Vad var det som hände?

Att SD skulle gå bra var det nog många som räknat med. Åtminstone betydligt bättre än förra valet. Och eftersom de legat kring 6-9% i opinionssiffrorna var det ingen som reagerade när de verkade få kring 9% i vallokalsundersökningen (exit polls på engelska).

Men eftersom media inte ville låtsas om denna uppmärksamhetsvärda händelse, så fokuserade man istället på F!, som verkade få mer än SD först. Det trodde jag inte skulle hålla, eftersom folk har en tendens att inte vilja säga att dom röstar på SD, medan F!-entusiaster gärna stoltserar öppet med sin sympati.

Jag fick rätt i det. När det verkliga resultatet kom så visade det sig att F! var överskattade och de sjönk från nästan 10% till nära hälften – 5,4%. SDs siffror däremot höll sig nära det förutspådda och verkar ha landat på 9,7%.

Chocken verkar stor, att trots att vi är så goda här i Sverige så ökar ondskan. Vi som kämpat så hårt, tagit så stort avstånd och verkligen uttalat hur hemska vi tycker de onda är – varför fattar inte folk!?!

Om verkligheten inte återspeglar ens förväntningar, så är det rimligt att sätta sig ner, ta ett djupt andetag och göra en kritisk analys. Vad är det man tror är sant som inte stämmer med verkligheten?

burning-eu-flag

Hatet

Mitt kontroversiella förslag är att folk inte är onda och drivs av hat. Vänstern som talar öppet och gärna om hat mot kapitalet, hat mot företag och klasskillnader osv, projicerar naturligtvis sina egna resonemang på motståndare och tror att precis som dem själva så drivs åsiktsmotståndarna också av hat – men av ett hat mot allt man själva tycker är bra.

I själva verket så är stödet för nationalismen en förutsägbar reaktion på att människor upplever ett allt lägre förtroende för karriär-politiker som allt mer ogenerat skiter fullständigt i vad folket vill.

Lissabonfördraget, euron, invandring – allt ska tryckas ner i halsen på oss, vare sig vi vill eller inte. För vårt eget bästa. Vi får rösta, men vad vi röstar spelar allt mindre roll.

Då kommer folk naturligtvis reagera negativt och i motsats till politiker och journalister. De vill ta tillbaka makten från dessa byråkrater och ideologer vars idéer inte är förankrade hos befolkningen. Det uppstår en logisk och självklar anti-etablissemang och anti-eu-rörelse. En rörelse som är nationalistisk (ökat nationellt självbestämmande) och en konservativ (tillbaka till hur det var innan).

Humanismen

Den andra förklaringen är att vi i väst och kanske framförallt i Skandinavien, har en kultur som värnar det sekulära, den sociala samhörigheten och jämställdhet. När man får en stor invandring av människor vars värderingar går stick i stäv med detta (islam) så kommer folk reagera med aversion.

Man kan inte först uppfostra människor i decennier att vi bor i ett jättebra land med demokrati, där värderingar som jämställdhet och samhörighet är det som gör oss speciella och framgångsrika, för att i nästa stund säga att vårt land är bara en fiktiv konstruktion, vars invånare och värderingar inte spelar någon roll. Om vi bebos av somalier, afghaner, svenskar eller nåt annat är helt oväsentligt!

Integrationen fungerar inte. Det vet alla. Och ändå fyller vi på utanförskapet i ökande takt. De svenskar som har sämst möjlighet att försörja sig, nedprioriteras till fördel för invandrare som inte heller kan få jobb. Ungdomar som har högskoleutbildning står ändå i stor grad arbetslösa. Alla jobben som skulle komma med pensionsavgångarna har istället rationaliserats bort, så allt vi 80 och 90-talister fått höra om vår framtid visar sig vara en lögn.

Kristendomen har tryckts tillbaka och hållts under noga övervakning, så pass att den nu viger samkönade par, tillåter kvinnliga präster och har en så diffus tolkning av sin tro att i stort sett vem som helst kan vara en del av kyrkans verksamhet, inklusive muslimer.

Dubbla måttstockar

Samtidigt har vi islam, som inte alls döms efter samma måttstock. I en gravt nedvärderande (rasistisk?) syn av låga förväntningar är det ingen som ens tänker tanken att moskéer skulle tvingas viga samkönade par, ha kvinnliga imamer eller ens den försiktiga tanken att kanske inte tvinga alla kvinnor sitta segregerade längst bak, åtskilda från männen. Att någon skulle granska en moské och undersöka hur de ser på homosexuella, jämställdhet mellan könen eller ens demokrati – är det ingen som vågar tänka. För vi vet ju allt för väl vad resultatet skulle bli om vi började mäta islam efter samma måttstock som alla andra religioner i vårt land. Islam har frikort. För vi förväntar oss inte mer av dess utövare, uppenbarligen.

Vi uppfostras med vikten av sekularitet, av humanismens värderingar, av att ifrågasätta och värdera människors tankar, inte deras irrationella känslor. Och så plötsligt talar etablissemanget om för oss att detta inte längre gäller. Inte för islam. Islam är ungen i klassen som slåss, muckar gräl och vägrar anpassa sig till samma regler som alla andra och som vi får höra att det egentligen är synd om, så vi får helt enkelt visa mer tolerans och kärlek, så han blir snäll.

Anti-allt

Resultatet är att folk ledsnar. I vill inte ha den där jävla ungen i vår klass. Och ska han vara där så ska han följa samma regler och förväntningar som oss andra. Det är inte synd om honom, han är en ouppfostrad jävla satunge som inte lärt sig gränser, som bortskämd tror att bara han är våldsam så får han som han vill. Och facit är att det funkar. Han får precis som han vill.

Som en metafor för detta eldas det återigen bilar och kastas sten på brandkår och polis i de invandrartäta förorterna.

Så, sitt ni där och klia er i huvudet – fråga varför nationalismen ökar och tilltron till såväl journalister som politiker sjunker år för år. Så länge ni inte vill höra svaret så kommer det fortsätta.