringar eller kirurgiska ingrepp. Men om kirurgen säger att denne vill, vilken utomstående part har någon som helst rätt att döma de inblandade? På vilka grunder? Att det strider mot ”en naturlig (Guds) ordning”?.

Persons who have undergone these procedures may engage in acts which simulate sexual intercourse between a male and female, but these acts are nonreproductive, since the surgical procedures cannot create fertility. In effect, SRS is the most radical form of sterilization, and according to Catholic moral teaching, it is unethical on that ground alone.

När ledare för en religiös organisation en masse begår sexuella övergrepp på småbarn så vet jag inte om denna organisations moraliska lära är så mycket att hänga i julgranen. Vi som inte ser sexualitetens enda syfte som fortplantning skiter nog ärligt talat i vad katolska präster tycker om vår sexualitet.

Katoliker är emot kondomer likaså, med resultatet att HIV sprider sig som en löpeld i Afrika och med ett enormt lidande som följd. Kliv ner från den höga hästen och sätt er på nåt som inte har häxbränning, krig, folkmord etc i sin historia.

Johns Hopkins University in Baltimore, Maryland, was once a center for SRS. When Dr. Paul McHugh became psychiatrist-in-chief in 1975, however, he decided to investigate what he “considered to be a misdirection of psychiatry and to demand more information both before and after [the] operations.” He asked for a follow-up on patients from psychiatrist and psychoanalyst Jon Meyer. Meyer found that “sex reassignment surgery confers no objective advantage in terms of social rehabilitation.”1According to McHugh, most of  the patients  [Meyer]  tracked down some years after  their surgery were contented with what they had done and . . . only a few regretted it. But in every other respect, they were little changed in their psychological condition. They had much the same problems with relationships, work, and emotions as before. The hope that they would emerge now from their emotional difficulties to flourish psychologically had not been fulfilled. We saw the results as demonstrating that just as these men enjoyed cross-dressing as women before the operation, so they enjoyed cross-living after it. But they were no better in their psychological integration or any easier to live with.

Behandling av transsexualism löser inte alla dina problem! Om du är en jobbig jävel innan så kommer du vara det efteråt också. SRS är en del i en lösning på problemet med en kropp som inte stämmer med könsidentiteten, det är inte nån slags magisk lösning på alla ens problem. Det är inte en sekulär version av katolikers frälsning vi talar om, utan om ett kirurgiskt ingrepp på könsdelarna. Det enda relevanta är alltså att fråga sig om problem relaterade till könsorganets användning har blivit förändrade. Inte huruvida man har en bättre relation till sina föräldrar, eller om man fortfarande blir höstdeprimerad.

Sedan följer en beskrivning av behandlingen för transsexuella, förmodligen i syftet att få den som inte är transsexuell att känna ett emotionellt avståndstagande eftersom det inte är en behandling man själv vill genomgå. Men det är lika relevant som att i detalj beskriva en hjärttransplantation med risker och efterbehandling och med det argumentera emot hjärttransplantationer. Det är inte relevant hur man som icke-transsexuell känner inför tanken att underlåta sig denna behandling eftersom man inte lever med alternativet livstids depression och självmord, vilket är vardagen för obehandlade transsexuella.

”Transsexualism handlar bara om sex!”

Homosexual transsexuals are not exactly devoid of sexual motivations themselves. Colleagues who have spent a  lot of  time  interviewing homosexual transsexuals tell me that they can best be thought of as very effeminate gay
men who do not defeminize  in adolescence. Nearly all go  through a “gay boy” period; and their decisions about whether or not to transition are often based in large part on whether they expect to be sufficiently passable in
female role to attract (straight) male partners. Those who conclude they will not pass usually do not  transition, no matter how  feminine  their behavior may be. Instead, they accept, perhaps grudgingly, a gay male identity, and
remain within the gay male culture, where they can realistically expect to find interested partners. This self-selection process explains the intriguing observation that transitioning homosexual transsexuals tend to be physically
smaller and lighter than their autogynephilic sisters. The bottom line is that in homosexual transsexuality, too, a sexual calculus is often at work. Transsexualism is largely about sex—no matter what kind of transsexual one is.

Det här är förstås helt befängt. Tänk dig själv att genomgå en behandling som förvisso ger dig rätt könsorgan, men du har ingen möjlighet att få en partner någonsin. Det handlar inte om sex i första hand, utan om möjligheten till kärlek och relationer. Man må mycket väl vilja genomgå behandling, men att göra detta om resultatet inte förbättrar något, är inte rationellt. Det är sorgligt att man inte kan se annat än sexuella motiv bakom behandling av transsexualism, men det säger mer om den som skrev ovanstående, än om transsexuella.

Sedan följer en beskrivning av problemet med accepterande föräldrar och att detta i sig skulle skapa mentalt skadade barn. Moralen verkar vara att föräldrar ska avskräcka sina barn från beteenden som kan tyda på transsexualism/homosexualitet, eftersom de annars riskerar fastna i detta. Gender Identity Disorder, refererar man till detta som.

Man argumenterar också utifrån kliniska erfarenheter att transsexualism hos barn kan behandlas om man löser problematiska familjesituationer. Det må mycket väl vara hänt, men som vi tidigare nämnt så kan barn genomgå faser av något som till ytan liknar transsexualism, utan att det behöver vara det. Transsexualism är permanent och försvinner inte oavsett hur mycket terapi man bemöter det med. Att göra bedömningar utifrån vem som besöker psykiatrin och inte er givetvis lika neutralt urval som om man försöker bedöma äktenskap utifrån hur det ser ut hos kvinnojourer. Urvalet blir minst sagt skevt.

Sedan följer ett cirkelresonemang, att eftersom man ger alternativ behandling till transsexuella som inte märker av några positiva resultat av terapi så förstärker man deras efterfrågan av hormonbehandling och kirurgi. Ens om det vore sant så är det inte ett argument mot den pragmatiska lösningen att ge den behandling som bäst förbättrar levnadsstandarden. Vi vet nämligen att självmordsfrekvensen hos transsexuella är oerhört hög och då kan man principiellt tycka att terapi är bättre hur mycket man vill. Det går inte bedriva terapi med lik.

According to Ray Blanchard, who named the syndrome, AT males are men in love with the image of themselves as women. Blanchard writes:

1.  All gender-dysphoric biological males who are not homosexual (erotically aroused by other males) are instead autogynephilic (erotically aroused by the thought or image of themselves as females)
2.  Autogynephilia does not occur in women, that is, biological females are not sexually aroused by the simple thought of possessing breasts or vulvas.
3.  The desire of some autogynephilic males for sex reassignment surgery represents a form of bonding to the love-object (fantasized female self) and is analogous to the desire of heterosexual men to marry wives and the desire of
homosexual men to establish permanent relationships with male partners.
4.  Autogynephilia is a misdirected type of heterosexual impulse, which arises in association with normal heterosexuality but also competes with it.
5.  Autogynephilia is simply one example of a larger class of sexual variations that result from developmental errors of erotic target localization.

Alla transsexuella MtF (male to female) är ju dock inte bara attraherade av män, så för att komma tillrätta med detta hål i den homofobiska förklaringsmodellen hittade Ray Blanchard på en alternativ förklaringsmodell. Vi som är straighta eller bisexuella är istället förälskade i tanken på oss själva som kvinnor! Man måste ju få in att allt är grundat i en pervers sexualitet någonstans i förklaringen, antar jag…

Låt mig ställa en fråga. När du fantiserar om sex, fantiserar du om dig själv i ditt eget kön då, eller i det motsatta? Om du fantiserar om dig själv i ditt eget kön, betyder det att du är kär i tanken på dig själv som det kön du fötts med? Rimligen inte, men varför inte? För att du tillhör normen och då är allt du gör per definition normalt och behöver inte förklaras?

Tänk om det helt enkelt är så att transsexuella faktiskt upplever sig tillhöra de kön de inte fötts med. Att vi fantiserar om oss själva som kvinnor, inte för att vi tänder på tanken att vi just är kvinnor, men vi tänder på tanken att vi får bli sedda av någon som det vi identifierar oss som, får en bekräftelse för vem vi upplever oss vara?

Ta jämförelsen att din partner ber dig klä dig och uppföra dig i motsatta könets könsroll om du INTE är transsexuell eller transvestit. Hur fel skulle det inte kännas? Skulle du inte känna att din partner förmodligen har fastnat i garderoben och kanske borde skaffa sig en pojkvän/flickvän istället för att försöka stöpa om dig i en form du inte är alls bekväm i?

Sex handlar om bekräftelse (iaf för oss som inte är katoliker och bara har sex för att avla barn). Om bekräftelse för vår person och våra drag. Fysiska såväl som personliga. Du vill bekräftas som den du är, inte som någon annan. Därför vill jag som transsexuell ha en partner som uppskattar det kvinnliga i mig, för det är så jag identifierar mig. Inte för mina manliga drag. Alldeles oavsett om min partner är kvinna eller man. Det handlar inte om att jag är pervers, utan om ett högst allmänmänskligt behov av att bli älskad och accepterad som jag innerst inne är.

Slutligen måste det understrykas att SRS och behandling av transsexualism inte är en lösning på alla en persons eventuella psykiska problem. Att växa upp i fel kön är traumatiskt och kan lämna en människa med mentala ärr för livet. Det är inte ett argument mot behandling dock. Bedömningen måste göras utifrån alternativen som finns. Det är mycket möjligt att det vore hypotetiskt mer önskvärt att bota upplevelsen av att vara i fel kön, än att bota den felaktiga kroppen, precis som det måhända vore hypotetiskt mer önskvärt att bota en attraktion till det egna könet, eftersom homosexualitet leder till en massa problem i det sociala livet både som barn och vuxen.

Frågan är dock om samhället vore bättre ute av mer likformighet?

Jag tror inte det. Jag tror vi kan lära oss mycket av de erfarenheter vi som transsexuella skaffar oss. Inte minst i den extrema medvetenhet om just könsroller som vi besitter.

Katoliker har vi nog däremot inte mycket att lära av. Historien har visat var vi hamnar när präster får bestämma vad som är rätt och fel. Jag hoppas vi alla lärt oss den läxan för länge sen.

*Källa: The Psychopathology of “Sex Reassignment” Surgery Assessing Its Medical, Psychological, and Ethical Appropriateness Richard P. Fitzgibbons, M.D., Philip M. Sutton, and Dale O’Leary

  • Kullback-Leibler

    Jag längtar efter den dagen då vetenskapen finner metoder att kirurgiskt avlägsna katolicismen hos individen, som den blindtarm den är.